sam person! Sällan förverkligas sådana dröm-1
mar som hennes. Ibland kunde hon knap-
past: tro sanningen häraf, och hon. var lika
orolig, som Santillian; sjelf, att giftermålet
skulle blifva af; ty förrän detta skett, lefde
hon i en beständig oförklarlig fruktan att en
sådan lycka skulle försvinna i luften, såsom
ett blott och bart bjernspöke.
,Jag har en aning, mitt älskade barn, att
jag ej får lefva för att se dig såsom Santil-
lians hustru,, sade mrs Mertoun till Rosa-
munda.
Åh, min älskade mamma, svarade hen-
neg dotter, vår bröllopsdag blir ju om fjor-
ton dagar; men ni är nervsvag och uttröttad
af all denna mödan för min skull, och ni
måste hålla er i stillhet, eller ock blir jag
tvungen att uppskjuta mitt bröllop ännu län-
re.n
5 nUppskjuta!s utropade rars Mertoun — upp-
skjuta, min älskade! Tala ej så oförståndigt.
Himlen vet att ditt giftermål kan nog bli upp-
skjutet, utan att du sjelf bidrager dertill!
Dagen derpå kom Santillian från London,
så fort som fyra hästar, fraggande af svett,
kunde föra honom. Han var i ett utomor-
dentligt upprördt tillstånd; ty förlusten af hela
hans förmögenhet hotade honom, såvida han
ej ögonblickligen hörsammade sin agents kal-
Jelse och personligen begaf sig till sina vest-
indiska egendomar. Han anhöll på det if-
rigaste att blifva genast förenad med Rosa-
munda; men härtill ville ej m:rs Mertoun
samtycka; giftermålskontraktet var ännu e
uppgjordt; .och hon, såsora sin dotters end:
förmyndare, måste omsorgsullt skydda henn
för hvarje möjlig tillfällighet eller kommands
risk. I denna äsigt instämde Santillian; uton
sig och med krossadt hjerta slet han sig lö
från sin älskade, utan att. gifva akt på d
tröstens ord hon tillhviskade honom — någr:
få månaner, Sanmtillian, skola snart förgå; di
frånvaro skall ej räcka länge.n ;
Denna afton sade m:rs Mertoun med hög
tidlig min till den trogna Dona: Om vi vor
i OConnor, så skulle jag nästan vänta at
få höra den varnande anden, Dona, ty de
aningen tär på mitt hjerta, att jag eJ får lef