bevisa sin rättignet och att ådagalägga sanna
förhållandet. — Då mellankommer Leopold
och förvånas öfver en envishet, hvarigenom
man tycks. vilja sätta i tvifvel familjen Lau-
brianås kända rättskaffenhet, Ändtligen kom-
mer herr Bailly under fund med hvar. det e-
gentligen är som skon klämmer. . Han sprit-
ter till, lemnar strax sin bönfallande ställning;
och i det han blickar herr de Laubriand djupt
i ögat, säger han till. honom med:en dofröst,
som icke dess mindre höres öfverallt i hela
salen : Ni. finner mig säkert ha ett alltför
trögt begrepp, min herre; jag inser, ehuru
sent, att. jag är ovärdig att beröra er fröken
systers handske; men jag hoppas, ni icke ne-
kar mig den äran att få ta upp. er. — Min
herre,, svarade kallt Laubriand, jag har icke
den förmånen att känna er. ... det vore icke
öfverensstämmande med. vanligt bruk att
längre fortsätta denna tvist oss emellan, . . men
troligtvis har ni här någon bekant... och till
hans tjenst står jag. — Ett. gillande sorl
följde på detta svar. som fördubblade iskym-
fen. Det syntes påtagligt att, åhörarne med
stor - majoritet höllo med. förolämparen. —
en unge officern kastade förvirrade blickar
omkring sig; en verklig dödsångest drog sig
öfver hans bleka ansigte. Aldrig hade välen
man gjort åt sina likar en mera vältalig, en
mera ifrig uppmaning, Ingen rörde sig ut
stället. Men karlarne äro fega. — Jag hade
kommit förr; men jag var på långt afstånd.
och jag hade svårt för att lösgöra mig från
Suzanne, hvars hand under hela detta upp:
träde liksom omedvetet fasthöll min arm. :—
Se här, min herre, sade jag ändtligen til
Laubriand, se här den vän hvars bistånd n
önskar er. Herr Bailly, tillade jag, ;jag be
att ni icke. nekar mig. dentitel jag sjelf våga
taga mig, och hvaraf jag känner mig särdele
hedrad.v Den unge mannen tryckte min hand