bevisa sin rättignet och att ådagalägga sanna förhållandet. — Då mellankommer Leopold och förvånas öfver en envishet, hvarigenom man tycks. vilja sätta i tvifvel familjen Laubrianås kända rättskaffenhet, Ändtligen kommer herr Bailly under fund med hvar. det egentligen är som skon klämmer. . Han spritter till, lemnar strax sin bönfallande ställning; och i det han blickar herr de Laubriand djupt i ögat, säger han till. honom med:en dofröst, som icke dess mindre höres öfverallt i hela salen : Ni. finner mig säkert ha ett alltför trögt begrepp, min herre; jag inser, ehuru sent, att. jag är ovärdig att beröra er fröken systers handske; men jag hoppas, ni icke nekar mig den äran att få ta upp. er. — Min herre,, svarade kallt Laubriand, jag har icke den förmånen att känna er. ... det vore icke öfverensstämmande med. vanligt bruk att längre fortsätta denna tvist oss emellan, . . men troligtvis har ni här någon bekant... och till hans tjenst står jag. — Ett. gillande sorl följde på detta svar. som fördubblade iskymfen. Det syntes påtagligt att, åhörarne med stor majoritet höllo med. förolämparen. — en unge officern kastade förvirrade blickar omkring sig; en verklig dödsångest drog sig öfver hans bleka ansigte. Aldrig hade välen man gjort åt sina likar en mera vältalig, en mera ifrig uppmaning, Ingen rörde sig ut stället. Men karlarne äro fega. — Jag hade kommit förr; men jag var på långt afstånd. och jag hade svårt för att lösgöra mig från Suzanne, hvars hand under hela detta upp: träde liksom omedvetet fasthöll min arm. :— Se här, min herre, sade jag ändtligen til Laubriand, se här den vän hvars bistånd n önskar er. Herr Bailly, tillade jag, ;jag be att ni icke. nekar mig. dentitel jag sjelf våga taga mig, och hvaraf jag känner mig särdele hedrad.v Den unge mannen tryckte min hand