proportioner, att ett sandkorn der upptar hela
platsen af ett berg. — Jag förstår Pelisson. —
Tyst nu; der kommer hon!
Suzanne kom tillbaka, mödosamt bärande
under armen en hel lunta af gamla mögliga
papper. Hon lade dem på mitt skrifbord,
och i detsamma uppsteg ett helt moln af
dam som hade en graflik lukt. — Ack, min
Gud! — sade jag, — hvad är allt det här?
Man kunde tro att det vore St. Bonaven-
turas memoirer. — Då skulle man ta fel, —
svarade hon, i det hon högtidligt satte sig
ned. — Det är dokumenter, kontrakter, qvit-
tenser, med ett ord, alla handlingar som
röra de fem arrendegårdarna, af hvilka vår
egendom Chesny består, — deruti äfven in-
beräknade två qvarnar. Min kära farfar, som
påstod att han skadat sina ögon med att
granska dessa handlingar, han har, efter hvad
jag nu finner, icke ens slagit dammet ur
dem. Fy, hvad de äro smutsiga! — Och med
en vedervärdig min slog hon nu sina små
händer emot hvarandra. — Vi måste bringa
allt det här i ordning, — tillade hon. — För-
låt, mitt barn... men om ärrendatorerne be-
tala och om qvarnarne gå, så tycker jag, att
allt är i bästa möjliga ordning.
Hon blickade mig i ögat med en min af
förvåning, som icke var fri från en smula
förakt. — Huru? — utropade hon, — ni tror
då, att allt går af sig sjelf, så der helt le-
digt? ... Ni talar alldeles som om nt nu
vore i det kära Paris... Och hvem är det
då som förvaltar er förmögenhet, om jag
törs fråga?
Det är först och främst min notarie, och
sedan ett slags intendent, till. hvilken jag
strax skall öfversända dessa dammiga luntor.v
Nej, det sätter jag mig emot, min herre.
Om ni har en så afgjord motvilja för att
bringa dessa affärer i ordning och att taga
reda på saker och ting, så anhåller jag att
sjelf Få befatta mig dermed, ehuru jag visser-
ligen då först måste lära mig en helhop .,.