Petitionärerne hafva föreslagit att denna tullsats måtte nedsättas till 10 rdr per läst då fartyget håller 100 läster eller derunder, samt till 4 rdr per läst, då fartyget är öfver 100 lästers drägtighet, hvilka afgifter skulle blifva till nära likhet med afgiften i norska tulltaxan. Såsom bhbufvudsskligt skäl för petitionen anföres förhållandet mellan de andelar som svenska och andra fartyg de sednare åren tagit i vår utrikes sjöfart, och detta förhållande är ingen ting mindre än gynnsamt för landets egen flotta. År 1841 sysselsattes i Sveriges utrikes sjöfart för såväl import som export svenska fartyg och farkoster till en sammanlagd drägtighet af 206,006 läster, och alla andra fartyg i samma sjöfart uppgingo då til 187,486 läster, hvaraf de norska hade 98,632 läster. År 1846 utgjorde våra egna fartyg i samma rörelse 247,273 1., och de främmande 288,483 1., bland hviika sednare de norska stigit till 137,284 1., och 1850 utgjorde våra egna 231,442 1. och de främmande fartygen 302,001 1. hvaribland de norska 169,385 1. Till dessa af petitionärerne framhållna siffror kunna vi nu efter kommerskollegii berättelse för år 1951 tillägga att de svenska i vår utrikes sjöfart använda fartyg då utgjorde 261,455 1., och att de främmande uppgått till 382,819 1., hvaraf 197,927 1. kommit på norska handelsflottan. Detta visar ganska tydligt att dena svenska handelsflottan under nuvarande förhållanden blir alltmera öfverflyglad i vår egen utrikes sjöfart, och att det således är högst angeläget att häri söka åstadkomma förbättring. Vi kunna derföre icke annat än önska framgång åt berörde petition, men hoppas att i sammanhang dermed äfven tages i öfvervägande om icke tiden nu är inne för fullkomlig tullfrihet å skeppsinventarier. För öfrigt hänvisa vi till sjelfva petitionen, som här nedan meddelas. Stormäktigste, Allernådigste Konung! Uti en vid slutet af är 1849 till Eders Kongl. Maj:t i underdänighet ingifven skrift framställdes at Göthe. borgs skeppsredare och varfsegare de flerahanda svärigheter och missgynnande förhållanden som verkade derhän, att svenska bandelsflottan, oansedt skeppsrederiernas bemödanden, icke kunde vindicera dess naturliga rätt att besörja utförseln aflandets produkter, utan att man alltjerat måste se denna till väsendtlig del anförtrodd ät och upptagen af främmande nationers fartyg. För att sätta en gräns för ett dylikt intrång uti ena af Sveriges hufvudnäringar föreslogo och anhöllo sökanderce i underdänighet: att den tullfrihet, hvilken uti 13 af Tulitaxeunderrättelserne var beviljad utländningar för Dpybyggda fartygs inventarier, äfven mätte få ätnjutas af svenska undersäter; att dylik tullfrihet äfven mätto förunnas svenska skeppsrederierne för skeppsförnögdenheter, som i allmänhet begagnas för deras farlyg; att, om detta icke kunde beviljas, åtminstone sädare skeppsinventarier, hvarmed ett svenskt fartyg ä utrikes ort blifvit försedt och voro i bruk ä samma fartyg, mätte blifva frän tull befriade, samt inventariepersedlar, hvilka från nederlag eller kreditupplag i svenskt fartyg härifrån utföras och vid detsammas äterkomst befunnits vara tagne i bruk, icke mätte underkastas införselstull, samt att lia och hampa, säväl häcklad som ohäcklad, mätte tullfritt få införas. Säväl denna underdäniga framställning, som de ätskilliga andra i hufvudsakligen enahanda syftning, af skeppsredare och handlande i flera af rikets stapelstäder gjorda underd. ansökningar blefvo af Eders Kongl. Maj:t pröfvade och afgjorde, hvarvid Eders Kongl. Maj:t likväl icke fann skäl att i vidsträcktare måtto desamma bifalla än att, jemte det ohäcklad hampa gafs tullfri samt tullsatsen för häcklad sädan nedsattes fråa 1 rdr till 24 sk. Sktb:t äfvensom för Jin till 12 sk LE:t, dock endast efter Kommerskollegii tillständ för hvarje gång, lättnad för fartygsutrustningen sökte beredas genom beviljad nedsättning i tullafgiften för utländskt tögvirke från 36 sk. till 24 sk Lt:t samt för segelduk från 6 till 4 sk. E:t; hvarförutan vid sednaste riksdag det afseende fästades ä skeppsbyggerinäringens behof af uppmuntran, att tullsatsen ä förhydningsmaterialier nedsattes samt det tillägg i 13 af Taxeunderrättelserna gjordes, att de skeppsförnödenheter, hvarmed ett svenskt från utrikes ort ätervändande fartyg under resan blifvit försedt, icke uhderkastas tull så länge de förbiifva i samma fartygs bruk. Dessa lättnader, af hvilka den sednast omförmälda onekligen var af vigt för skeppsrederierna, i det att å utrikes ort anskaffade behöfligå inventariepersedlar numera utan anmärkning från tullverkets sida kunna hemföras och begagnas, innebära dock egentligen icke nägon kraftigare hjelp för svenska skeppsbyggeriets framätskridande eller för en utvidgad skeppsvarfsverksamhet, emedan, äfven med antagande att sjelfva fartygen kunna här i landet byggas till lika godt pris som annorstädes, deras utrustning fortfarande blifver jemförelsevis för dyr, så länge inventarierna till väsendtlig del mäste tagas frän utlandet samt kostnaderna för dessa ökas genom transporten och bestäende tullsatser och hvarefter priset på inhemska, d. v. s. hör i landet tillverkade sädane inventarier alltid rättar sig. Men ville man äfven tänka sig att Eders Kongl. Maj:t, med frångående af cen skyddsprincip, som bittills blifvit följd med hänsigt till den inhemska tillverkningen af för skeppsutrustnipgen erforderliga effekter, bebagade för sädane medgifva fullkomlig tullfrihet, hafva dock på sednaste åren tilldragelser timat, de der ivgifra Sveriges skeppsredare och varfsegare grundad farhåga, att det såsom en väsendtlig hufvudnäring för landet hittills ansedda skeppsbyggeriet eller, kanske rättare uttryckt, verksamheten ä svenska skeppsvarfven icke kan under pu befiniliga förhållanden upprättbällas, icke ens på dess närvarande ständpunkt. Genom den engelska nya navigationsakten, som ifrån och med 1850 trädt i verkställighet, kar Englands regering ät de nationers fartyg, som ät England gifva reciprocitet, erbjudit samma rättigheter och förmäner som dess egna fartyg ätnjuta. Detta erbjudande täcktes Eders Kongl. Maj:t äfven antaga, och torde säsom en reciprocitetsätgärd från svenska sidan kunna räknas beslutet om difterentialtullens upphörande. Men beträffande den i sammanhang dermed väckta fråga att, då svenska fartyg, som blifva engelsk egendom, kunna der afgiftsfritt naturaliseras och i engelska handelsflottan inregistreras, samma förADR LER REDS BRILLIANT KNIRERELENT KTRS OS TG proportioner, att ett sandkorn der upptar hela FRE PAA 0 Tar fruntåR PDaliacnnR