förvånande och . okänsligt . ansigte. Suzanne smålog tillbaka åt det goda folket och kastade slantar åt alla tiggare Vädret och anblicken af de oss omgifvande åkerfölten. utgjorde cd enda ämnena för vårt betydelselösa sarotal. En eller två gånger frågade mig Suzanne naronet på de ätskilliga sädesslagen, och di jag svarade med en helt okonstlad bekännelse at min okunnighet, utropade hon: — Huru! Är det väl möjligt? Ni vet icke hvad detta är? Det är ju hvete, och detta är hafre, och detta äter är rofvor, och det der är lin! Och sedan började hon skratta som enliten pengionsflicka. — En sådan besynnerlig hustru, jag fätt! När vi körde in i allgen till Chesny, föll det mig in fråga henne, för att ha något att söga, om icke landtfogden skulle helsa 058 välkommen vid vår ankomst. — Hvilken landtfogde? sade hon, hr Jean Bailly? — jag stod på mig. — Apropos, ätertog jag leende, om ni tilläter, så skall jag göra er bekant med honom. — Hvaför icke? — sädej hon lfligt... jag har ju stora skäl att tacka honom! — Vet du, min vän, att qvinnans sinne bar af naturen en rörlighet, en smidighet, som bringer oss karlar ur fattning, vi som ha en grundligare, men mindre böjlig taktik. Det finns ingen man som ej skulle vara qviuna underlägsen i striden, derest han icke egie gtödet af sin egenskap utaf man och af sut uråldriga prerogativ: Mole sua stat. ; Jeg hade aldrig sett Chesny annorlunda än på afmånd: F öreställ dig en all sågom ala andra allger, ett glottsågöm alla andra sloit, och en park rundt omkring; sådant är Chesny. — Har du icke ofta sittande i en vagn, genom löfverket gom sträckt sig långs åt ena eidan af vägen, skymtat ett Jitet hvit bus, nästan bortskymåt at löfven? En gröspan framför en trappa, och — en grupp vicckra barn och intagande unga qvinnor. som lekt och skalkats 1 skenet ar den nedgående solen? Och denna hastiga syn, bal den icke då i ditt sinne qvarlemnat ett flykTot intryck af frid ceh trefnad? Tyckte dr icke då, att du hade sett föresväfva dig, lik. som i drömtaen, en idealisk framtid, hvarut