er, RR ER 0 RA ON nerligast då fråga är om ståljern, hvilket naturen at våra malmer förestafvar oss att förnämligast tillverka. Att till Frankrike ej kan ifrågakomma någon införsel af ,Common Iron, måste viantaga för gifvet, emedan öfverflöd deraf till billigt pris finnes inom landet och emedan bufvudsakliga importen af stål från England består af bästa gjutstål, tillverkadt af Dannemora samt bättre Tyskoch Lancashirestämplar. Insändaren finner häraf att vårt jern således i allt fall vandrar till Frankrike; hvarföre ej tillåta att det går raka vägen, hvarigenom vinsten stannade hos svenskar och fransmän? Åter en liten anledning att tro det insändaren hemtar sina inspirationer från Tegelviken. Att jernhandteringen nu ej heller står på samma punkt som för 27 år sedan kan den åberopade författaren bäst upplysa. Måhända instämmer han nu deri, att, sedan gjutstål användes till nästan alla bebof, är det af insändaren föraktade tysksmidet ej så förkastligt, om nemligen malmen har vissa egenskaper och smidet är väl vårdadt. Hr direktör Morell har nyligen i sjunde häftet af jernkontorets annaler för sistl. år ådagalagt tyskli smidets ekonomiska företräden, och engelsmännen, som ej heller i allt tänka lika med insändaren, tro, att näst vallonsmidet är tysksmidet bäst passande till flera ändamål, och fästa derföre vid köp understundom det villkor, att jernet skall vara tysksmidt. Att förändringen till Lancashiremetoden ifrån tysksmide medfört nedsättning i försäljningspriset är lika säkert som att motsatsen understundom inträffat, och att några tysksmidda stämplar få vida högre öfverpris än nästan alla Lancashirestämplar, är äfven kändt. Måhända att fördomen och vanan också något bidragit härtill, likagodt, det är faktiskt och kommer troligen att länge bli så, ty bådas makt är stor, och derföre gör insändaren sitt till för att hindra fransmännen att vänja sig vid förbrukning af svenskt jern, hvari vi dock förmoda att han ej lyckas bättre än i bemödandet att afvänja svenskarne från bruket af franska varor. Lancashirejernen , ehuru betydligt förbättrade, hafva oupphörligen nedgått i pris, hvilket förorsakats dels deraf, att deras användande är mycket begränsadt, dels deraf att deras förnämsta egenskap soundness,, har satt dem mera i parallel med de engelska, som äro billigare och ofta äga denna egenskap i än högre grad samt asbodys nog för många ändamål, hvaribland såsom ett af de hufvudsakligaste må nämnas tillverkningen af fjedrar för jernvägsoch andra vagnar. Man ser häraf att den as. k. förbättringer fortgått tillräckligt, men i okunnighet härom instämmer insändaren i det tanklösa skriket att sbrukspatronerna ej följa med sin tid mm. m,. I England och Frankrike hörer man ej samma klagan öfver det svenska ståljernct, som blott behöfver att väl vårdas för att vinna afsättning, förutsatt likväl att tillverkningspriset och tullumgälderna medgifva täflan med det utländska. Ett annat förhållande är med Common Iron, — men derom är nu ej fråga. Dock må anföras, att för ej länge sedan det 8. k. förbättrade Lancashire-jernet ej kunde säljas, under det att tysk-jernet hade temligen god afsättning. Detta förutsades för 13 eller 14 år sedan af en praktisk engelsman och kommer troligen att oftare inträffa, sedan man besinningslöst kommit i förändringsifvern, dertill eggad af kolbesparingen och ropet på förbättring. Att vidare söka ådagalägga nyttan eller skadan af garfning och valsning, synnerligen när det är fråga om afsättning af ståljern till Frankrike, lönar ej mödan. Man har endast velat påpeka, att insändaren misstagit sig om både grundfelet och kurmetoden. Hvari båda bestå är så oita sagdt och omsagdt, att man skulle fela vid att åter upprepa dem, hvaremot iakttagelsen ej nog allvarligt kan inskärpas och förordas. Må man derjemte blott göra motsatsen af hvad insändaren yrkar och framför allt ej taga doktor Francias handelspolitik till mönster, så behöfves ej stort mera. Insändaren framställer den frågan: Månne svenska jernverksegarne vilja hafva tullen pål jern i Frankrike nedsatt med vilkor, att en lika aedsättning derå jemväl sker i Sverige och att härvarande förbud mot införsel af främmande jern -upphörde. — Ett jakande gvar skulle sannerligen ej vara så vågadt som insändaren troligen föreställer sig; men dessförinnan borde man vara förvissad derom: att den öfver höfvan höga beskattningen på jernhandteringen upphörde: att jernförädlingen kraftigt understöddes: att transportkostnaderna, genom kommunikationernas förbättrande i malmoch jernverksdistrikten, kunde nedsättas: att associationsandan uppmuntrades och kunde vinna en nödig utveckling, och att kreditlagarne förändrades så: att det demoraliserande och olycksbringande borgens-systemet upphörde och att näringsidkaren i allmänhet och jernverksegaren isynnerhet icke tvangs att betala 2 å 3 gånger så hög ränta som den konsumerande utländningen; om, säga vi, detta och mycket annat förutgått, så kunde många band lossas ej allenast till jernhandteringens, utan till det allmännas sanna fördel. Undantagen blefve då regel, hvilket vore så mycket önskvärdare, som behöfligheten af de förra, till följd af den stigande industrien, dagligen ökas och åtgärden i sig sjelf innefattar. löseformeln för det ännu här och der spökande. merkantil-systemet. Att ådagalägga sifterberäkningens felaktighet vore ej svårt, men härmed uträttas föga, ty siffror äro medgörliga storheter som låta omflytta sig efter beha och bevisa ej mycket i närvarande fall — huru man än må ställa dem. Anmärkas måste dock, att jemförelsen emellan jernoch fabrikstillverkningarne, — de förra med inhemska, de sednare med til största delen utländska rudimaterier — ej lå ter väl göra sig. Man bör härvid afdrag: värdet at införskrifna -machiner och varop sam endast beräkna förädlingsvinsten 3 de sednare 3 AMS 2 FAQ AA PD ot ri MM mm dd MH Fe 0 LA OM PR OM et et NS — fr ng TR I