förrådde för-er;låtoss antagaattjag sjelf ingenting öfverdref deruti; att värman af mina ord, att en ögonblicklig ifver ändå ej förde mig långt utöfver mina verkliga tankar och sanningen — med ett ord; tag allt efter bokstafven, och säg mig: tror ni er verkligen vara ett offer för någon så ovanlig och oerhörd olycka? Om ni tror det, då skulle detta röja en ganska betydlig lucka i er erfarenhet, En ung flicka med sinnet uppfyllåt afillusioner, och en man, som icke mera har sådana, detta är ju två helt vanliga saker i äktenskapet, helst inom den klass vi begge tillhöra. Ja, man betraktar till och med, och det med rätta, denna skilnad i ålder och tänkesätt såsom en god borgen för fraratidar lycka; man föreställer sig, att en i lifvet pröfvad och mogen man Jögger i det nygifta parets farkost en tjenlig motvigt, ett slags oundgänglig barlast. SuvzAnnE. Om dessa möraliska anlag som finnas hos er verkligen äga ett så allmänt erkändt värde, hvarföre beklagade ni dem då med så mycken bitterhet för knappt en timma sedan? Raouvr (med. förtret). Jag säger ännu en gång, att ni ger åt mina ord större vigt, än de i sjelfva verket hade... Men de ha nu redan gjort intryck på er, och jag inser nog, att ni skall behålla detta intryck, hvad jag än må göra... Jag önskade åtminstone att ni vore fullt öfvertygad om, att ändå ingenting så utomordentligt har händt er, — att ni icke har fallit i någon så ovanlig snara, och att alla unga flickor på jordklotet, — alla era väninnor, derest ni med en sådan karakter kan ha sådana, — att de alla äro blotiställda för samma olycka! ... (Suzanne småler). Ni skrattar, min fru? SuvzAnneE. Jag skrattar åt att ni blir ond... eljest har jag ing-na lust att skraua, det kan jag försäkra er, Raour (rycker med: hetta på axlarna. börjar åter gå af och an och tillägger vidare): Verlden har nu en gång blifvit sådan, och ni skall icke förändra den.