förrådde för-er;låtoss antagaattjag sjelf in-
genting öfverdref deruti; att värman af mina
ord, att en ögonblicklig ifver ändå ej förde
mig långt utöfver mina verkliga tankar och
sanningen — med ett ord; tag allt efter bok-
stafven, och säg mig: tror ni er verkligen
vara ett offer för någon så ovanlig och oer-
hörd olycka? Om ni tror det, då skulle detta
röja en ganska betydlig lucka i er erfarenhet,
En ung flicka med sinnet uppfyllåt afillusio-
ner, och en man, som icke mera har sådana,
detta är ju två helt vanliga saker i äktenska-
pet, helst inom den klass vi begge tillhöra.
Ja, man betraktar till och med, och det med
rätta, denna skilnad i ålder och tänkesätt så-
som en god borgen för fraratidar lycka; man
föreställer sig, att en i lifvet pröfvad och mo-
gen man Jögger i det nygifta parets farkost
en tjenlig motvigt, ett slags oundgänglig bar-
last.
SuvzAnnE. Om dessa möraliska anlag som fin-
nas hos er verkligen äga ett så allmänt erkändt
värde, hvarföre beklagade ni dem då med så
mycken bitterhet för knappt en timma sedan?
Raouvr (med. förtret). Jag säger ännu en
gång, att ni ger åt mina ord större vigt, än
de i sjelfva verket hade... Men de ha nu
redan gjort intryck på er, och jag inser nog,
att ni skall behålla detta intryck, hvad jag än
må göra... Jag önskade åtminstone att ni
vore fullt öfvertygad om, att ändå ingenting
så utomordentligt har händt er, — att ni icke
har fallit i någon så ovanlig snara, och att
alla unga flickor på jordklotet, — alla era
väninnor, derest ni med en sådan karakter
kan ha sådana, — att de alla äro blotiställda
för samma olycka! ... (Suzanne småler). Ni
skrattar, min fru?
SuvzAnneE. Jag skrattar åt att ni blir ond...
eljest har jag ing-na lust att skraua, det kan
jag försäkra er,
Raour (rycker med: hetta på axlarna. börjar
åter gå af och an och tillägger vidare): Verlden
har nu en gång blifvit sådan, och ni skall
icke förändra den.