lade, intager.topografien ett utmärkt rum.
Man kan icke annat än glädjas åt denna rikt-
ning, enär ortbeskrifningen — helst sådan den
nu uppträdt med afseende föstadt å natur-
beskaffenhet, klimattillstånd samt allmännare
statistiskaroch ekonomiska förhållanden. — lem-
nar passande bidrag så väl till lifvandet af
en populär och sund läsning, som till väc-
kandet af det allmänna medborgerliga sinnet.
Hr Allvin, som förut med framgång upp-
trädt pården topografiska banan, har nu äter
ökat sina förtjenster med ett arbete som täflar
med våra bästa inom detta område. Vi tro
oss göra allmänheten både nytta och nöje
med att uppehålla oss vid några af de intres-
santa detaljer han framlägger.
I en period, då öfversvämningar och högt
vattenstånd lemna rika anledningar till sorg-
liga betraktelser för framtiden, är det ganska
nedslående. att finna. författarens på erfarenhet,
sakkunskap. och- forskning stödda uppgifter
öfver den omätliga skada som brist på utdik-
ningar förorsakat Sverige och äfven andra
länder under långa tidrymder.
För oss, som sakna nästan alla. underrättelser om
förhällanderna under de aflägso tidehvarf dä. mossar
cch sumpar ännu icke funnos, eller ätminstone voro få,
brista äfven bevis för vära förmagrade markers fordna
högre fruktbarhet; men skottländaren Aiton harisin
afbandling om mossar (öfversatt och tryckt i Örebro
1807). fill full evidens bevisat den. ; Han anför nem-
ligen, att hvete, för 1000-är tillbaka, utgick, från
trakter i Skottland, der det nu icke alls trifves; att
Priorn i ett nämndt kloster. ärligen bekom 12--Bolls
(15 tunnor) hvete och lika mycket korn, från en farm,
hvilken nu i arrende gifver högst 42 st.; att nu
icke mer än hälften så mänga kreatur födas på samma
betesmarker som fordom, och ait de fossila träd, som
hittas under mossar och andra jordlager, ega en stor-
lek och en frodighet i växt, hvartill motstycken få-
fängt letas, hvarken i Skottland eller Ebgland. Då
vi nu veta att Skottland, särdeles, norra delen, hvil-
ket för 100 är tillbaka var lika så besväradt af mos-
sar som vär halfcirkel nu är det, ligger under allde-
les lika polhöjd som denna, sä skulie vi anse till-
räckligen styrkt, att jorden äfven härstädes fördom
varit vida fruktbarare än den för närvarande är ; men,
forska vi derefter, så torde äfven härstädes bevis i
detta fall icke helt och hället saknas. Fästa vit. ex.
uppmärksamheten på den stora mängd af gäss, höns
och ägg, som af allmogen utkräfdes i skatter och
gerder, under konungarne Gustaf I:s, Erik XIV:s;
Carl IX:s och Gustaf II Adolfs tid, sä: finna vi att
landet då var vida mera sädesrikt än nu; ty om sä-
dana kräk icke funnits, så hade de icke fordrats.
Svar på frågan, hvarföre de nu, de förstnämnde all-
deles icke och de sednare sällsamt, finnas, har be-
stämdt blifvit: dessa fordra spannmäl, och deraf hafva
vi icke mera än vi sjelfve -behöfva. Hvilken mängd
af oxar utgick icke från Smöäland under denna tid?
Ensamt från Finvedshäraderna uttogos nära 1000
efter Konungens räfst 1537. Man städslade skatte-
hemmanen hvart 6:te är med en oxe; man skattade
i öfrigt med oxar och gaf oxar i gerder. En bonde
i Sunnerbo gaf i mansbot 36 oxar och 40 tyska da-
ler. År 1557 ätgick till 11 personers hushåll på Ham-
mar, nu Liljenäs i Vestbo, 43 t:r räg till bröd och
36 t:r malt till dricka, samt utom annat, 26 gäshalf-
vor till. sofvel. - Man ät säledes denna tid hvarken
hafrebröd eller drack vatten, som för närvarande är
fallet. Fästa vi vidare uppmärksamheten på deekar,
hvilka, genom flodernas afsköljningar, träffas pä bot-
ten under sandmassorna, äfvensom under mossar, till
och med under lerbäddar, så visar sig att de egt en
storlek och en växtlighet, hvartill exempel för närva-
rande icke letas i trakterna deromkring. Hos folket
på Bolmsö fortlefver en tradition, som säger, det ön,
som nu är ibland de ofruktbarare, fordom hade den
fruktbaraste jord i häradet. Härvid böra vi äfven
ihägkomma, det producenterna under ifrågavarande
tidrymd voro knappt hälften emot hvad de nu äro.
Det är säledes icke nog att dessa mossar och träsk
beröfvat oss en myckenhet jord, de hafva äfven genom
luftstreckets försämring gjort landet omkring sig öds-
ligt och ofruktbart. Tvifvelsutan verka de menligt
på långt afständ, så mycket betänkligare, som-de till
massor hvarje är betydligt öka: sig:,
Om -den till följd af fukt, kyla, samt der-
igenom sjukligt och försämradt luftstreck kring-
gripande och alla ädlare växter undanträn-
gande hvitmossan lemnas uppgifter, som för-
tjena att inpreglas. Sedan denna växt fått
innästla sig, har den tillräcklig. förmåga att
motverka solvärmen och bereda ett, för: sin
trefnad, lagom kallt och fuktigt luftstreck, för-
derfligt för all bättre växtlighet. Hvad som
först gör luften tillräckligt kall och fuktig för
hvitmossans fortkomst ör vattensamlingar i
stora skogars förruttnelser med de svampar,
alger, lafvar och andra mossarter, som genast
vid-trädg börjande förruttnelse insfälla sig och
äfven hindra solvärma och luft att nalkas de förut
under .och emellan träden växande gräs och ör-
ters: rötter. - Utom sådana tillstötar: hade kan-
ske hvitmossan måst stanna vid 70:de pol-
höjdsgraden; hu går der enligt Aiton till den
Ja:te, d. ä, inom vinrankans växtgräns, och
liksom växter i allmänhet frodas den på, sin
egen genom död och förruttnelse blifna för-
störelse. - :
I trakter der mossar, sumpar och kärr öf-
verflöda, och der dessa äro omgifna af djupa
skogar, är luftstrecket vanligen kallt och för
vegetationen missgynnande; De sanka mar-
kernas djup hindrar vattensamlingarnes upp-
värmning , af solen och djupet är för litet att
nås. af jordens inre värma. De omgifvande
skogarne . hindra äfven solstrålarne. att nalkas
dem. -Härigenom vållas äfven sen -källoss-
ning. Från dessa sumpar och träsk uppstiga
derföre kalla och för växtriket skadliga dun-
ster. Också kännes bredvid dem en verklig
vinterkyla natten efter den varmaste gommar-
dag. Ju lugnare natten är, desto skarpare
känneg kylan. De uppstigande hvita dun-
sterna kringföras äfven vid lugnväder af en
omärklig Juftström samt förstöra der de fram-
tåga serdeles den nyss uppstuckna sädesbrod-
den, potaterna, bönorna, linet o.s.v. Äfven.
örter och gräs lida deraf; sjelfva starret blir
brunt i toppen och stannar i växten. Till och
med det unbga eklöfvet skadas: Mossarnes
oupphörliga tillväxt i djup och vidd, samt i
och med detsamma det i dem innestängda
vattnets massa, försämra naturiigtvis klimatetl
i samma mån de tillväxa. Allt detta bekräftas
af de serskilda trakterna inom Östbo härad:
Äfven inom furumoarne är ganska kyligt i
början af sommaren och man är der vid denna
tid ganska ofta blottställd för nattfroster. Se-
dan åter skogarne blifvit uppvärmda, är hettan
derinom stark och qväfvande, så att man inom
moarne är tvåfaldt blottställd för skada på
den växande orädan