lade, intager.topografien ett utmärkt rum. Man kan icke annat än glädjas åt denna riktning, enär ortbeskrifningen — helst sådan den nu uppträdt med afseende föstadt å naturbeskaffenhet, klimattillstånd samt allmännare statistiskaroch ekonomiska förhållanden. — lemnar passande bidrag så väl till lifvandet af en populär och sund läsning, som till väckandet af det allmänna medborgerliga sinnet. Hr Allvin, som förut med framgång uppträdt pården topografiska banan, har nu äter ökat sina förtjenster med ett arbete som täflar med våra bästa inom detta område. Vi tro oss göra allmänheten både nytta och nöje med att uppehålla oss vid några af de intressanta detaljer han framlägger. I en period, då öfversvämningar och högt vattenstånd lemna rika anledningar till sorgliga betraktelser för framtiden, är det ganska nedslående. att finna. författarens på erfarenhet, sakkunskap. ochforskning stödda uppgifter öfver den omätliga skada som brist på utdikningar förorsakat Sverige och äfven andra länder under långa tidrymder. För oss, som sakna nästan alla. underrättelser om förhällanderna under de aflägso tidehvarf dä. mossar cch sumpar ännu icke funnos, eller ätminstone voro få, brista äfven bevis för vära förmagrade markers fordna högre fruktbarhet; men skottländaren Aiton harisin afbandling om mossar (öfversatt och tryckt i Örebro 1807). fill full evidens bevisat den. ; Han anför nemligen, att hvete, för 1000-är tillbaka, utgick, från trakter i Skottland, der det nu icke alls trifves; att Priorn i ett nämndt kloster. ärligen bekom 12--Bolls (15 tunnor) hvete och lika mycket korn, från en farm, hvilken nu i arrende gifver högst 42 st.; att nu icke mer än hälften så mänga kreatur födas på samma betesmarker som fordom, och ait de fossila träd, som hittas under mossar och andra jordlager, ega en storlek och en frodighet i växt, hvartill motstycken fåfängt letas, hvarken i Skottland eller Ebgland. Då vi nu veta att Skottland, särdeles, norra delen, hvilket för 100 är tillbaka var lika så besväradt af mossar som vär halfcirkel nu är det, ligger under alldeles lika polhöjd som denna, sä skulie vi anse tillräckligen styrkt, att jorden äfven härstädes fördom varit vida fruktbarare än den för närvarande är ; men, forska vi derefter, så torde äfven härstädes bevis i detta fall icke helt och hället saknas. Fästa vit. ex. uppmärksamheten på den stora mängd af gäss, höns och ägg, som af allmogen utkräfdes i skatter och gerder, under konungarne Gustaf I:s, Erik XIV:s; Carl IX:s och Gustaf II Adolfs tid, sä: finna vi att landet då var vida mera sädesrikt än nu; ty om sädana kräk icke funnits, så hade de icke fordrats. Svar på frågan, hvarföre de nu, de förstnämnde alldeles icke och de sednare sällsamt, finnas, har bestämdt blifvit: dessa fordra spannmäl, och deraf hafva vi icke mera än vi sjelfve -behöfva. Hvilken mängd af oxar utgick icke från Smöäland under denna tid? Ensamt från Finvedshäraderna uttogos nära 1000 efter Konungens räfst 1537. Man städslade skattehemmanen hvart 6:te är med en oxe; man skattade i öfrigt med oxar och gaf oxar i gerder. En bonde i Sunnerbo gaf i mansbot 36 oxar och 40 tyska daler. År 1557 ätgick till 11 personers hushåll på Hammar, nu Liljenäs i Vestbo, 43 t:r räg till bröd och 36 t:r malt till dricka, samt utom annat, 26 gäshalfvor till. sofvel. Man ät säledes denna tid hvarken hafrebröd eller drack vatten, som för närvarande är fallet. Fästa vi vidare uppmärksamheten på deekar, hvilka, genom flodernas afsköljningar, träffas pä botten under sandmassorna, äfvensom under mossar, till och med under lerbäddar, så visar sig att de egt en storlek och en växtlighet, hvartill exempel för närvarande icke letas i trakterna deromkring. Hos folket på Bolmsö fortlefver en tradition, som säger, det ön, som nu är ibland de ofruktbarare, fordom hade den fruktbaraste jord i häradet. Härvid böra vi äfven ihägkomma, det producenterna under ifrågavarande tidrymd voro knappt hälften emot hvad de nu äro. Det är säledes icke nog att dessa mossar och träsk beröfvat oss en myckenhet jord, de hafva äfven genom luftstreckets försämring gjort landet omkring sig ödsligt och ofruktbart. Tvifvelsutan verka de menligt på långt afständ, så mycket betänkligare, som-de till massor hvarje är betydligt öka: sig:, Om -den till följd af fukt, kyla, samt derigenom sjukligt och försämradt luftstreck kringgripande och alla ädlare växter undanträngande hvitmossan lemnas uppgifter, som förtjena att inpreglas. Sedan denna växt fått innästla sig, har den tillräcklig. förmåga att motverka solvärmen och bereda ett, för: sin trefnad, lagom kallt och fuktigt luftstreck, förderfligt för all bättre växtlighet. Hvad som först gör luften tillräckligt kall och fuktig för hvitmossans fortkomst ör vattensamlingar i stora skogars förruttnelser med de svampar, alger, lafvar och andra mossarter, som genast vid-trädg börjande förruttnelse insfälla sig och äfven hindra solvärma och luft att nalkas de förut under .och emellan träden växande gräs och örters: rötter. Utom sådana tillstötar: hade kanske hvitmossan måst stanna vid 70:de polhöjdsgraden; hu går der enligt Aiton till den Ja:te, d. ä, inom vinrankans växtgräns, och liksom växter i allmänhet frodas den på, sin egen genom död och förruttnelse blifna förstörelse. : I trakter der mossar, sumpar och kärr öfverflöda, och der dessa äro omgifna af djupa skogar, är luftstrecket vanligen kallt och för vegetationen missgynnande; De sanka markernas djup hindrar vattensamlingarnes uppvärmning , af solen och djupet är för litet att nås. af jordens inre värma. De omgifvande skogarne . hindra äfven solstrålarne. att nalkas dem. -Härigenom vållas äfven sen -källossning. Från dessa sumpar och träsk uppstiga derföre kalla och för växtriket skadliga dunster. Också kännes bredvid dem en verklig vinterkyla natten efter den varmaste gommardag. Ju lugnare natten är, desto skarpare känneg kylan. De uppstigande hvita dunsterna kringföras äfven vid lugnväder af en omärklig Juftström samt förstöra der de framtåga serdeles den nyss uppstuckna sädesbrodden, potaterna, bönorna, linet o.s.v. Äfven. örter och gräs lida deraf; sjelfva starret blir brunt i toppen och stannar i växten. Till och med det unbga eklöfvet skadas: Mossarnes oupphörliga tillväxt i djup och vidd, samt i och med detsamma det i dem innestängda vattnets massa, försämra naturiigtvis klimatetl i samma mån de tillväxa. Allt detta bekräftas af de serskilda trakterna inom Östbo härad: Äfven inom furumoarne är ganska kyligt i början af sommaren och man är der vid denna tid ganska ofta blottställd för nattfroster. Sedan åter skogarne blifvit uppvärmda, är hettan derinom stark och qväfvande, så att man inom moarne är tvåfaldt blottställd för skada på den växande orädan