Jernvägen.
— tt
Journal des Debats, för den 13 innehål-!
ler en ganska märklig artikel i anledning af I
de nordiska stormakternas erkännande af fran-:
ska kejsardömet. Med den starka sympati
för och dena fasta öfvertygelse om fredens;
nödvändighet för Europa och med detsamma,
krigets omöjlighet, som alltid utmärkt denna;
tidning, helsar den detta stormakternas er-
kännande såsom en ytterligare och välkom-
men garanti för den europeiska fredens vid-
makthållande.
Artikeln går i allmänhet ut derpå, att 1814
och 15 års fördrag icke för fredens bibehål-:
lande böra ordagrannt iakttagas, endast deras
allmänna syftniog någorlunda respekteras. Juli-
revolutionen och Belgiens derpå följande lös-
slitning från Holland hafva ej rubbat den eu-
ropeiska freden. Upprätthållandet af dessa
fördrag efter bokstafven skulle hafva sönder-
slitit dem, och de hafva endast blifvit räd-
dade genom en vis modifikation af deras in-
nehåll.
Freden är hädanefter den sanna europeiska poli-
tiken. En hvar zom kommer tilt väldet i Europa blir
i samma stund en kämpe för freden, emedan alla in-
gifvelser som man erfar under maktens utöfning tala
för freden. Ingenstädes låter nödvändigheten klarare
förnimma sina räd än på tronen. Nödvändigheten
är sädana väldens kontroll som icke hafva nägon an:
nan; men freden är den stora nödvändigheten för den
borgerliga ordningen i Europa.
Denna fredsintressets ö;vervigt bar lätit sig skiftevis
kännas af alla partier. Alla partier hafva i sin ord-
ning förbannat 1815 ärs fred, innan de kommo till
väldet, och alla partier hafva förkastat och afsvurit
kriget, så snart de väl kommit till makten. Skall
man förklara denna förändring i uppförande af egoism
och egennytta? Usla och futtiga förklaring! Nej, det
är ej egoism som med freden försonat alla dem som
förbannade henne vid dess- början.
Huru mänga af dem som under restaurationen för-
bannade 1815 ärs fred, kommo ej till makten under
julimonarkien? Och hvad gjorde de då? Hafva de
förklarat Europa krig? Hafva de sönderslitit 1815
års fördrag? Nej! de hafva upprätthällit freden, och
de hafva gjort väl. De hafva vidmakthällit den utan
svaghet och utan vanära, käckt trotsande Europas
hemliga afund och hämndlystnad, vid Antwerpen
som vid Ancona. Vi veta väl hvad de partier som
bekämpade julimonarkien sade om fredens bibehål-
lande. De sade att det var en svaghet och en feg-
het. De anklagade julimonarkien att den förrådde
revolutionens och den trefärgade fanans sak. Men
1848 kommo dessa krigiska deklamatörer till makten;
och som republiken icke hade nägot föreningsband
med monarkien, och alldenstund dess politik icke var
bunden af några antecedentia, stod det fienderna till
1815 ärs fred fritt att förklara kriget; de gjorde det
icke. Långt derifrån, äfven de fästade sig vid fre-
den, och de upphöjde freden till en statsgrundsats
för sin kortlifvade republik. Ännu mer; dä franska
republiken förde kriget i Italien, sä skedde det mot
romerska republiken för att i Rom äterupprätta päf-
vedömet, det vill säga ett af 1815 års traktaters verk.
Sålunda hafva hvarken 1830 eller 1848 medfört nä-
gon rabbning i freden; det äterstod ännu ett sista
prof att underkasta den europeiska fredens soliditet.
1832 har ätagit sig att utföra det.
Journal des Debats tror naturligtvis på
den beryktade frasen i Bordeaux, att kejsar-
dömet är fredens. - Derom vilja vi ej tvista.
Skulle den bevisa sig sann, är det otvifvel-
aktigt det bästa för Europa. Men vi vilja
särskildt inskärpa i läsarens minne den tysta
anklagelse som Deåbats i sjelfva verket här
vänder mot 1848 års republik, att den mot en
syskonrepublik gjorde sig till verktyg för åter-
införandet af den mest afskyvärda af alla des-
potismer, nermligen den som bemantlar sit
vidunderliga. och föråldrade välde med helig:
traditioner, -att den mot en fri stat, som re-
dan under den korta befrielsen från prestväl-
dets mörka makter hade sett den borgerlig:
ordningen, välståndet och civilisationen skjut:
de mest lofvande knoppar, uppträdde såson
målsman för papismen, en af de förhatligast
punkterna i 1814 och 15 års för hvarje frans
man så förhatliga fördrag. Interventionen
Rom var en af Louis Napoleons finast ut
tänkta streck. Den var det som gaf republi
ken dödsstöten, genom att i grund förstör
dess moraliska styrka. Vi vilja ej våga at
säga huru länge den hållit sig utan Rom
ockupation af general Oudinot, men så myc
ket synes oss säkert, att om denna ej blif
vit genomdrifven hade Louis Napoleon svår
ligen i detta ögonblick haft kejsartronen färdig
— Uti närvaro af D. M. Drottningen oc
Enkedrottningen blef, enligt P. T., i förgå
vid middagstiden H. K. H. Kronprinsessan
sina rum kyrktagen af öfverhofpredikante
mag. Nordenson.
— K. M. har efter framlidne erke-bisko
af Wingård förordnat erke-biskop Holmströ!
att vara ledamot at bibel-kommissionen.
— Sedan, till följd af hvad Kongl. Maj
under den 6 Mars sistlidet är förordnat, uti botte
våningen af den flygel utaf gamla kungshuset, d
en del af Svea hofrätts embetsrum äro belägna, bl
vit upplåten lokal att-begagnas för hofrättens arehi
äfvensom annan indelning af hofrättens fordna ei
betsrum skett och hofrättens kansli blifvit förflytta
till rum, som förut i-samma hus begagnats af ka
markollegium, samt nästlidet års sommar och hö
under ledning af vice häradshöfdingen friherre J.