stor folkhop, i hvilken man märkte omkring ett tjog! svarta, instörtade i salen. Den största oro stod må-; iad på alla ansigten: de svarta och mänga af del hvita voro beväpnade med käppar, och utan den respekt som mayorns närvaro ingaf, hade man sannolikt haft att beklaga allvarsamma oordningar. Under all denna rörelse hade stadens färgade invånare samt dess abolitionist-kommitte hastat att påkalla biträde l af en advokat för att tillse om icke nägot kunde uträttas till förmån för flyktingarne. Vid underrättelsen om detta steg visade sig stadsuppsyningsmannen ieke mer sä fast öfvertygad om rättmätigheten af Kentuckyanens anspräk, och öfverlemnade honom midt under den allmänna spänningen att bäst har kunde draga försorg om de elfva negrernas arrestering. Också var hr Sloane den förste som inställde sig inför mayorn, och, sedan han mer än en half timma väntat att de flyktiga slafvarne skulle i laga form reklameras, frägade han stadsuppsyningsmannen, som slutligen ankom, om han fortfore att yrka de elfva negrernas qvarhällande. Nej, svarade hr Rice. Har, sedan ni lemnade dem, någon Förenta Staternas embetsman eller rättstjenare tagit dem under sin värd ?P Icke det jag vet.n Hvar äro då de dokumenter och fullmakter, som anbefalla dessa personers arrestering ? Reklamanten har icke haft tid att förskafta sig nägra sädana. Har han ätminstone fullgiltiga skriftliga och muntliga bevis att dermed styrka sina anspräk? Hvad han visat mig synes icke vara af denna beskaffenhet. Nåväl;, yttrade mayorn i det han uppsteg frän sin stol och vände sig till de honem omgifvande kulörta männen samt medlemmarne af abolitionistkommitten, efter så är, så kan de personers frihet, för hvilka j intresseren er, icke bestridas och vi ha här ingenting vidare att göra. Farväl! I detsamma folket lemnade salen framträdde en man, som varit en tyst åhörare till de mellan stadsuppsyningsmannen och advokaten utbytta förklaringar, och yttrade till dem att han gjorde dem ansvariga för negrernas flykt. Min herre, svarade hr Sloane, det sätt hvarpå jag behandlat denna sak strider hvarken mot lagen eller mina pligter såsom advokat; jag fruktar er derföre icke., En annan tidning i samma stad, Sanduski Mirror, uillägger beträffande denna sak: Under det Kentuckyanen såluada qvarhölls på stadshuset hade flyktingarne, enär alla ängfartygen hade afgätt, stigit ombord på ett seglande fartyg och afgätt till Canada. Tilläggom, till heder för vår stad, att ingen enda af vära bätmän eller matroser velat låna sina armar eller sina bätar för att bjelpa slafjägarne att uppfänga sitt rot. Nägra bland dessa hafva afgätt till Haron i förhoppning att der fiana en bät samt utvägar att arrestera flyktingarne innan deras ankomst till Canada. De personer från södra staterna, som uppehälla sig i vär stad, dela sina landsmäns förtrytelse och löpa kring gator och: offentliga ställen med blottad knif och pistolen i hand. Men trotts dessa bullrande kraftyttringar har dock ingen erhbällit den minsta rispa. Allt har ä ömse sidor inskränkt sig till utbytandet at plumpa hotelser. Samma tidning berättar ytterligare följande till. dragelse : Aftonen förut hade mayorn att afgöra en längt sorgligare sak. Slafjägarne hade, vid stranden ai Folle, arresterat en qvinna, bärande i sina armar ett spädt barn om ätta åa nio månader. Då denna qvinha säg allt hopp attundkomma vara ute, hade hon, utan att nägon säg det, nedlagt sitt barn på stranden, hvarefter hon öfverlemnade sig i slafjägarnes händer. Förd wmför mayorn, hr Follet, fann hon der sitt barn, som blifvit upptaget at en iavänare i denna stad. Slafjägarne reklamerade barnet såsom sin egendom; men mayorn, som icke ville tillerkänna dem det på deras blotta utsago, frågade slatvinnan om hon var moder till detta barn: Att erkänna det säsom sin son hade varit att offra det ät slafveriet; att förneka det var enda möjliga utvägen att förskaffa det friheten. Detvar för denna sista utväg, hvilken mähända för alltid sliter de band som fästade henne vid sitt) barn, som den stackars modren beslöt sig; Barnet undgick sålunda slafjägarnes klor., — EN LITTERÄR MINISTER. Det är ett intressant och i våra dagar icke betydelselöst faktum, att af de 14 ledamöterna i det nya engelska reformkabinettet icke mindre än 8 försöktsig uti litteraturen och till en del der förvärfvat ett ärofullt namn. Premierministern lord Aberdeen har skrifvit öfver den grekiska arkäologien; marquisen af Lansdowne, dävarande lord Henry Petty, gällde i den bekanta alla dtalenters ministör såsom en värdig kamrat till Fox och Sheridan, och lord Palmerston sköt en gång satiriska pilar på Whigarne, till hvilka han sedermera åsjelf slöt sig. Lord John Russell är bekant säväl geaom bellettristiska som historiska verk, och skattkam markansleren Gladstone har, utom flera verk öfver kyrkliga frågor och brefven till lord Aberdeen öfver Ttillständet i Neapel, för kort tid sedan utgifvit en öfTversättning af Farinis romerska statens historia. HerTtigen at Argyle, storsigillbevararen, en ung man om Itrettio är, sysselsätter sig äfven med teologiska ämaen, dem han dock icke, såsom Gladstone, betraktar ur puseytisk utan ur kalvinistisk-presbyteriansk synpunkt. Hertigen af Newcastle har ännu för nägra Iveckor sedan hållit litterärt-politiska föredrag i en TT bildningseirkel. (Mechanics Institute) i Newark: så Jnoära träder en del af den stolta engelska aristokrauien nu i beröring med folket. Emellertid är miniIstern för offentliga verk och arbeten, sir William I Moleswortk, den förste och ende radikale i kabinettet, den mest betydande bland sina kolleger i skriftställarväg: han hörer till grundläggarne och de flitigaste medarbetarne i Westminster Review, i hvilken han under en följd af är förfäktat de sunda ekonomiska och politiska grundsattser, som nu antingen fullstän: Idigt segrat eller stå nära sin slutliga triumf. Ge: aom sin kritiska edition af skeptikern Hobbes verk uppväckte han ett vildt skri bland ifrarne inom alla partier, som sammansatte sig att hindra hans val i Southwark, hvilket likväl lyckades dem så föga, att han sedan dess tre gänger (sednast den 1 Januari detta är) blifvit vald till representant för denna hufguddel af den engelska hufvudstaden. j — BoKEHANDLARNE I LEIPZIG ha på egen bekostnad upprättat en bildningsanstalt för tyska bokhandelslärlingar, hvilken högtidligen öppnades den 2 Januari. Huru stort behofvet var af en sådan undervisningsanstalt visar den omständigheten, att densamma redan är besökt af 60 elever, hvilka deras principaler med berömvärd liberalitet lemnat nödig tid att besöka lektionerna. Man bör af denna bildningsanstalt kunna vänta en välgörande inverkan pä bokhandeln och literaturen. — PATER LACORDAIRE, den berömde predikanten 4 Paris, ärnar i sällskap med flera prester ooh lekmän anträda en piligrimsfärd till den heliga grafven. — EN GENOMSKINLIG MASSA, gom isynnerhet egnar sig till sammankittande af glas, erhäller man på följande sätt: man upplöser 15 gran kautschuk i 4 lod chloroform, tillsätter till denna lösning 2; lod mastix och låter det hela stå 14 dagar utan användning af värma. Erfordras större elasticitet, så måste man taga något mera kautschuk. Vid användningen pästryker man massan med pen: el. DJURPLÅGERI. Man läser i de engelska bladen af den 10 Januari: SM Thomas. sekreterare vid koneol. sällskapet för