det af tullafgifterna? Eller månne deras år
efter år stigande belopp här äro något bevis
på att konsumenternes bördor ökas?
Då får den konservativa .pipan ett helt an-l:
nat ljud. :
Grundskatterna måste bibehållas så tryc-
kande som möjligt, emedan de äro ett dyr-
bart arf från våra täders. De drabba dess-
utom icke innehafvarne af jorden, emedan de
blott äro att anse såsom inteckningar i fastig-
heterna, hvilka inteckningar minska inköps-
priset, o. s. v. Och då man skall genomj
den 8. k. skatteförenklingsreformen göra en
ändring i sjelfva skattepersedlarne, så före-l
slår man till bibehållande just dem som ef-l
ter all sannolikhet i framtiden skola stiga il
värde samt således än mera föröka bördan afl
ndskatterna.
Höga tullafgifter måste i Sverige också bibe-l
hållas, dels emedan statsverket anses behöfva
dessa medel och dels emedan den inhemska
industrien måste skyddas. Och icke nog der-
med; för sistnämnde ändamål försvaras en
talrik mängd af absoluta införselförbud, hvil-
ka endast hafva till följd att genom öfver-
drifna priser å varorna, till konsumenternes
stora betungande, rikta några enskilda tillver-
kare samt framför allt dem gom drifva den
här ganska vinstgifvande lurendrejerirörelsen.
Äfven de måste skyddas, och deras inkom-
ster utgöra säkerligen ganska höga belopp,
helst omkostnaderna för rörelsen icke äro o-
betydliga:
Så hushålla de konservativa i Sverige.
Månne detta hushållningssätt visar en skymt
af deltagande för de fattiga konsumenternes
behof? Här har man dock grundskatterna
qvar i all sin antika härlighet. Hvarföre af-
skaffar man då ej tullafgifterna, till lindrande
af de fattiga konsumenternes utgifter för sina
lifsmedel och beklädnadspersedlar? Eller kan-
ske det är just emedan grundskatterna bi-
behållas, som äfsen de andra måste qvar-
stå, på det att skattetrycket må blifva nägor-
lunda jemt?
Den omständigheten att Sveriges tullintra-
der på de sista 10 åren ökats från ungefär 3
till 5 millioner, utgör emedlertid, enligt de kon-
servatives åsigter, icke något bevis på att våra
konsunmenters bördor blifvit ökade, så att det
nu kunde vara på tiden att af ömhet för de
fattiga konsumenterna aflyfta någon del deraf
från deras skuldror.
Tvärtom. Man vill gerna lägga på ytter-
ligare bördor. Här finnes lika litet :deltagande
för städernas som för landets befolkning. Man
tager från dem allesamman allt hvad tagas
kan och ser alltid efter mera. Derföre pas-
sade man också på, medan den konservativa
vinden blåste vid sista riksdag, att föranstalta
en kommitt, som skulle förbereda en ytter-
ligare tillökning i städernas beskattning. Månne
häri kan upptäckas någon dylik ömhet för
städernas invånare, som man i så hög grad
hyser för de norska städerna?
Detta ämne är ett rikt fält att bearbeta emot
våra konservatives politik. Dess inkonseqven-
ser och hela ömklighet framträder här i sin
nakna verklighet. Vi hafva dock nu ej till-
fälle att vidare sysselsätta oss med saken,
utan sluta blott med den erinran, att om
Sverige antoge en förnuftig tulltaxa utan för-
bud och utan öfverdrifna prohibitiva tullar,
så skulle det likasom Norge och England
kunna minska eller afskaffa många gamla tryc-
kande skattebördor, och i stället få en rik
ersättning i tullinkomsterna. Och konsumen-
terna som betalade dessa sednare, skulle äfven
vinna uti billigare priser. De enda som för-
lorade vore lurendrejarne och vissa privile-
gierade industriidkare, som endast lefva af de
öfverdrifvet höga priser som skyddet, skän-
ker dem.