Article Image
det af tullafgifterna? Eller månne deras år efter år stigande belopp här äro något bevis på att konsumenternes bördor ökas? Då får den konservativa .pipan ett helt an-l: nat ljud. : Grundskatterna måste bibehållas så tryckande som möjligt, emedan de äro ett dyrbart arf från våra täders. De drabba dessutom icke innehafvarne af jorden, emedan de blott äro att anse såsom inteckningar i fastigheterna, hvilka inteckningar minska inköpspriset, o. s. v. Och då man skall genomj den 8. k. skatteförenklingsreformen göra en ändring i sjelfva skattepersedlarne, så före-l slår man till bibehållande just dem som ef-l ter all sannolikhet i framtiden skola stiga il värde samt således än mera föröka bördan afl ndskatterna. Höga tullafgifter måste i Sverige också bibe-l hållas, dels emedan statsverket anses behöfva dessa medel och dels emedan den inhemska industrien måste skyddas. Och icke nog dermed; för sistnämnde ändamål försvaras en talrik mängd af absoluta införselförbud, hvilka endast hafva till följd att genom öfverdrifna priser å varorna, till konsumenternes stora betungande, rikta några enskilda tillverkare samt framför allt dem gom drifva den här ganska vinstgifvande lurendrejerirörelsen. Äfven de måste skyddas, och deras inkomster utgöra säkerligen ganska höga belopp, helst omkostnaderna för rörelsen icke äro obetydliga: Så hushålla de konservativa i Sverige. Månne detta hushållningssätt visar en skymt af deltagande för de fattiga konsumenternes behof? Här har man dock grundskatterna qvar i all sin antika härlighet. Hvarföre afskaffar man då ej tullafgifterna, till lindrande af de fattiga konsumenternes utgifter för sina lifsmedel och beklädnadspersedlar? Eller kanske det är just emedan grundskatterna bibehållas, som äfsen de andra måste qvarstå, på det att skattetrycket må blifva nägorlunda jemt? Den omständigheten att Sveriges tullintrader på de sista 10 åren ökats från ungefär 3 till 5 millioner, utgör emedlertid, enligt de konservatives åsigter, icke något bevis på att våra konsunmenters bördor blifvit ökade, så att det nu kunde vara på tiden att af ömhet för de fattiga konsumenterna aflyfta någon del deraf från deras skuldror. Tvärtom. Man vill gerna lägga på ytterligare bördor. Här finnes lika litet :deltagande för städernas som för landets befolkning. Man tager från dem allesamman allt hvad tagas kan och ser alltid efter mera. Derföre passade man också på, medan den konservativa vinden blåste vid sista riksdag, att föranstalta en kommitt, som skulle förbereda en ytterligare tillökning i städernas beskattning. Månne häri kan upptäckas någon dylik ömhet för städernas invånare, som man i så hög grad hyser för de norska städerna? Detta ämne är ett rikt fält att bearbeta emot våra konservatives politik. Dess inkonseqvenser och hela ömklighet framträder här i sin nakna verklighet. Vi hafva dock nu ej tillfälle att vidare sysselsätta oss med saken, utan sluta blott med den erinran, att om Sverige antoge en förnuftig tulltaxa utan förbud och utan öfverdrifna prohibitiva tullar, så skulle det likasom Norge och England kunna minska eller afskaffa många gamla tryckande skattebördor, och i stället få en rik ersättning i tullinkomsterna. Och konsumenterna som betalade dessa sednare, skulle äfven vinna uti billigare priser. De enda som förlorade vore lurendrejarne och vissa privilegierade industriidkare, som endast lefva af de öfverdrifvet höga priser som skyddet, skänker dem.

22 januari 1853, sida 2

Thumbnail