Man är nyfiken att se hvad fysionomi det nys
hofvet har. Man vet att der herrskar den
oerhördaste lyx. Våra förnämsta modehand-
lerskor bråka oupphörligt sina hjernor för att
uppfinna någonting nyttitoilettväg, och Lyon
bemödar sig att tillverka de rikaste och dyr-
baraste tyger. Äfven juvelerarebutikerna Dbe-
reda sig att stråla af de kostbaraste nipper.
Få se till hvad grad all denna färgskiftning
och alla dessa ädelstenar komma att blända
oss. Stadens utseende har redan betydligt
förändrats och ekipager börja åter synas
på våra gator, der de under ett par tre år
varit lika sällsynta som i Venedig, eller som
klockorna i de turkiska klocktornen. De stora
livreerna våga ånyo visa sig och vapen af
alla färger och metaller skimra åter på vagns-
dörrarne. : Den tiden är nu långt aflägsen, då
grefvinnan Fx, låtsande den öfverdrifnaste
sparsamhet, tillsade sin kammarjungfru, som
då äfven bestridde den afskedade kokerskans
befattning, att man för hennes lilla hund Bibi
måste indraga hans dagliga sockerbit, eme-
dan man ej visste hur allt skulle sluta och
hur länge man sjelf hade något.
Kejsaren vill att man skall depensera. Ett
godt tecken till lydnad är att man börjar se
statens högre funktionärer mera angelägna än
deras företrädare att försäkra sig om loger
på de teatrar Hans Maj:t besöker. Fordom
— vi mena för ett eller par år sedan — tog
man helt enkelt en loge för aftonen; nu der-
emot abonnerar man. Detta är en ganska
lycklig omständighet för teatrarne och påmin-
ner om det första kejsardömet, då abonne-
menterna å de officiella logerna inbringade
stora operan och Theatre Francais mer än
hundratusen francs årligen. Kejsaren ville så
ha det och tålte ej gnideri hog de personer
dem han öfverhopade med sin frikostighet.
Man säger att kejsaren ej vill att de hö-
gre hofdignitärernas fruar skola bo hos sina
män i Tuilerierna, och detta har väckt en
högst liflig sensation bland dessa damer.
I medeltiden roade man sig med att af den
dag som började året hemta spådomar derom,
och en gammal trubadursång säger, att på
det år som börjar med en lördag skall bl;
sträng vinter och tjock is. Men ehuru året
1853 ingått med en lördag, har vintern än-
dock hitmtills varit långt ifrån kall, och ingen
tjock is har syats till. De sista dagarne i
Dec. hade man i Paris 15 gr. varmt, och i
trädgårdarne voro syrenknopparne på väg att
spricka ut. Luxembourgska trädgården håller
på att grönska, och pomeransträden i drifhu-
sen blifva upproriska mot kaloriferernas konst-
gjorda värme. Men denna fuktiga värme gör
Paris. ingalunda vackrare, och en ordentlig
frost skulle vara vida mer välkommen för
alla, förnämligast för de tusentals småkrä-
mare, som långs utåt bulevarderna, från Ma-
delaine- till Bastilj-platsen, uppställt sina Juf-
tiga stånd.
Ett bruk som allt mer och mer försvinner
är nyårsvisiterna eller rättare utdelningen af
visitkort nyårsdagen, och hvad nyårsgåfvorna
angår, så är karlarnes tid förbi att få sådana,
men ingalunda att gifva dem. Fruntimmer
och barn äro städse färdiga att taga emot.
Februari-revolutionen ersatte en del af hvad
den kostat genom att gifva en förevänd-
ning att spara på nyårsgåfvor. Man be-
gagnade sig af krisen för att vända ryggen
ät juvelerarbutiker och bronzmagasiner, samt
i stället styra kosan till sockerbagarbodarne,
och brända mandlar fingo ersätta diamanterna.
Också begagnade sockerbagarne chancen för
att uppfinna en hop lika orimliga som dyra
artiklar, så att det slutligen icke blef någon
ekonomi att vända sig till dem. År 1850
såg man papparbeten, hvilka kostade oerhördt
utan att derföre vara så särdeles smakfulla;
hos Boissier fanns lådor beklädda med halm,
siden, galoner och blommor, hvilka tomma
kostade 500 francs, och om de skulle fyllas,
slukade för ända till tio lonisdors konfekt.
Detta var en galenskap; konstindustrien
hade allt skäl i verlden att knota och klaga,
och sockerbageriet ser sig nu svåra hotadt af
konsten. Den smak som denna allt mer och
mer utvecklar i sina produktioner, tycks åter-
skänka den en bevågenhet; som ej ens eko-
nomiska skäl mer skola kunna beröfva den
till förmån för chokladet, denna dumma vara,
som sedan 1848 så begagnat sig af börskrisen,
att den nära nog öfversvämmat Paris.
Då nyårsdagens könstlade liflighet väl hun-
nit lögga sig, får man se huruvida vinter-
nöjena komma att taga fart. Sanningen att
säga, så ha åtminstone hittills stora verldens
feter ej motsvarat hvad man väntade sig. De
officiella tillställningarne dröja, och detta utan
tvifvel i afvaktan af kejsardömets erkännande
af utländska makter, en oundgänglig omstän-
dighet för att åt den diplomatiska kåren gifva
dess officiella karakter.
Det lärer vära fråga om att ånyo upptagas
öfverintendentskapet för teatrarne och att un-
der en enda administration ställa Stora Ope-
ran, Opera Comique, Italienska Operan, Thea-
re Frangais och Oddgon. Den sistnämnde
ros komma att kallas: Theatre de VImpåra-
rice. .I hvad fall som helst skall nästa som-
mar användas att reparera och ornera denna
.eater.
Man ombygger för närvarande till en del
palatset Elysge Bourbon, hvilket genom ned-
itvandet af det på ohyggliga minnen så rika
Präslinska hotellet är fristående på alla sidor.
Van har, enligt hvad vi tro, ganska oriktigt
itspridt det ryktet, att detta palats sålunda
örändradt, förbättradt och förskönadt skulle
öfverlåtas åt marskalken Jeröme, eller åt kej-
sarens tant, enkestorhertiginnan af Baden.
Proligare är dock, att denna bostad kommer
tt bibehållas ät monarken sjelf, som, efter
vad man försäkrat oss, der ämnar tillbringa
yra månader af året; under de öfriga åtta
ärer vistandet komma att lika fördelas mel-
an Tuilerierna och Saint Cloud. Som man
ret erbjuder Elysge Bourbons instängda träd-
sård en angenäm tillflykt, någonting som sak-
as vid Tuileriernas mer imposanta än kom-
ortabla bostad.
Ett annat rykte har likaledes varit i om-
OPP) nemligen spelhusens återupprättande.
2 ECT RR