ets, att hela verlden måste igenkänna dem!
Men de äro till största delen dina.n
Nej, nej, icke till största delen!, svarade
nodren med ett ömt leende. Ännu en kort
id, och du behöfver icke mera frukta för att
åta se hvarg barn hon är. Men huru under-
vart skön hon är med dessa vilda blommor i
sitt hår! Just liksom om en af de föer vi
emnat i vårt kära, gamla England, hade
smyckat henne för att möta 0ss.
Det var med en känsla, hvilken ännu al-
lrig någon af dem hade erfarit, som de sutto
och betraktade Perlas långsamma annalkande.
henne kunde man se det band som före-
nade dem. Hon hade i sju år varit skänkt
it verlden som en lefvande hieroglyf, i hvil-
ken den hemlighet, som de båda så ifrigt
sökte dölja, var uppenbar; — allt stod skrif-
vet deri, allt var tydligt och klart — om en
siare funnits som kunnatläsa denna eldskrift.
Peria var enheten af deras väsen. Hvilken
in det förflutnas förbrytelse hade varit, huru
kunde de väl tvifla på att deras nuvarande
och deras tillkommande öde voro förenade,
1å de för sina ögon sågo den bild, i hvilken
deras jordiska tillvaro och deras andliga lif
hade sammansmält — detta andliga Nf, j
vilket de möttes och skulle i odödlighet till-
sammans fortlefva, Sådana och kanhända an-
Ira tankar, hvilka de icke tillstodo eller för-
klarade för sig sjelfva, spredo en viss fruktan
omkring barnet, under det detta nalkades.
Låt henne icke märka någonting ovanligt,
någon passion eller häftighet, då du talar hen-
ae tills, hviskade Hester. -Vår Perla är ibland
en nyckfull, underlig liten älfva. Isynnerhet
fördrar hon sällan en upprörd sinnesrörelse,
om hon icke fullkomligt känner orsaken der-
till. Men barnet har djupa känslor. Hon äl
skar mig, och hon skall älska dig.o
Du kan icke tro, sade presten, blickande
åt sidan på: Hester, hutu mitt hjerta frukts
detta möte, och likväl längtar derefter! Men
det är sannt, som jag redan sagt dig, att barr
icke lätt blifva bekanta med mig. De vilje
ej klättra upp på mitt knä eller jollra i mit