som vore bäst; att smyga sig bort eller fort:
sätta sin sömn på samma ställe. Till och
med en varg, sades det — men här gränsar
berättelsen till det otroliga — kom fram och
luktade på Perlas klädning, och räckte fram
sitt hufvud att smekas af hennes hand. San-
ningen tycks emellertid vara, att moderskogen
och de vilda väsen som den närde, igenkände
alla en med dem beslägtad vildhet hos detta
menniskobarn.
Och Perla var saktmodigare här än på sta
dens gator och i sin mors lilla hem. Blom-
morna tycktes veta det, och under det hor
gick förbi dem, hviskade den ena till den an-
dra: Smycka dig med mig, du sköna barn
smycka dig med: migls — och för att behags
dem plockade Perla violer, anemoner och ny-
ponblommor och några grenar: med den fri-
skaste grönska, som de gamla träden höll
fram för hennes ögon. Med allt detta prydd
hon sitt hår och sitt bröst, och blef en liter
nymf, en liten dryad eller hvad helst son
stod i nära förbindelse med den uråldriga
skogen. Så smyckad var Perla, då hon hör
de sin mors röst och långsamt köm tillbaka
Långsamt, derföre att hon såg presten.
XIX,
BARNET VID BÄCKEN.
Du skall innerligt älska henne, upprepade
Hester Prynne, under det hon och prester
sutto betraktande lilla Perla, Tycker du e
hon är vacker, och se med hvilken smak hor
har prydt sig med dessa enkla blommor
Hade hon samlat perlor, diamanter och rubi
ner, så kunde de icke bättre klädt henne
Hon är ett förtjusande barn — men jag ve
hveras panna hon harl!
Vet du, Hester,, sade Arthur Dimmesdal
med ett oroligt leende, att detta lilla alsklig
barn, som alltid trippat vid din sida, har för
orsakat mig mycken oro. Jag tänkte — 0
Hester, hvilken tanke det är och huru för
skräckligt att frukta den — jag tänkte a
mina anletsdrag voro så tydligt tecknade i bar