en långt härifrån, på andra sidan bäcken. —
Och du tror verkligen att barnet skall älska
mig?
Hester smålog och ropade ånyo på Perla,
som på något afstånd blef synlig, såsom pre-
sten hade beskrifvit henne, och stod, lik en
klart glänsande syn, omhvärfd af solstrålar,
som genom löfhvalfvets grenar gjöto sig om-
kring henne. Strålarne af- och tilltogo, vi-
sade hennes gestalt än dunkelt, än tydligt;
nu likt ett verkligt barn, nu likt ett barns
himmelska ande — - allt eftersom glansen
syntes och försvann. Hon hörde sin mors
röst och nalkades långsamt gående genom
skogen.
Perla hade icke funnit tiden lång under det
henneg mor samtalat med presten. Den stora
mörka skogen — så dyster den visade sig
för dem som buro brott och verldens oro in:
om sitt bröst — blef det ensamma barnets
lekkamrat. Ehuru annars allvarsam och
sträng, antog han dock sin vänligaste min
för att helsa lilla Perla; han bjöd henne sina
röda bär sedan förra året, hvilka hängde som
blodsdroppar på de vissnade löfven. Hon
plockade dem och gladde sig åt deras vilda
smak. OÖdemarkens fria små medborgare
gjorde sig knappt den mödan att gå ur vägen
för heone. En rapphöna, med en kull af tio
ungar bakom sig, sprang hotande emot hen-
n2, men ångrade snart sin djerfhet och kluc-
kade åt sina gmå att icke vara rädda. En
dufve, som satt lågt ned på en gren, lätPerla
komma nära intill sig och uppgaf då ett läte,
hvilket ljöd mera som en helssing än ett ån-
gestrop. En ekorre, gömd i den svindlande
höjden af sitt husliga hem i trädets skugg2,
pladdrade, antingen i vrede eller glädje — ty
ekorrar äro 83 koleriska och nyckfulla sraö
varelser, att det är svårt bedöma deras gin-
nesstämning — någonting emot henne ach
gungade ned en nöt på bennes hufvud; det
var on nöt från förlidna året och redan gnagd
af hans skarpa tand. En räf, som af Perlas
jätta steg blef väckt ur sin sömn, såg frågan
de upp på henne, liksom osäker om byilke