ovana ögat, men når icke konstnärlig sannin; loch idealitet. Hade herr Larsson kunnat förm sig att för en ädlare natursanning och er finare utarbetning uppoffra en del af de effek. ter, som han sammanhopat uti detta parti Hallingdalen, så skall det måhända vara de yppersta arbete han hittills producerat. A Laurceus finner man här det bekanta vackr: eldstycket, Gustaf Wasa i halmlasset räddac undan danskarneg spejningar genom krono skytten Sven Elfssons rådighet (N:o 27). Er vacker erinring om den i förtid bortryckte Wickenberg erhåller man genom den historisk: eskissen Evas sorg vid Abels död (N:o 53 som vittnar om en ren och ädel konstnäranda, samt en ndalkulla från Moras (N:o 54) och hufvud af en lappgubbe, båda sann och naivt uppfattade. Nils Andersson har förut med ganska god framgång försökt sig på historiemålningens fält; ett vackert prof på denna hans verksamhet har man äfven här ; stycket Näcken och Spelmannen, (N:o 7) : hvilken ynglingens med häpnad blandade förtjusning, då han ur den nordiske flodgudens hand mottager det förtrollade strängaspelet ä! å talande sätt uttryckt och der landskapets halftöckniga och nordiskt melankoliska prägel väl harmonierar med handlingen. Numera synes hr Andersson ha öfvergifvit denns mödosamma, intressanta och löftesrika, men i yttre, materielt hänseende proportionsvis så föga lönande riktning, i hvilken han med fortsatta studier en dag troligen skulle kunnat åstadkomma gedigna saker, och uteslutande lagt sig på en konstgenre, landskap med boskapskreatur, i hvilken Potter måhända är det största konstnärsnamnet. Att hr A. äfven på denna väg han komma att prestera någonting utmärkt, visar sig i trenne stycken af honom i denna genre, hvilka på expositionen förekomma (N:is 4, 5, 132). En spirituel uppfattning, som icke nöjer sig med ett sträfvande efter troget återgifvande af de reella företeelserna, utan vill framställa dem i deras karakteristiska innehåll och andemening, finner man isynnerhet uti högsommarstycket. Alla vittna de om trägna och noggranna studier. Af hr Palm förekomma fyra italienska landskapsstycken (N:is 34—37) målade med hans vanliga talent. Den glödande sydländska kolorit hr Palm ger åt ruinerna, fälten, bergshöjderna blir något enformig och tröttande, då ögat icke har några af hr Palms saftiga och mästerligt målade trädpartier att hvila sig på. Af hr Billing finner man tvenne månskensstycken (N:ris 10 och 149) och af hr Stäck ett landskap (JM 46). De äro, efter hvad vi tro, icke nya arbeten af dessa konstnärer och förete ingenting, som skiljer dem från mängden af dessa konstnärers alltid med talent och säkerhet utarbetade målningar. Hr Sandbergs tafla, framställande svensk allmoge i sina nationaldrägter församlad omkring Gustaf den förstes minnesstod på Riddarhustorget i Stockholm, är genom lithografier allbekant. En annan framställning af nationaldrägter finner man i Boklunds bondgosse och bondflicka irån Amager vid Köpenhamn (N:ris 12 och 13), tecknade med mycken natursanning. Hr Norlenbergs genremålning Barn, som leka blindoock) (N:o 136), hvilket i en annan reproduktion nyligen inköptes af en norsk konstförening och i norska blad omtalades med biall, är ett ganska täckt och naivt stycke, som gör ett behagligt intryck. Vi förmoda utt konstnären i de sednare reproduktionerna ättat några smärre här förekommande misseckningar. Hr E. Robergs båda stycken i ;ouache (N:ris 41 och 42) ådraga sig en rättis uppmärksamhet för den finhet och omsorg, hvarmed de äro utförda. Afhr E. Berg örekommer en ny större landskapstafla, ;skogsvarti vid Skurö,. Den lilla trånga skogsöppingen vid stranden synes oss icke lemna ämpligt sujet till en så stor och genomförd nålning; trädpartierna äro utmärkt väl beandlade och röja ett stort framåtskridande 08 den unge konstnären, men vattnet sakar ännu helt och hållet transparens. Af P. sindbergh förekommer en kopia af Westins lebe; denna bröstbild i pastell saknar måleistil samt individuelt lif och uttryck i nästan jögre grad än hvad vanligt hos dessa, man kulle nästan kunna säga skulpturartade målingar.