gen icke anses tilliyllestgorande. Konstexpositionen i Svenska Slöjdföreninger lokal. TIL. Vi anse oss böra nämna, att det af o förut omtalade porträttet af framlidne gros: handlaren Noer (M 14) icke, såsom i kat: logen uppgifves, är måladt af C. F. v. Bred utan af hans son, John Breda. Bland nutida svenska konstnärers arbete torde blicken först böra vända sig till tvenr af Scholanders större aqvarell-taflor, hvilka ick finnas i katalogen upptagna, den ena fram ställande en italiensk stad med intågand trupper, den andra: tvenne spanska Hidalgo: som i ett fönster ofvan en balkong låta e ung flicka kredensa bägarne åt sig. Hr Sch lander står, så vidt vi veta, alldeles ensam sin riktning; han kan sägas ha utbildat enn konstgenre, som är ett mellanting och e blandning af architektur-, genreoch historie målning. De torftigare resurser, som aqvs rellen erbjuder i jemförelse med oljan, för står hr S. begagna med en så stor technis skicklighet, att man nästan alldeles glömme bort det i sig sjelf underlägsna materiale Han eger den noggrannaste kännedom or färgkontrasterna; det djup och den kraft kolorit, som endast oljan kan gifva, ersätte han i någon mån genom den finaste beräk ning af dessa kontraster och andra technisk konstmedel. Redan såsom architekturmålnin gar skule dessa stycken intaga en hög plats de finaste detaljer, ojemnbeter i murbruket de olika stenarterna m. m. äro återgifna me en illusorisk naturlighet, men dock med be varande af konstnärlig lätthet och frihet. Me de historiska eller genreartade scener, som h S. tillägger, stå i den innerligaste harmon med dessa architekturer; de bidraga att gifv dem sitt rätta uttryck, de lifva, förklara, å skådliggöra, icke såsom de lärda kommen tarierne i en krönika, utan liksom en ädel me lodi ger högre uttryck och verkan åt ett vac kert poem. Dessa grupper och seener är icke blott anordnade med kännarens säkra ög och smak, de vittna i sin rika omvexling on en frisk genialitet och humor i ordets sann och ädlare betydelse, samt tillika om vid sträckta konstarkäologiska insigter. Bland de öfriga märka vi ett stycke af Egro Lundgren (N:o 81), framställande en ungmo från Albano, med sländan i handen hviland jemte sin dotter vid en källa. Målningen har vid hitfraktandet från Rom blifvit ska dad; man beundrar emellertid den friska oc naiva uppfattningen i båda figurerna. En an. nan Romarinna vid sländan (N:o 48), måla af herr G. U. Troili, utmärkes af denne konst närs vanliga friska och saftfulla kolorit, sam denna raska penselförning, som dock alltic är förenad med den noggrannaste utarbetning af detaljerna. Waklboms båda häststycken isynnerhet det sednast målade och från Bris. sel hemsända (N:o 50), ha här så väl son på Konstföreningens exposition framkallat der rättvisaste beundran. Ingen har tillförene : vårt land bragt hästmålningen till en sådar fulländning. Vi hoppas att konstnärens fan. tasi och hans blick för företeelsernas inre li och betydelse aldrig skall låta hans mästerskap urarta till och stanna uti ett konstfärdigt återgifvande af väl studerade och uppfattade rörelser samt pikanta ställningar, i hvilka dock en realistisk naturtrohet blir hufvudsaken, utan att han en gång med full rätt skal) kunna kallas den svenske Wouverman. I ett äldre historiskt stycke af herr Wahblbom (N:o 32), framställande Erik Stenbock och Malin Sture, som knäfalla för fru Martha Sture på Hörnivgsholm, är Erik Stenbocks stela uttryckslösa figur misslyckad, Herr M. Larssons äfven i konstföreningen nyligen expone: rade stycke (N:o 24) företer en ekliatant förening af denne konstnärs både förtjenster och brister. Herr Larsson har en djerf rask pensel; med godt sinne för det karakteristiska och effektrika i naturscenerna och dertill ett godt förgminne ger han sig oförsagdt in på de svår. ste Uppgifter, framför hvilka mången mogen kons Vär länge skulle stanna med betänksamhet. Men då han producerar så rastlöst och mera Sör till hufvudsak att framställa de: pikanta, det 601? Benast slår an på ögat, men alltför mycket lemnar åsido den mödosammare och i förs. ? hand mindre tacksamma utarbetningen, som dock är nödvändig för det verkliga konstverket, Stå hans stycken ännu alltför mycket på dekorationsmålningens ståndpunkt. Det blir nädvändigt för hen Larsson alt så snart som mälligt göra något afbrott i sin häftiga produktion Och egna nå. gon tid åt verkliga studier af andra konstnä. rers arbeten och af naturen; om nägra är skall han eljest ohjelpligen ha fastnat 1 et manår, ur hvars inskränkta kretg ban icke mera förmår höja sig. Moderation är framförallt nädvinAig för banstntesan utan denna