taga, förvalta och redovisa sä väl till hofhällninge ä stat anslagne, som äfven Hans Maj:t Konungen el jest tillhörande medel, sammanlagde i en kassa, til hvars tillgångar, efter företedde rakenskapers föran ledande och då annat förbällande icke blifvit ädaga lagdt, äfven mäste anses höra de förskrifningar, hvari det för Hans Maj:t Konungens räkning uti detta kon kursmäl anmälde fordringsanspråk finnes vara grun dadt; alltså och enär den ät sökanden (Welin) sä lunda uppdragne befattning, med afseende å han: ansvarighet för räkenskapernes förande och medlen: redovisning, är af enahanda beskaftenhet med redo. görarnessvid de allmänna verk och inrättningar, som afses uti 75 4 af Konkurslagen, sädan den lyder uti förordningen den 6 Februari 1849, fann Högsta dom. stolen, det sökanden, i likhet med hvad desse redogörare blifvit tillåtet, jemlikt åberopade lagstadgande varit i sin omförmälde tjenstemannaegenskap, säsom kassaförvaltare, berättigad att, på sätt som skett, ä den honom af Konungen anförtrodda kassans vägnar, med borgenärsed fästa riktigheten utaf ifrägavarande fordringar; pröfvande Högsta domstolen förthy rätt vist att, med upphäfvande af hofrättens i fråga om bevakningens giltighet meddelte yttrande, visa denna sak äter till hofrätten, som skulle ega att densamma, i hvad den omförmälde fordringar angär, på anmälar änyo företaga och dermed, utan hinder af hofrättens förra nu undanröjde beslut, vidare laglikmätigt förtara. Då förenämnde mål föredrogs i nedre justitierevisionen voro tvenne af de närvarande revisionssekreterarne för ändring af hofrättens beslut, men den tredje deremot för fastställelse af detsamma. Bland jurister fortfara tankarne för öfrigt att i detta ämne vara mycket delade, och man har temligen svårt för att inse, huru det i 48 8 regeringsformen Konungen lemnade bemyndigande, att angående sitt hof förordna såsom honom godt synes samt efter behag tillsätta och afsätta alla hofbeställningarne, skall kunna tjena till någon giltig utgångspunkt för det antagandet, att Konungen icke behöfver sjelf med borgenärsed fästa sina i konkurser varande fordringar, emedan alla erskilda personer, som ej kunna förnekas en likaledes ganska omfattande rätt att afoch tillsätta förvaltare för sin egendom, då borde på likartade grunder kunna uppdraga åt samma förvaltare att å sina vägnar gå borgenärsed. Då Konungen eljest i alla civila rättsanspråk är lika med enskilda nför lagen, så att stämningar å honom, utmätningar å hans gods m. m., enligt hvad erfarenheten visat, kan ega rum, så synes den nu uppdragna skillnaden utgöra en anomali, nvilken äfven strider emot åsigterna i våra äldre lagar. Att denna anomali har åtskilliga skäl för sig, torde väl kunna medgifvas; men om den skall upphöjas till lag, så vore det bäst att ett ordentligt förslag derom gjordes ill rikets härnäst sammanträdande ständer; y det nu lemnade prejudikatet torde af månzen icke anses tillfyllestgörande.