skara! Men detta kunde aldrig ske. Perla var redan genom sin födelse: utskjuten från barnaverlden. En brottets telning, en syndens sinnebild, cogde hon icke rättighet alt blanda sig med andra kristna barn. Ingenting var Underbarare, än den instinkt med hvilken barnet tycktes förstå sin ensamhet och det öde, som dragit en ogenomtränglig krets omkring det, kortligen, hela det egendommliga af dess belägenhet i förhållande till andra barn. Aldrig hade Hester, sedan sin befrielse från fängelset, visat sig offentligen utan henne; Öfverallt, kvart hön gick i staden, åtföljde Perla henne; i början sågom späd barn buren på, hennes årmar, och seermera såsom liten flicka, sin mors lilla sällskap, trippande bredvid henne, med hela banden hållande i hetines finger. Hon såg koloniens barn på den grägbeväxta sidan af gatan, eller på tröskeln till husen derbredvid, roa sig med lekar af så dyster och ryslig natur, söm endast den puritanska uppföstran Kunde tillåta, såsom t. ex. att gå i kyrkan, piska qväkare, eller i en lätsad strid med indianer skalpera Hvarandra, eller skräma hvarandra med härmning af hexmästares besynnerliga åtbörder. Perla såg derpå och Te traktade dem uppmärksamt, men sökte elirig att göra deras bekantskap. Om de tilltalade henne, svarade hon ej. Om bårnen, såsom de stundom brukade, samlade. sig omkring henne, blef Perla verkligt fruktansvärd i sin hlla vrede, i det hon upptog stenar för att Kista efter dem, och uppgaf gällå, osammarhängande rop, som ofta komnio hennes mör at darra, emedan de ljödo liksom en besvärjelse på ett okändt språk. Sanniogen var att de små puritanerna, det eldracfördragsammaste slägte som någonsig efvat på jorden, hade fattat en obestämd ide om någonting utländskt, onaurligt eller stridande mot alla seder och bruk bos denna mor och hennes barn, hvarföre de föraktade benne i sina björtan och icke sällan smädade benne med sina tungor. Perla sårades Häraf och vedergällde det med det bittraste hat,