nox: mi dra den känsla som beherrskade henne. Men liksom alla andra nöjen förkastade hon äfven detta såsom syndigt. Denna samvetets sjukliga inblandning i sådana småsaker för. rådde egentligen ingen sann, allvarlig ånger, utan något tvifvelaktigt, något i det hela ganska orätt. På detta sätt kom Hester Prynne att spela en roll i verlden. Med hennes energiska kaakter och sällsynta skicklighet kunde denna 2j helt och hållet förkasta henne, ehuru den påsatt henne ett tecken, som var för ett qvinnohjerta olidligare att bära, än det som brännmärkte Cains panna. I all hennes beröring för öfrigt med samhället fanns ingenting som lät henne känna att hon tillhörde det. Hvarje rörelse, hvarje ord, och till och med deras tystnad med hvilka hon kom i beröring, läto henne känna — ofta blott alltför tydligt — att hon var bannlyst, och så ensam som om hon bebott en annan verld, eller stått i gemenskap med hela naturen genom andra organer och sinnen än den öfriga delen af menniskoslägtet. Hon stod skild från alla menskliga intressen, och likväl nära invid dem, liksom en ande, hvilken åter besöker den förtroliga kretsen kring hemmets hörd, utan att kunna le med i den husliga glädjen, eller klagande dela de anhörigas sorg, och hvilken, om det skulle lyckas honom att yppa sin förbjudna sympati, endast skulle väcka vedervilja och fasa. Dessa rörelser och dessutom det bittraste förakt tycktes verkligen vara den enda andel hon bibehöll i det stora helas bjerta. Denna tid var icke en finkänslig tid, och Hesters ställning, ehuru hon uppfattade den väl och föga var i fara att förgäta den, framstod dock ofta för hennes lifliga sjelfåskådning såsom ett nytt qval vid det råa vidrörandet af hennes bjertas ömmaste punkt. De fattiga, hvilka — sågom vi redan nämnt — hon valt till föremål för sin välgörenhet, hånade ofta henne, hvars hand var utsträckt till deras bistånd. Äfven damer af högre rang, inom hvilkas dörrar hon i följd af sitt yrke inträdde, gjöto bitterhetens droppar i hennes hjerta, stundom genom den: hemliga, alkemistiska konst, medelst hvilken qvinnor förstå att af de obetydligaste ingredienser bereda det finaste gift, och stundom genom ett mera obeslöjadt ut