ka på vära stock-konservativa,-ifall de ej så ofta och så tydligt ådagalagt att de liksom Bourbonerna vxingenttng lärt och ingenting glömts. Vidare beskyller oss Svenska Tidningen att utan rätt hafva kallat Derbyministåren reaktionär i stället för konservativ. Ville den ej gå baklänges, ville den ej komma tillbaka till något som redan 6 år varit af lagstiftningen och långt förut af allmänna meningen oåterkallehigen utdömdt, och var det deras förtjenst att de ej tordes, ej dristade att föreslå spanmålslagarnes återinförande? Och känner Svenska Tidningen verkligen så litet om en Disraelis, en lord John Manners författarskap, att den ej inser huru dessa herrar i sina litterära produkter i många afseenden svärma för fordna tiders inrättningar, ehuru de i andra ej hafsa tillräckligt mycken själsfrändskap med våra allvarsamma statsmänr, för att vilja upprifva jernvägarna och sönderslå masehinerna i afsigt att upprätthålla landtfolkets handaslöjder och forslingsförtjenster. Men Svenska Tidningens högsta pligt tycks vara att gräla med oss, och derföre tycks det väl icke falla sig alltför noga i valet af anledningarne. Om Svenska Tidningen nödvändigt vill polemisera och dervid ej uteslutande inskränks sig till offensiven, hade den ett rikt fält för ådagaläggandet af sin taktiska talang i försvaret mot de anfall, som Posttidningen på en tid riktat mot vissa kommunistiska åsigter, säsom att konkurrensen är förkastlig, att eganderätten i hvad arbetarne angår icke har någonsin blifvit fullständigt tillämpad, att det vanliga aflöningssättet för arbete medelst dags penning eller beting är rent af omoraliskt, 0.8. v., hvilka åsigter, förut framställda i det 1848 at h: Lindman utgifna Dagligt Allehanda,, men slutligen af denne utgifvare offentligen återkallade, tid efter annan blifvit i Svenska Tidningen reproducerade. Svenska Tidningen har ännu icke upplyst alimänheten huruvida den erkänner eller icke erkänner dessa satser, atan tvärtom med djup tystnad emottagit Posttidningens sista, ganska graverande artikel. Men Svenska Tidningen har hittills funnit bejvämare att möta dylika angrepp med de van1ga patetiska fraserna: Vi skulle predika kommunism — — vi skulle kunna — oss vågar man misstänka — våra ord understår man sig utt tolka sår — — än att ingå i en ordentlig bevisning för sina satser eller också redligt itertaga dem. Det är tacksammare och förmodligen mera enligt med tjensten att rida på ord och jaga efter förmenta motsägelser i Aftonbladets äldre och nyare årgångar. —