sätta sig med nålen. Kanske var det fåfängan som behagade att förödmjuka sig sjelf, genom att vid offentliga :ceremonier såsom prydnad begagna hennes syndiga händers verk. Hennes broderi syntes på guvernörens pipkrage, på oflicerarnes schärp och på rresternas band; det höljde barnets lilla mössa, det blef inneslutet med den döde i hans kista för att multna med honom. Men intet enda exempel är på att hennes konst någonsin blef anlitad för att utsira den hvita slöja, Bom skulle dölja en bruds kyska rodnad. Detta undantag förrådde den obevekliga stränghet, med hvilken det borgerliga samhället betraktade hennes synd. Hester sökte ej att förvärfva mera än hvad hon behöfde till ett ringa öfverflöd åt sitt barn, och det enklaste, strängaste lefnadssätt för sig sjelf. Hennes egen klädsel var af gröfsta tyg och mörkaste färg, utan någon annan prydnad än den enda som hon var dömd att bära — skarlakansbokstafven. Barnets klädsel deremot utmärkte sig genom en fantasirik, ja nästan fantastisk uppfinningsförmåga, hvilken i sanning bidrog till att höja det luftiga behag, som redan tidigt begynte utveckla sig hos den lilla flickan, men hvilken äfven tycktes ega en djupare betydelse. Vi skola sednare yttra oss mera härom. Med undantag af de emå omkostnaderna för sitt barns prydnad, använde Hester alla öfverflödiga rcedel till gåfvor åt fattiga, som voro mindre olyckliga än hon och hvilka icke sgällan med förakt bemötte henne, hvars hand födde dem. En egtor del af den tid, som hon kanske gerna användt till finare arbeten, egnade hon till förfärdigande af kläder åt de fattiga. Det är troligt att en tanke på botgörelse låg till grund för detta slags sysselsättning, och att hon gjorde ett verkligt offr af sitt eget nöje, då hon egnade så många timmar åt ett 8å groft arbete, Det fanns i hela hennes karakter någonting orientaliskt — en smak för det yppiga, det praktfullt sköna, för hvilzen hon oangedt sin nåls utsökta alster i hela sit lif icke fann någon näring. Qvinnor finna ett nöje, som för det .andra könet är ofattligt, i sysselsättningen med nålen. För Hester Prynne kunde detta varit ett medel att uttrycka och derige.