vade, ty de sKola ta nUgsvalelse.
FYRATIONDEANDRA KAPITLET.
En sannfärdig spökhistoria.
Bland Legrees tjenstfolk var af någon ganska naturlig
anledning - vid . denna tid-en spökhistoria i ett ovanligt
lifligt omlöpp: ;
Det hviskadös man och man emellan att steg läto
förnimma sig i nattens dödstystnad, hvilka nedstego för
vindstrappan och gjörde sin rund kring huset: Förgäfves
hade dörren till öfre förstugan blifvit tilläst; antingen hade
spöket en hufvudnyckel i sin ficka, eller också begag-
nade det sig af sitt slägtes uråldriga privilegium att
krypa genom nyckelhålet; och promenerade omkring som
förut med en högst oroande frihet.
Tankarne voro något delade angående andens yttre
skapnad, och detta hade sin grund i en vana som är
allmänt gällande: bland negrerna, och så vidt vi veta äf-
ven bland de hvita, att vid sådana tillfällen ovilkorligen
tillsluta ögonen och sticka hufvudet under filtar, kuddar,
kjolar eller hvad helst: annat man kan hitta på att skydda
sig med. Naturligtvis äro, såsom hvar man vet, då de
kroppsliga ögonen äro satta utur verksamhet, själens ögon
ovanligt lifliga och skarpseende, och derföre var det en
rikedom på porträtter af spöket i kroppsstorlek, öfver-
flödigt besvurna och bevittnade, hvilka föröfrigt, såsom
ofta är händelsen med porträtter, likna hvarandra uti
ingen enda omständighet, om man undantager det för
hela spökfamiljen gemensamma kännetecknet — att det
klädde sig i ett hvitt lakan. De arma syndarne voro icke
mycket hemma i gamla historien, och visste icke att
Shakespear intygat riktigheten af denna kostym då han
berättar huru
sde leda lakan-höljda lik
på Romas gator höjde dämpad klagolät.
Och att alla derför kommo på den saken är ett stå-
ende faktum i vetenskapen om andeverlden, som vi vilja
rekommendera till alla anderika subjekters synnerliga upp-
märksamhet.
Men vare dermed huru som helst: för vår del hafva
vi särskilda skäl till den öfvertygelsen, att en hög figur
klädd i ett hvitt lakan smög sig omkring i Legrees hus
på de allmänt godkända spöktimmarne, — trängde ge-
nom förstugudörrarne, vandrade omkring huset, försvann
för några minuter, visade sig åter, gled, uppför den
ödsliga trappan och försvann på vinden; och att på mor-
goxien alla dörrarna befunnos lika säkert stängda och
tillästa som vanligt.
Legree kunde ej låta bli att i smyg lyssna till dessa
hviskningar, hvilka voro desto mer kittlande för hans
sinne, ju mer besvär man gjorde sig med att hindra ho-
nom att få höra något deraf. Han drack mer bränvin
än vanligt; bar sitt hufvud mycket högt och svor tapp-
rare än någonsin så länge solen var uppe; men han hade
elaka drömmar, och de syner som på hans bädd sväf-
vade för hans inbillning voro långt ifrå
ån angenäma. Af-
tonen sedan Toms lik hade blifvit bortfördt for han till
närmaste stad för att få ett rus, och fick också ett grund-
ligt. Han kom hem sent och var trött, stängde sin dörr,
tog ur nyckeln och kastade sig på sängen.
När allt kommer omkring, så är ändå en mensklig
själ en hemsk, otrygg och besvärlig besittning för den
elake att hafva, han må göra sig aldrig så mycket be-
svär att qväfva och tysta: den. Hvem känner dess före-
satta mål och gränser? Hvetn känner alla: dess förfäran-
de tillstötar — dessa aningar och rysningar, hvilka denl
kan lika litet växa ifrån som den kan utlefva sin egen
evighet? Hvilken narr är den som stänger sin dörr för
att hålla ute andar, när han i sin egen barm har en
ande som han icke vågar att möta allena — hvars
röst, fast qväfd och tillstoppad- med bergstyngder afl
jordiskhet, ännu för honom är den förebådande doms-
basnen!,.sorse läste altid sin dörr och saue eh stor
för den; han satte en nattlampa på ett bord vid sängen
och lade också dit sina pistoler. Han undersökte hakar
och skrufvar på fönsterluckorna, och svor att nu må
djefvulen och hans stallbröder gerna komma, det be-
kymrade honom ej.; och så gick han och-lade sig.
Nåväl, han somnade, ty ham var trött och sof
djupt... Men slutligen kom det öfver honom-i sömnen
en skugga — en rysning — en bäfvan för något fasligt
som förestod honom. Det: var hans moders svepning,
tyckte han, men Cassy hade den, lyftade den upp
och visade den för honom.: Fan: hörde ett förvirradt sorl
af klagoskri och suckar, och med: allt detta visste han
att han sof och arbetade med att få sig vaken: Haånls
var halfvaken. Han var viss på att någonting kom in il
rummet, han visste att dörren öppnade sig, men han
kunde hvarken röra hand eller fot. Sttligen gjorde hant
en ansträngning för att vätida sig; dörren var öppen, och !t
han såg en hand utsläcka lampan vid: hufvudgärden. S
Det var månsken, men töcknigt och oklart, och derg
såg han det; någonting hvitt: som gled in i rummet. f
Han hörde frasandet at dess spöklika kläder. Det: stod
stilla vid hans säng; en kall hand vidrörde hans egenb
och en röst sadetre gånger i en låg, fasansfull hviskning:
Kom, kom, kom! Och :rätt som han låg der och kall-
svettades: af fasa, var tinget försvunnet, han visste icke
huru. Han sprang upp ur sängen och ryckte på dörren.ri
Den var stängd och tilläst, och- mannen föll ned ochik
svimmade på golfvet:.
Efter den natten blef: Legree en starkare drinkare än
någonsin förut. Han drack icke: längre varsamt ochlip
försigtigt, utan vildt och hejdlöst.
Kort tid derefter gick det rykten i nejden att: han
var sjuk och döende. Den ständiga öfverlastningen hade
dragit öfver honom denna fasansfulla sjukdom som synes
kasta tillbaka redan i detta lifvet de hemska skuggorna
af den stundande vedergällningen: Ingen menniska kunde
uthärda anblicken af detta sjukrums: fasor, då han yrade
och vrålade och berättade om syner: som ville komma
bloden att stockas i ådrorna på dem som hörde honom,
och vid hans dödsbädd stod en sträng, hvit, oblidkelig
skepnad, som hviskade till honom: Kom, kom, kom!
Genom ett besynfterligt sammanträffande hände det
Big att samma: natt denna syn visat sig för Legree fanns
om morgonen förstugudörren öppen, och några af ne-
grerne hade sett tvenne hvita skepnader skrida ned för
alleen som bar till landsvägen.
Det var nära soluppgången då Cassy och Emmelina
för ett ögofiblick stadnade vid en liten trädgrupp ej
långt ifrån staden.
Cassy var efter de spanska kreolskornas sed klädd
helt och hållet i svart. En liten svart plyshatt, betäckt
af en tätt bröderad slöja, dolde helt och hållet hennes
ansigte. De båda qvinnorna hade kommit öfverens att
under deras flykt skulle Cassy ge sig ut för en kreolsk
dam och Emmelina föreställa hennes kammarjungfru. -
Från sina spädaste år uppfostrad i samband med denlyn
finaste sällskapsverlden, var Cassys sätt att skicka ochl-
uttrycka sig fullt öfverensstämmande med den antagnalsa
rollen; och hon hade ännu i behåll en tillräcklig del af
en fordom? lysande: garderob och juveler, för att sättalp
henne i stånd att till sin fördel uppträda i sin nyali,