de SER vara IRaLLC. MC Beg TICHUS all I11ICIIER BLUU när mig nu som alltid och gjorde allting ljust och lätt, men ack, de stackars barnen, och den lilla med, — mitt gamla hjerta har varit mest brustet för dem under tider och stunder. Bed dem alla att följa mig — följa mig! — Och helsa min masser och min kära goda missis och en hvar på godset. Ni kan inte tro så jag tycker jag håller af dem alla! Jag håller af alla varelser när och fjär, -— det är intet såsom kärleken! Ack, masser Georg, hvad det är för en ting att vara en kristen. I detta ögonblick kom Legree snokande, tittade in genom dörren till skjulet med en min af tillgjord likgiltighet och vände sig åter bort. Den gamla Satan,, sade Georg i sin förtrytelse. Det är en hugnad att tänka att diefvulen skall låta den der betala för det här endera dagen., O nej, icke så, så får ni ej sägal sade Tom, och fattade hans hand; han är en stackars eländig varelse. Det är fasligt att tänka påt. Ack, om han bara kunde ångra så skulle Herren nog förlåta honom, men det fruktar jag han aldrig kommer till. ;Jag hoppas han aldrig gör det! utropade Georg. Jag har ingen längtan att få se den der i himmelriket. Tyst, masser Georg, det gör mig ondt. Tala icke så. Han har icke gjort mig något verkligt ondt — al gast öppnat konungadömets portar för mig; det är allt.n I detta ögonblick gaf den hastiga öfverretningen vika, som glädjen öfver återseendet med den unga massern hade uppväckt i hans lifsandar. Han sjönk plötsligt tillsamman, ögonen slöto sig, och öfver hans anlete utbredde sig denna hemlighetsfulla och vördnadsväekande förändring, som hviskar om närmandet till andra verldar. Han började att insupa luften med långa djupa andedrag, och hans breda bröst höjde sig och sjönk tungt. En segrares uttryck stod att läsa på hans ansigte. Hvem — hvem — hvem kan skilja oss ifrån Christi kärlek ? sade han med en stämma som kämpade med dödens tystnad, och med ett leende på läpparna insomnade han. Georg satt försjunken i andaktsfull bäfvan. Dettycktes honom att rummet var heligt, och då ban sammantryckte de ljuslösa ögonen och uppsteg från den döde, beherrskades han af en enda tanke — den som yttrades af hans enfaldiga gamla vän, hvad det är för en ting att vara en kristen ! Han vände sig om. Legree stod surmulen bakom honom. Det var något i anblicken af döden som lagt band på ynglingens uppbrusande häftighet. Mannens närvaro väckte hos Georg endast äckel; och han kände ett enda begär, att komma bort ifrån honom med så få ord som Med sitt skarpa svarta öga fästadt på Legree, sade ban pekande på den döde: Ni har nu tagit ut allt hvad ni kan få utaf honom. Hvad skall jag betala er för kroppen? Jag skall ta den med mig och gifva den en anständig begrafning.n Jag handlar inte med döda negrer., sade Legree vresigt. Håll till godo och begraf honom när och hvar ni behagar., Gogsaros, sade Georg, i en lydnadsbjudande ton, till två eller tre negrer som stodo och beskådade liket, hjelpen mig att lyfta upp honom och bära honom på min vagn och skaffa mig en spade. i En af dem sprang efter en spade; de två andra hjelpte Georg att bära kroppen till vagnen. Georg hvarken talade eller såg åt Legree, som icke motsade hans befallningar, utan stod och hvisslade på en slagdänga med en min af tvungen likgiltighet. Surmulen följde han efter dem till stället der vagnen stod framför dörren. Georg utbredde sin kappa på vagnen och insvepte varsamt liket i densamma, sedan han framflyttat sätet så att det fick rum. Derefter vände han sig om, fästade sina blickar på Legree och talade med dämpad förbittring: sJag har icke ännu sagt er hvad jag tänker om denna ohyggliga affär; detta är ej rätt tid eller ställe. Men herre, detta oskyldiga blod kräfver rättvisa. Jag skall angifva detta mord. Jag skall gå till den närmaste domaren och anklaga er., Håll på med dets, sade Legree, och knäppte hånfullt med fingrarna. Jag har nog lust att se er angifva. Hvar .skall ni få några vittnen? Hur skall ni bevisa dei? Håll fint i barats Georg insåg på en gång styrkan i hans trots. Det fanns ingen hvit menniska på stället, och öfverallt i Söldra staterna gäller vittnesmål af svart blod detsamma som intet. Han kände i detta ögonblick som ville han Ispränga himlen med sitt bjertas bittra rop på rättvisa, men allt förgäfves. För resten, hvad för ett dumt bråk för en död neBern, sade Legree. . Detta ord var såsom en gnista i ett krutmagasin. Besinning var ännu? aldrig en Kentucky-pojkes kardinaldygd. Georg vände sig om och lade med ett harmfullt knytnäfslag Legree framstupa; och då han stod öfver honom blossande af vrede och med trotsande åtbörder, var han ingen dålig afbild af sin store namne S:t Georg, scgrande öfver draken. Vissa menniskor tyckas bestämdt må väl af att bita i Igräset. Om man lägger dem beskedligt på näsan, tyckas de genast få en viss respekt för er, och Legree var en af det folket. Då han uppstigit och skakat dammet af gina kläder, såg han följaktligen med en synbar aktning efter den längsamt bortrullande vagnen, och öppnade icke sin mun så länge den ännu var i tigte. s Straxt utom plantagens område hade Georg upptäckt en torr sandkulle, beskuggad af några träd; der öppnade ban grafven. Skola vi ta af kappan, masser?s frågade negrerne när grafven var färdig. i . Nej, nej, begraf honom i den. Det är allt hvad jag kan gifva dig nu, stackars Tom, och den skall du har De nedlade honom insvept i kappan och igenkastade grafven. Sedan gjorde de en ordentlig fyrkant och lade der ofvanpå frisk torf. Ni kan gå nu, gossars, sade Georg, och smög en fjerdedelsdollar i handen på hvardera. Men de dröjde att aflägsna sig. . ms i ;Om unga masser ville köpa 0ss ändå,, grade den en?,Vi skulle tjena honom så redligte, sade den andra. ;Hårda tider här, massers, återtog den förstas Bor det, masser, köp oss, gör det!s . ,Jag kan icke — Jag kan ickela gade Georg, i det han med svårighet vinkade åt dem att gå — det är omöjligt.n . De stackars varelserna sågo sorgsna ut och gingo tysta sina färde. Jag tager Dig till vittne, evige Gudo, sade Georg, knäböjande på sin gamla väns graf. Jag tager Dig till vittne, att jag från denna stund vill göra. hvad en menniska kan, ast drifva denna slafveriets förbannelse utur mitt land. OMP m. ms me ZFA UR Aota