nans svarta nud, eller OCKSå SKall Nall RONNA att VNSSsa det han aldrig varit född!. Sambo och Qvimbo voro, ehuru de hatade hvarandra, likväl förenade i ett lika bjertligt hat till Tora. Legree hade strax i början sagt dem, att han köpt honom för att bli en öfveruppsyningsman i hans frånvaro, och detta hade genast alstrat en hätskhet, som hos dessa förnedrade och slafviska naturer hade tillväxt då de sågo ho-h nom bli ett föremål för deras husbondes misshag. Qvimbo ir begaf sig således åstad med stor benägenhet att uträtta den erhållna befallningen. j Tom mottog tillsägelsen med en aning om hvad som it förestod honom; ty han kände hela planen för rymmer-g skornas flykt, och visste hvar de gömt sig; han kände äfven den mans förfärliga sinnelag som han hade att skafta I, med, och hans despotiska makt. Men han kände sig stark i Gud att gå döden till mötes, hellre än att förråda : de värnlösa. Han satte ned sin korg vid de andra, såg upp mot ; bimlen och sade: I dina händer befaller jag min ande! Du har återlöst mig, o Herre, sannfärdighetens Gud!sl, och öfverlemnade sig sedan lugnt åt det råa, brutala tag; hvarmed Qvimbo fattade uti honom. — Ah hals sade jätten, i det han ryckte honom med sig, ;nu lär du få din hyra! Jag lofvar att masser skalll, laga om dig nu! Här hjelper inga undanflykter. Nul; skall du erfara hvad det kostar att hjelpa massers negrer! att rymma sin väg. Vänta mig, du!. Intet enda af dessa råa ord nådde hans öra; en högrel, röst: hviskade der: Frukta icke dem som döda kroppen, t och derefter ingen makt mer hafva.s Alla nerver och l fibrer i den redlige mannens bröst vibrerade vid dessal, ord; liksom: de blifvit vidrörda af Guds finger, och han kände liksom tusende själars kraft samkade i sin egen. Under det han gick tycktes träd och buskar; hans träldoms hyddor, hela skådeplatsen för hans förnedring, ila hans syn förbi, liksom landskapet kring en hastigt rullande vagn. Hans själ flämtade, — hans hem började visa sig, — och förlossningens stund tycktes nalkas. Hör på, Tom!s sade Legrec, i det han kom emot honom och grep honom våldsamt i kragen, talande mellan tänderna i ett anfall af samkadt raseri, vet du, att jag beslutat att döda dig? Det kan nog vara möjligt, massers, sade Tom lugnt. Ja, jag hars, sade Legree med lömskt, förfärligt lugn, verkligen beslutat — att göra — just — det, Tom, så vida du ej säger mig hvad du vet om de der jäntorna ! Tom stod tyst. i ;Hör du? skrek Legree, i det;han stampade med foten, och med ett rytande likt et Wfedgadtlejons. Tala!s Jag har intet att säga, massera; sade. Tom med ett långsamt, tryggt och bestämdt uttryck i tonen. Vågar du påstå, du gamla svårta kristna hund, att du icke vet någonting?s sade Tagreos -Tom stod äter tyst. : ;Tala ! dundrade Legree, och slog honom ursinnigt. Vet du någonting ? — Jag vet, masser, men jag ken ej säga någonting. Jag kan dö!r Legree drog ett djupt andetag, och, i det han dämpade sitt raseri, tog Töm vid armen, närmade sitt ansigte tätt intill hans och sade med en förfärlig röst: Hör på, Tom! — du tror väl, för det jag släppt af dig förut, att jag icke menar hvad! jag söger! Men den här gån-l gen, ser du, har jag tagit mitt beslut, och gjort upp räkningen. Du har alltid sturskats mot mig, men nu skall jag ta bugt på dig, eller döda dig! — ett af de tu. Jag skall räkna hvarenda blodsdroppe som i dig finns, och pressa ut dem, en efter en, tills du ger med digls Tom såg sin husbonde i ansigtet och svarade: Masger, om ni vore sjuk, eller nödställd, eller i lifsfara, och jag kunde rädda er, så skulle jag gifva mitt hjerteblod för er;om jag genom att låta tömma hvarenda blodsdroppe ut denna: gamla kropp skulle kunna rädda er dyrbara själ, så skulle jag: gifva dem med glädje, såsom Herren gaf sitt blod för mig. O, masser, belasta ej er själ med denna störa gynd! Det kommer att skada er mer än mig ! Gör med mig det värsta ni kan; mina plågor skola dock snart vara öfverståndria; men om ni icke ångrar er, sål ändas edra aldtig!, Liksom et besynnerligt, hastigt ljud af en bimmelsk musik, förnummet genom bruset af en storm, så verkade detta, utbrott af känsla ett ögonblicks tystnad. Legree stod förbluffad och stirrade på Tom, och det rådde en sådan tystnad, att knäppningen kunde höras af det gamla uret, som långsamt mätte de sista ögonblicken af nåd och omvändelse för detta hårdnade hjerta. Det var blott ett ögonblick. Det varen sekunds tvekan, — en obeslutsam, dröjande skakning, — och så återkom den onde anden med sjufaldt större våldsamhet, och Legree, fradgande af raseri, slog sitt offer till marken. Uppträden af blodsutgjutelse och grymhet äro pinsamma för vårt öra och vårt bjerta. Hvad en menniska står ut med att göra, står en annan icke ut med att höra. Hvad en medmenniska, en medkristen måste lida, går ej an att berätta för oss ens på vår ensliga kammare, det .Igöndersliter ju alldeles själen! Och likväl, o mitt land, bedrifvas dessa saker under skyddet af dina lagar! (0) Christus! din kyrka ser dem, och nära på tiger! Men i fordna tider var :det En, hvars lidande förbytte ett pinans, förnedringens och vanärans redskap till ett årdtecken af ära, herrlighet och evinnerligt lif; och der Hans Ande är, der kunna hvarken förnedrande hugg och slag, eller blod, eller hån göra den kristnes sista kamp mindre ärofull. Var han ensam, under denna långa natten, han hvars tappra, kärleksfulla ande kämpade, i det gamla skjulet, ,Imot de krossande huggen och slagen ? Nej! Vid hans sida stod En — sedd af honom allena, ,den der lik var Guds Son. . Frestaren stod vid hans sida, äfvenledes, och tillhviskade honom i hvarje ögonblick att rädda sig ur detta dödsqval genom att förråda de oskyldiga. Men det tappra, a, trogna hjertat stod orubbligt på det eviga hälleberget. Liksom sin mästare visste han, att derest han ville rädda -landra, fick han ej spara sig sjelf; och de grymnhaste plåor förmådde ej aflocka honom andra ord än bönens och en helig förtröstans. . ;Det är mest slut med honom, masser, sade Sambo, som mot sin vilja kände sig rörd af sitt offers undergifvenhet. Gif på tills han ger med sig! Gif på, gif påle röt Legree. Jag skall tappa hvarenda blodsdroppe -af honom, om han ej bekänner! i Tom öppnade sina ögon, och såg på sin husbonde. J arma varelser la sade han; J hafven ej mer någon makt öfver mig! Jag förlåter er af allt mitt hjerta !s och derpå afsvimmade han. A ENE Jag tror, min själ, .att det ändtligen är förbi med ho: nomnx, sade Legree, och steg fram och såg på honom sJa min sann är det icke så! Godt, hans mun är nu ty stad ändtligen — det är dock en-tröst.s Ja, Legree; men hvem skall tysta den der rösten , din själ? denna själ, för hvilken ångrens, bönens, hop er VAR