nans svarta nud, eller OCKSå SKall Nall RONNA att VNSSsa
det han aldrig varit född!.
Sambo och Qvimbo voro, ehuru de hatade hvarandra,
likväl förenade i ett lika bjertligt hat till Tora. Legree
hade strax i början sagt dem, att han köpt honom för
att bli en öfveruppsyningsman i hans frånvaro, och detta
hade genast alstrat en hätskhet, som hos dessa förne-
drade och slafviska naturer hade tillväxt då de sågo ho-h
nom bli ett föremål för deras husbondes misshag. Qvimbo ir
begaf sig således åstad med stor benägenhet att uträtta
den erhållna befallningen. j
Tom mottog tillsägelsen med en aning om hvad som it
förestod honom; ty han kände hela planen för rymmer-g
skornas flykt, och visste hvar de gömt sig; han kände
äfven den mans förfärliga sinnelag som han hade att skafta I,
med, och hans despotiska makt. Men han kände sig
stark i Gud att gå döden till mötes, hellre än att förråda :
de värnlösa.
Han satte ned sin korg vid de andra, såg upp mot ;
bimlen och sade: I dina händer befaller jag min ande!
Du har återlöst mig, o Herre, sannfärdighetens Gud!sl,
och öfverlemnade sig sedan lugnt åt det råa, brutala tag;
hvarmed Qvimbo fattade uti honom.
— Ah hals sade jätten, i det han ryckte honom med
sig, ;nu lär du få din hyra! Jag lofvar att masser skalll,
laga om dig nu! Här hjelper inga undanflykter. Nul;
skall du erfara hvad det kostar att hjelpa massers negrer!
att rymma sin väg. Vänta mig, du!.
Intet enda af dessa råa ord nådde hans öra; en högrel,
röst: hviskade der: Frukta icke dem som döda kroppen, t
och derefter ingen makt mer hafva.s Alla nerver och l
fibrer i den redlige mannens bröst vibrerade vid dessal,
ord; liksom: de blifvit vidrörda af Guds finger, och han
kände liksom tusende själars kraft samkade i sin egen.
Under det han gick tycktes träd och buskar; hans
träldoms hyddor, hela skådeplatsen för hans förnedring,
ila hans syn förbi, liksom landskapet kring en hastigt
rullande vagn. Hans själ flämtade, — hans hem började
visa sig, — och förlossningens stund tycktes nalkas.
Hör på, Tom!s sade Legrec, i det han kom emot
honom och grep honom våldsamt i kragen, talande mel-
lan tänderna i ett anfall af samkadt raseri, vet du, att
jag beslutat att döda dig?
Det kan nog vara möjligt, massers, sade Tom lugnt.
Ja, jag hars, sade Legree med lömskt, förfärligt lugn,
verkligen beslutat — att göra — just — det, Tom, så vida
du ej säger mig hvad du vet om de der jäntorna !
Tom stod tyst. i
;Hör du? skrek Legree, i det;han stampade med fo-
ten, och med ett rytande likt et Wfedgadtlejons. Tala!s
Jag har intet att säga, massera; sade. Tom med ett
långsamt, tryggt och bestämdt uttryck i tonen.
Vågar du påstå, du gamla svårta kristna hund, att
du icke vet någonting?s sade Tagreos -- -
Tom stod äter tyst. :
;Tala ! dundrade Legree, och slog honom ursinnigt.
Vet du någonting ?
— Jag vet, masser, men jag ken ej säga någonting.
Jag kan dö!r
Legree drog ett djupt andetag, och, i det han däm-
pade sitt raseri, tog Töm vid armen, närmade sitt an-
sigte tätt intill hans och sade med en förfärlig röst: Hör
på, Tom! — du tror väl, för det jag släppt af dig förut,
att jag icke menar hvad! jag söger! Men den här gån-l
gen, ser du, har jag tagit mitt beslut, och gjort upp räk-
ningen. Du har alltid sturskats mot mig, men nu skall
jag ta bugt på dig, eller döda dig! — ett af de tu. Jag
skall räkna hvarenda blodsdroppe som i dig finns, och
pressa ut dem, en efter en, tills du ger med digls
Tom såg sin husbonde i ansigtet och svarade: Mas-
ger, om ni vore sjuk, eller nödställd, eller i lifsfara, och
jag kunde rädda er, så skulle jag gifva mitt hjerteblod för
er;om jag genom att låta tömma hvarenda blodsdroppe
ut denna: gamla kropp skulle kunna rädda er dyrbara
själ, så skulle jag: gifva dem med glädje, såsom Herren
gaf sitt blod för mig. O, masser, belasta ej er själ med
denna störa gynd! Det kommer att skada er mer än mig !
Gör med mig det värsta ni kan; mina plågor skola dock
snart vara öfverståndria; men om ni icke ångrar er, sål
ändas edra aldtig!,
Liksom et besynnerligt, hastigt ljud af en bimmelsk
musik, förnummet genom bruset af en storm, så verkade
detta, utbrott af känsla ett ögonblicks tystnad. Legree
stod förbluffad och stirrade på Tom, och det rådde en
sådan tystnad, att knäppningen kunde höras af det gamla
uret, som långsamt mätte de sista ögonblicken af nåd
och omvändelse för detta hårdnade hjerta.
Det var blott ett ögonblick. Det varen sekunds tve-
kan, — en obeslutsam, dröjande skakning, — och så
återkom den onde anden med sjufaldt större våldsamhet,
och Legree, fradgande af raseri, slog sitt offer till marken.
Uppträden af blodsutgjutelse och grymhet äro pin-
samma för vårt öra och vårt bjerta. Hvad en menniska
står ut med att göra, står en annan icke ut med att höra.
Hvad en medmenniska, en medkristen måste lida, går ej
an att berätta för oss ens på vår ensliga kammare, det
.Igöndersliter ju alldeles själen! Och likväl, o mitt land,
bedrifvas dessa saker under skyddet af dina lagar! (0)
Christus! din kyrka ser dem, och nära på tiger!
Men i fordna tider var :det En, hvars lidande förbytte
ett pinans, förnedringens och vanärans redskap till ett
årdtecken af ära, herrlighet och evinnerligt lif; och der
Hans Ande är, der kunna hvarken förnedrande hugg och
slag, eller blod, eller hån göra den kristnes sista kamp
mindre ärofull.
Var han ensam, under denna långa natten, han hvars
tappra, kärleksfulla ande kämpade, i det gamla skjulet,
,Imot de krossande huggen och slagen ?
Nej! Vid hans sida stod En — sedd af honom allena,
,den der lik var Guds Son. .
Frestaren stod vid hans sida, äfvenledes, och tillhvi-
skade honom i hvarje ögonblick att rädda sig ur detta
dödsqval genom att förråda de oskyldiga. Men det tappra,
a, trogna hjertat stod orubbligt på det eviga hälleberget.
Liksom sin mästare visste han, att derest han ville rädda
-landra, fick han ej spara sig sjelf; och de grymnhaste plå-
or förmådde ej aflocka honom andra ord än bönens
och en helig förtröstans. .
;Det är mest slut med honom, masser, sade Sambo,
som mot sin vilja kände sig rörd af sitt offers undergif-
venhet. -
Gif på tills han ger med sig! Gif på, gif påle röt
Legree. Jag skall tappa hvarenda blodsdroppe -af ho-
nom, om han ej bekänner! i
Tom öppnade sina ögon, och såg på sin husbonde.
J arma varelser la sade han; J hafven ej mer någon makt
öfver mig! Jag förlåter er af allt mitt hjerta !s och derpå
afsvimmade han. A ENE
Jag tror, min själ, .att det ändtligen är förbi med ho:
nomnx, sade Legree, och steg fram och såg på honom
sJa min sann är det icke så! Godt, hans mun är nu ty
stad ändtligen — det är dock en-tröst.s -
Ja, Legree; men hvem skall tysta den der rösten
, din själ? denna själ, för hvilken ångrens, bönens, hop
er VAR