FYRATIONDE KAPITLET. Martyren. Min frid gifver jag eder; icke säsom verlden gifver.s : Den längsta våg hafver sin ända; den mörkaste natt skrider dock fram mot en morgon. En. evig, oafslitlig kedja af ögonblicx framförer beständigt syndarens dag till en evig natt, och den rättfärdiges matt till en evig dag. Vi hafva nu så vida följt vår ringa väa i slafveriets dal; först genom blomstrande ängder, belysta af godhetens och tirenadens milda ljus; sedan gezom den bjertfrätande skilsmesssn från allt bvad för ett menniskobjerta kärt är. Åter hafva vi med bonom: besökt en solvarm ö, der ädla händer höljde bans fjettrar med b!omser; öcH slutligen hafva vi följt honom dit, der den sista strålen af jordiskt hopp sceknade i natten, och sett huruledes i det jordiska Mörkrets skugga en ny himmel uppskimrat med stjernor af en osedd och oförgänglig glans. Morgonstjernen står pu öfver bergens toppar, och vindflägtar, friskare än jordens, antyda, att dagens portar snart sko!a öppna sig. Cassys och Emmelinas flykt retade till det yttersta Legrees redan förut svåra lynne, och hans raseri utbröt, som man väl kunde vänta, öfver Toms värhlösa hufvud. När h:n i brådskan förkunnade folket hvad som bändt, framlyste i Toms, öga en plötslig glädje, Jyftade sig plötsigen bans händer, hvilket allt ej undföll Legree. Han såg att han ej slöt sig till förföljareskaran. Han ämnade tvinga honom att göra det, men som han redan haft prof på hans oböjlighet när han befalldes att deltaga i något dåd af grymhet, så ville han ej i denna brådska sinka sig med att inlåta sig i någon strid med honom Tom stannade derföre hemma med några som af honom hade lärt att bedja, och uppsände böner för flyktingarnes räddning. Når Legree återkom, gäckad i sin förväntan, började det länge samkade hatet mot hans slaf antaga ett förtvifladt vådligt skaplynne. Hade ej denra karlen trotsat hor nom, — ståndaktigt, köckt, oböjligt, — allt sedan hän köpte honom? Bodde ej i honom en ande, som, ty:t som den var, brände honom såsom afgrundens eld? Jag kutar honom!, sade Legree, denna natteh, då han satt upprätt i sin säng; jag hatar bonom! Och är ban icke min? Kan jag ej göra med honom hvad jag vill? Jag undrar hvem som skulle kunna hindra mig? Och Legree knöt sin näfve, och skakade den, liksom han haft någonting i sina bänder som han ville slita i stycken. Men, å andra sidav, Tom var en trozen, dyrbar tjenare; och ehuru Legree hatade honom så mycket mer för det, så lade dock afseendet bärå ett visit band på honom. Följande morgonen beslöt han att ingenting säga, tills vidare; att samla ett jagtparti från en plantage i grannskapet, med hundar och hästar; att rivgi träsket, och hålla ett ordantligt skall. Lyckades det, godt och väl; hvarom ej, så ville han kalla Tom att stå till rätta, och — vid denna tanke gnissade hans tänder och sjöd han: blod — då ville han späka den karlen, eller — någonting gräslig! hviskades inom honom, hvsruti han fann ett godt behag Det är ett vanligt tal, att husbondens afseende på ege fördel utgör ett tillräckligt skyddsvärn för slafven. Men niskan, gripen af sin galna viljas raseri, skall ej tveka at med vett och vilja sälja in egen själ åt djefvulen för at vinna sina syften; skall hon förfara varsammare med sil nästas kropp? 5 Godin, sade Cassy följande dagen fråa si:t vindsrum då hon rekogno:cerade genom springan, jag!en skall be gynna igen, i dag x Några ryttare kurbetterade på gårdsplanen framfö byggwngen, och ett par koppel fremmande hundar sreta de med negrerna som höllo. dem, skätlande. och morrand åt hvarandra. fs Ett par af ryttarna voro:fogdar på plantager i grann skapet, de andra utgjordes af några af Legrees supbröde från en liten närbeligen stad, hvilka kommit att för sit nöjes skull deltaga i jagten. Ett flinthårdare följe ka man ej tänka sig. Legree trakterade flitigt med bränvii öfver hela laget, negrerna inbegripna, hvilka blifvit hit skickade från plantagerna rundtomkring till hans tjens för tillfället; ty det var en sak, att för negrerna göra e dylik förrättning till en riktig högtidsdag. i Cassy lade örat till springan; och emedan morgonvin den låg rakt på byggningen, så kunda bon böra en go d-1 af samtalet. Ett vildt hånlöje flög öfver hennes dy stra, allvarsamma ansigte, då hon lyssnade och hörde der öfverenskomma om skallgången, utdela platser; disputer om sina respektiva hundars öfvervigande förtjenster, gifv befallningar med afseende på skjutningen, och huru hvar dera skulle behandlas i fall de fångades lefvande. Cassy drog sig tillbaka. Hon slog tillsammans sin häader, såg upp mot höjden, och sade: O, store allsmäk tize Gud! Vi åro alla syndare; mena hvad håfva vi me förbrutit än hela den öfriga verlden, för att vi skola bu va så behandlade ? . Det låg ett fruktansvärdt allvar i hennes uppsyn oc röst då hon så talade. Om det ej vore för din skull, barn,, sade hon oc sig på Emmelin:, å skulle jag gå ut till dem och tzcl den som ville vara så nådig och skjuta mig; ty hvarti stall friheten gagna mig? Kan den återgilva mig mi barn, eler göra rig till hvad jag fordom var ?x Emm-lina, i sin bårn:liga enfald, var halft uppskrän af Cs:ys svårmid. Hon såg böpen ut, men svarade i tet. Hon tog endast hennes hand, med en öm, smekan årbö. d. : , Låt bi det der, sade Cacsy, i det hon försökte dr ga undan sin band; du kan narra mig att båla af d (ch jag ämnar aldrig älska någonting mer I ,St.ckhas Cassyl sade Emmelina, slå bort sådana la