FYRATIONDE KAPITLET.
Martyren.
Min frid gifver jag eder; icke säsom
verlden gifver.s :
Den längsta våg hafver sin ända; den mörkaste natt
skrider dock fram mot en morgon. En. evig, oafslitlig
kedja af ögonblicx framförer beständigt syndarens dag till
en evig natt, och den rättfärdiges matt till en evig dag.
Vi hafva nu så vida följt vår ringa väa i slafveriets dal;
först genom blomstrande ängder, belysta af godhetens och
tirenadens milda ljus; sedan gezom den bjertfrätande skils-
messsn från allt bvad för ett menniskobjerta kärt är.
Åter hafva vi med bonom: besökt en solvarm ö, der ädla
händer höljde bans fjettrar med b!omser; öcH slutligen
hafva vi följt honom dit, der den sista strålen af jordiskt
hopp sceknade i natten, och sett huruledes i det jordi-
ska Mörkrets skugga en ny himmel uppskimrat med stjer-
nor af en osedd och oförgänglig glans.
Morgonstjernen står pu öfver bergens toppar, och vind-
flägtar, friskare än jordens, antyda, att dagens portar snart
sko!a öppna sig.
Cassys och Emmelinas flykt retade till det yttersta
Legrees redan förut svåra lynne, och hans raseri utbröt,
som man väl kunde vänta, öfver Toms värhlösa hufvud.
När h:n i brådskan förkunnade folket hvad som bändt,
framlyste i Toms, öga en plötslig glädje, Jyftade sig plöt-
sigen bans händer, hvilket allt ej undföll Legree. Han
såg att han ej slöt sig till förföljareskaran. Han ämnade
tvinga honom att göra det, men som han redan haft prof
på hans oböjlighet när han befalldes att deltaga i något
dåd af grymhet, så ville han ej i denna brådska sinka sig
med att inlåta sig i någon strid med honom
Tom stannade derföre hemma med några som af honom
hade lärt att bedja, och uppsände böner för flyktingarnes
räddning.
Når Legree återkom, gäckad i sin förväntan, började
det länge samkade hatet mot hans slaf antaga ett förtvif-
ladt vådligt skaplynne. Hade ej denra karlen trotsat hor
nom, — ståndaktigt, köckt, oböjligt, — allt sedan hän
köpte honom? Bodde ej i honom en ande, som, ty:t som
den var, brände honom såsom afgrundens eld?
Jag kutar honom!, sade Legree, denna natteh, då han
satt upprätt i sin säng; jag hatar bonom! Och är ban icke
min? Kan jag ej göra med honom hvad jag vill? Jag un-
drar hvem som skulle kunna hindra mig? Och Legree
knöt sin näfve, och skakade den, liksom han haft någon-
ting i sina bänder som han ville slita i stycken.
Men, å andra sidav, Tom var en trozen, dyrbar tje-
nare; och ehuru Legree hatade honom så mycket mer för
det, så lade dock afseendet bärå ett visit band på honom.
Följande morgonen beslöt han att ingenting säga, tills
vidare; att samla ett jagtparti från en plantage i grann-
skapet, med hundar och hästar; att rivgi träsket, och hålla
ett ordantligt skall. Lyckades det, godt och väl; hvarom
ej, så ville han kalla Tom att stå till rätta, och — vid
denna tanke gnissade hans tänder och sjöd han: blod —
då ville han späka den karlen, eller — någonting gräslig!
hviskades inom honom, hvsruti han fann ett godt behag
Det är ett vanligt tal, att husbondens afseende på ege
fördel utgör ett tillräckligt skyddsvärn för slafven. Men
niskan, gripen af sin galna viljas raseri, skall ej tveka at
med vett och vilja sälja in egen själ åt djefvulen för at
vinna sina syften; skall hon förfara varsammare med sil
nästas kropp? 5
Godin, sade Cassy följande dagen fråa si:t vindsrum
då hon rekogno:cerade genom springan, jag!en skall be
gynna igen, i dag x
Några ryttare kurbetterade på gårdsplanen framfö
byggwngen, och ett par koppel fremmande hundar sreta
de med negrerna som höllo. dem, skätlande. och morrand
åt hvarandra. fs
Ett par af ryttarna voro:fogdar på plantager i grann
skapet, de andra utgjordes af några af Legrees supbröde
från en liten närbeligen stad, hvilka kommit att för sit
nöjes skull deltaga i jagten. Ett flinthårdare följe ka
man ej tänka sig. Legree trakterade flitigt med bränvii
öfver hela laget, negrerna inbegripna, hvilka blifvit hit
skickade från plantagerna rundtomkring till hans tjens
för tillfället; ty det var en sak, att för negrerna göra e
dylik förrättning till en riktig högtidsdag. i
Cassy lade örat till springan; och emedan morgonvin
den låg rakt på byggningen, så kunda bon böra en go
d-1 af samtalet. Ett vildt hånlöje flög öfver hennes dy
stra, allvarsamma ansigte, då hon lyssnade och hörde der
öfverenskomma om skallgången, utdela platser; disputer
om sina respektiva hundars öfvervigande förtjenster, gifv
befallningar med afseende på skjutningen, och huru hvar
dera skulle behandlas i fall de fångades lefvande.
Cassy drog sig tillbaka. Hon slog tillsammans sin
häader, såg upp mot höjden, och sade: O, store allsmäk
tize Gud! Vi åro alla syndare; mena hvad håfva vi me
förbrutit än hela den öfriga verlden, för att vi skola bu
va så behandlade ? .
Det låg ett fruktansvärdt allvar i hennes uppsyn oc
röst då hon så talade.
Om det ej vore för din skull, barn,, sade hon oc
sig på Emmelin:, å skulle jag gå ut till dem och tzcl
den som ville vara så nådig och skjuta mig; ty hvarti
stall friheten gagna mig? Kan den återgilva mig mi
barn, eler göra rig till hvad jag fordom var ?x
Emm-lina, i sin bårn:liga enfald, var halft uppskrän
af Cs:ys svårmid. Hon såg böpen ut, men svarade i
tet. Hon tog endast hennes hand, med en öm, smekan
årbö. d. :
, Låt bi det der, sade Cacsy, i det hon försökte dr
ga undan sin band; du kan narra mig att båla af d
(ch jag ämnar aldrig älska någonting mer I
,St.ckhas Cassyl sade Emmelina, slå bort sådana la