fast bestämda att slå ibjäl hvar och en, som icke ville antaga den lefvande tron och sluta sig till dem, samt att uppbränna Ruths hus, prestgärden och kyrkan. Före ankomsten till Ruths hus träflade de Mathis Mathisen, en son till en af Lapparne i Aoutzi, som icke äro nomader utan -bofasta och idkande äkerbruk. Honom fingo de fatt på och slogo honom med ris, för att få honom att följa med dem, men han lyckades att usdkomma. Vid ankomsten till Ruths hus saide de forst nägra barn fram, som bädo att få tala m 2 länsmannen, och dä denne kom ut siörtade de alla öfver honom med klubbor, nägra med ris. Has fade ögonblickligen till jorden, hvarpä Aslak Jaco! . slätta och Aslak Aslaksen Rist hvardera gäfvo honom ett styng i ryggen med deras knifvar. Vid länsmannens första anskri och rop om hjelp störtade handlanden Ruth, en ung stark man, ut ur huset och lyckades att rycka klubban frän en af dem samt drifra dem nägot tillbaka; men i detsamma störtade en af dem fram mellan benen på honom, under det en annan gaf honom ett slag på hufvudet, sä att äfven han segnade ned. Hela den rasande hopen började nu-på kannibaliskt sätt slå dem med ris och med klabbor, tills de ansågos för döda. Då fru Ruth säg sin man falla, sprang hon ut med tjenstepigan och bönföll dem om skonsamhet, men hon hade knappast kommit ut, förr än hon erhöll ett slag i hufvudet, så att hon svimmade. Pigan, som slapp med litet ris, lyckades dock släpa henne in i huset, der bon efter en stund äterkom till sans. Huggande in dörrar och fönster, störtade lapparne löst på kramboden och burö ut alla slags varor för att nedpacka dem i pulkorna. Under det lapparnes uppmärksamhet var riktad härpå, flyktade fru Ruth och pigan ned till prestgärden, der de träffade presten och hans bustru, som icke hade minsta aning om hvad som förefallit. Underrättad härom, beslöt Presten att gå ut, för att genom tal och förmaning söka verka något på dem. Qvinnorna störtade emellertid genast pi honom säsom glupande ulfvar, så att ban hade stor möda att komma derifrän med HKfvet. Mörbultad lyckades det honom dock att undkomtsa till prestgärden. Under det dessa scener föreföllo vid prestgärden, der lappskaran nu var församlad, lycka es länsmannen, som något repat krafter, att komma in i huset och lade sig i sängen på en loftkammare, sedan han väl stängt dörren. Snart saknade emellertid lapparne honom ; under skrik och skräl genomsökte de huset och slutligen kommo de också till loftkammaren,; hvars dörr de höggo ned. Hopen störtade in, hvarpä först Aslak Hätta med sin knif sökte gifva honom banesår; men dä han icke, som de sade, kunde fä knifven att riktigt bita på honom, öfvades grymheter utan like. Med bjelp af en yngre broder höll han knifven mot länsmannens bröst, drifvande den in genom bröstbenet med bjelp af ett vedträ, som begagnades som klubba. Ocksä en annan bibragte den arma ett styng, under det hela hopen hamrade på honom, så länge nöägot tecken till lif förmärktes. Ruths hushällerska, som i sin förskräckelse hade sökt sin tillflykt på samma kammare, slapp med en väldig portion ris. Då en qvinna vid namn Martha, säg att länsmannen rörde litet på ena armen, grep hon en jernstång och lade under armen, under det hon med en klubba hamrade och bultade, tills hon fätt båda armarne kressade. Efter att fullständigt ha plundrat huset, sönderslagit fönster och inhuggit dörrar, satte man eld på huset, som fort nedbrann. Aslak Hätta ledde här det hela, hotande enhvar med döden, om han icke genast lydde. Etter att vara färdig hos handelsmannen, drog den rasande hopen till prestgärden. Dörrar och fönster nedhöggos, presten blet bunden och misshandlad, sä att blodet strömmade ur hans näsa och mun; ja, han läg en längre stund sanslös på goltvet. Fru Hvosleft, som bad om förskoning för sin man, risades af qvinnorna. Sedermera fingo hon och fru Ruth tillfälle att gömma sig i handkammaren, men upptäcktes snart och skulle just, päklädd resdrägt, fastsurras på en af pulkorna, då Aoutzi-lapparne under anförande af klockaren Kemet ankommo med 20 man, alla beväpnade med bössor och klubbor. Då nemligen den först risade lappynglingen, Mathis Mathisen, lyckligen kommit undan, skyndade han hem och berättade att det visst vore nägot rasande på färde hos handelsmannen och hela det vapenföra manskapet i Aoutzi, en Lappby, söm ligger en mil från prestgärden, bröt upp, för att komma de beträngda till bjelp. Vid deras ankomst satte de galna -Lapparne sig straxt i försvarstillstånd, och då Aoutzimännen, på förfrågan af Aslak Rist och Aslak Hätta, nekade att sluta sig till den fanatiska svärmen, bör jade kampen på lif och död. Fanatikerne förklarade nemligen, att det vore deras mening att försöka slå ihjäl dem allesammans. Aoutzi-lapparne, alla käcka och starka karlar, erhöllo dock, ehuru med stor möda, en fullständig seger. Dä Lapparne sägo att slaget mäste förloras, gaf Aslak Hätta order att alla utburna saker skulle kastas på elden, så att intet skulle undgå förstörelsen. Man kan göra sig ett begrepp om det väldsamma och härdnackade i denna strid, dä man hör, att man var nödsakad att slå hvarenda af dem i sanslöst tillstånd ; ty blott så kunde man binda händer och föt ter på dem och binda dem på slädorna. Första dasen fick man på det sättet bugt med 18 stycken. Men efter de undkomna sände piesten sednare 8 af Aoutzi-lapparne, som det efter nägra dagars jagt på spärsnö lyckades att fånga dem allesammans och deribland äfven Aslak Rist, en vacker, starkt byggd karl. Alla sitta nu i arresten på Bosekop. Man måstel köra dem svinbundna, sä att de icke kunde röra l en lem. Af brist på folk mäste presten antaga en af de fångna till förare. Denne man hade nemligen visat liflig ånger och yttrat, att han endast genom piskning kunnat fö mås att deltaga i ogerningarne. Han utförde också redligt sitt värf såsom förare. (Forts. följer). EE ria s:ö