fast bestämda att slå ibjäl hvar och en, som icke
ville antaga den lefvande tron och sluta sig till dem,
samt att uppbränna Ruths hus, prestgärden och kyr-
kan. Före ankomsten till Ruths hus träflade de Ma-
this Mathisen, en son till en af Lapparne i Aoutzi,
som icke äro nomader utan -bofasta och idkande äker-
bruk. Honom fingo de fatt på och slogo honom med
ris, för att få honom att följa med dem, men han
lyckades att usdkomma. Vid ankomsten till Ruths
hus saide de forst nägra barn fram, som bädo att få
tala m 2 länsmannen, och dä denne kom ut siörtade
de alla öfver honom med klubbor, nägra med ris.
Has fade ögonblickligen till jorden, hvarpä Aslak
Jaco! . slätta och Aslak Aslaksen Rist hvardera
gäfvo honom ett styng i ryggen med deras knifvar.
Vid länsmannens första anskri och rop om hjelp stör-
tade handlanden Ruth, en ung stark man, ut ur hu-
set och lyckades att rycka klubban frän en af dem
samt drifra dem nägot tillbaka; men i detsamma
störtade en af dem fram mellan benen på honom,
under det en annan gaf honom ett slag på hufvudet,
sä att äfven han segnade ned.
Hela den rasande hopen började nu-på kanniba-
liskt sätt slå dem med ris och med klabbor, tills de
ansågos för döda. Då fru Ruth säg sin man falla,
sprang hon ut med tjenstepigan och bönföll dem om
skonsamhet, men hon hade knappast kommit ut, förr
än hon erhöll ett slag i hufvudet, så att hon svim-
made. Pigan, som slapp med litet ris, lyckades dock
släpa henne in i huset, der bon efter en stund äter-
kom till sans. Huggande in dörrar och fönster, stör-
tade lapparne löst på kramboden och burö ut alla
slags varor för att nedpacka dem i pulkorna. Under
det lapparnes uppmärksamhet var riktad härpå, flyk-
tade fru Ruth och pigan ned till prestgärden, der de
träffade presten och hans bustru, som icke hade min-
sta aning om hvad som förefallit. Underrättad härom,
beslöt Presten att gå ut, för att genom tal och för-
maning söka verka något på dem. Qvinnorna stör-
tade emellertid genast pi honom säsom glupande ulf-
var, så att ban hade stor möda att komma derifrän
med HKfvet. Mörbultad lyckades det honom dock att
undkomtsa till prestgärden. Under det dessa scener
föreföllo vid prestgärden, der lappskaran nu var för-
samlad, lycka es länsmannen, som något repat kraf-
ter, att komma in i huset och lade sig i sängen på
en loftkammare, sedan han väl stängt dörren. Snart
saknade emellertid lapparne honom ; under skrik och
skräl genomsökte de huset och slutligen kommo de
också till loftkammaren,; hvars dörr de höggo ned.
Hopen störtade in, hvarpä först Aslak Hätta med sin
knif sökte gifva honom banesår; men dä han icke,
som de sade, kunde fä knifven att riktigt bita på ho-
nom, öfvades grymheter utan like. Med bjelp af en
yngre broder höll han knifven mot länsmannens bröst,
drifvande den in genom bröstbenet med bjelp af ett
vedträ, som begagnades som klubba. Ocksä en an-
nan bibragte den arma ett styng, under det hela ho-
pen hamrade på honom, så länge nöägot tecken till
lif förmärktes. Ruths hushällerska, som i sin för-
skräckelse hade sökt sin tillflykt på samma kammare,
slapp med en väldig portion ris. Då en qvinna vid
namn Martha, säg att länsmannen rörde litet på ena
armen, grep hon en jernstång och lade under armen,
under det hon med en klubba hamrade och bultade,
tills hon fätt båda armarne kressade. Efter att full-
ständigt ha plundrat huset, sönderslagit fönster och
inhuggit dörrar, satte man eld på huset, som fort
nedbrann. Aslak Hätta ledde här det hela, hotande
enhvar med döden, om han icke genast lydde.
Etter att vara färdig hos handelsmannen, drog den
rasande hopen till prestgärden. Dörrar och fönster
nedhöggos, presten blet bunden och misshandlad, sä
att blodet strömmade ur hans näsa och mun; ja, han
läg en längre stund sanslös på goltvet.
Fru Hvosleft, som bad om förskoning för sin man,
risades af qvinnorna. Sedermera fingo hon och fru
Ruth tillfälle att gömma sig i handkammaren, men
upptäcktes snart och skulle just, päklädd resdrägt,
fastsurras på en af pulkorna, då Aoutzi-lapparne un-
der anförande af klockaren Kemet ankommo med 20
man, alla beväpnade med bössor och klubbor. Då
nemligen den först risade lappynglingen, Mathis Ma-
thisen, lyckligen kommit undan, skyndade han hem
och berättade att det visst vore nägot rasande på
färde hos handelsmannen och hela det vapenföra man-
skapet i Aoutzi, en Lappby, söm ligger en mil från
prestgärden, bröt upp, för att komma de beträngda
till bjelp. Vid deras ankomst satte de galna -Lap-
parne sig straxt i försvarstillstånd, och då Aoutzi-
männen, på förfrågan af Aslak Rist och Aslak Hätta,
nekade att sluta sig till den fanatiska svärmen, bör
jade kampen på lif och död. Fanatikerne förklarade
nemligen, att det vore deras mening att försöka slå
ihjäl dem allesammans. - Aoutzi-lapparne, alla käcka
och starka karlar, erhöllo dock, ehuru med stor möda,
en fullständig seger.
Dä Lapparne sägo att slaget mäste förloras, gaf
Aslak Hätta order att alla utburna saker skulle ka-
stas på elden, så att intet skulle undgå förstörelsen.
Man kan göra sig ett begrepp om det väldsamma
och härdnackade i denna strid, dä man hör, att man
var nödsakad att slå hvarenda af dem i sanslöst till-
stånd ; ty blott så kunde man binda händer och föt
ter på dem och binda dem på slädorna. Första da-
sen fick man på det sättet bugt med 18 stycken.
Men efter de undkomna sände piesten sednare 8 af
Aoutzi-lapparne, som det efter nägra dagars jagt på
spärsnö lyckades att fånga dem allesammans och der-
ibland äfven Aslak Rist, en vacker, starkt byggd karl.
Alla sitta nu i arresten på Bosekop. Man måstel
köra dem svinbundna, sä att de icke kunde röra l
en lem. Af brist på folk mäste presten antaga en af
de fångna till förare. Denne man hade nemligen
visat liflig ånger och yttrat, att han endast genom
piskning kunnat fö mås att deltaga i ogerningarne.
Han utförde också redligt sitt värf såsom förare.
(Forts. följer).
EE ria s:ö