gens fräckhet, och nu skall jag qväsa henne, — jag skall trampa henne i stoftetl— Men skulle icke kusin kunna straffa henne på nå got annat sätt, — på ett sätt som ej vore så vanärande? Det är min afsigt att vanära henne; det är just de som jag vill. Hon har i all sin dar yfts öfver sin fn bildning, sitt hyggliga utseende, och sitt dam-lika gät att vara, tills hon alldeles glömt hvem hon är; och jag skall ge henne en lexa som skall qväsa högmodet hoj henne hoppas jag!; Men, kusin, betänk dock, att om ni qväfver ärbar het och blygsamhetskänsla hos en ung flicka, så förderf var ni henne i grund. Ärbarhet !. sade Maria med ett hånlöje, sett vacker ord för en sådan som bon! Jag vill lära henne jag, at med alla sina fina fasoner hon ej är en bit bättre ände: trasigaste negerunge som stryker omkring i gränderna Hon skall inte mer ta på sig några näsvisa miner med mig! Ni skall stå till svars inför Gud för en sådan grym het, sade miss Ophelia med eftertryck. sGrymhet ! Jag ville just veta hvari grymheten består Jag gaf befallning om femton piskslag, och att de skull ges skonsamt. Detta är väl ingen grymhet, så mycke jag kan förstå.s Ingen grymhet?. sade miss Ophelia. Jag vet för viesc att en qvinna heldre skulle vilja låta döda sig på stället. Så kan det tyckas för en person med edra känslor; mer atrasket vänjer sig snart dervid; det är enda sättet at hålla packet i styr. Låt dem bara en gång få nys om att de kunna göra några anspråk på ärbarhet, finkänsla och allt det der; så skall ni aldrig få händer med der . mer; det syns nog på mitt tjenstfolk, det. Men nu ha jag. börjat qväsa byket; och-jag vill inprögla i dem; at jag skickar den ena att piskas så väl som den andra, on de ej hålla sig i styr! sade Maria bestämdt, och såg ai; omkring. Jana hängde hufvudet och bäfvåde i sitt bjerta, ti hon förstod att detta var. särskildt riktadt åt henne. Mis Opbhelia satt ett ögonblick, liksom hon sväljt någon sö kande mixtur,; ochhöll på att brista ut. Men så påmind: hon gig den absoluta onyttan åf att tvista med en men niska af ett sådant sinnelag, bopbet beslutsamt sina läp par, uppstod och gick sin väg. Det var påkostande att återvända och säga: Rosa, at hon ingenting kunnat uträtta till hennes förmån; och stra, derefter kom en af den manliga betjeningen för att säg: Rosa, att hennes matmor befallt honom taga henne me sig till tukthuset, dit hon också blef förd oaktadt all sina tårar och böner, Få dagar derefter stod Tom och funderade i galleriet då Adolf kon och sällade wig-tillhonom. Denne had