låtit åt tidningarne att underrätta er om dem;
Nu, då denna fråga är löst, eller bättre sagdt
slutad, var det af ännu mycket mindre m-
tresse att återkomma till de skiften den har
genomgått eller de medel som den kan hafva
användt för att komma till sitt mål. En dag
skall historien väga alla dessa sakeri sin opar-
tiska vågskål. Frankrike har åt behofvet af
ordning och lugn gjort stora, gjort omätliga
offer; det har kastat sig för en tuktomästares
fötter. Fyratio år af sin historia — allt har
det uppgifvit åt honom, ända till dem af dess
föreställningar som tycktes vara det kärast,
ända till dem af sina rättigheter, som det hade
ansett för de heligaste och mest oförytterliga,
ända till dem af sina medborgare, som det sy-
nes hafva betraktat såsom de mest älskade,
de mest dyrbara och de mest ärorika. Till
piedestal åt en enda har Frankrike icke be-
tänkt sig på att offra spillrorna af alla; det
har gjort denna enda till på en gång en do-
mare öfver sin forntid, allsvåldig förvaltare
af sitt närvarande och regulator af sin fram-
tid. Iatet offer har synts för stort, för att,
som man trott, derföre köpa sin styrka, sin
glans och sin storhet. Man har nu satt in-
seglet på saken. Sedan man offrat honom
sina röster, tycks man färdig att mer och mer
slösa på honom sina skatter. Detta folk, som
nyss prutade med sina ärorikaste marskalkar,
med sina skickligaste ambassadörer, med sina
utmärktaste, nyttigaste och arbetsammaste em-
betsmän, detta folk tycks sorglöst motse det
vissa perspektivet att se den ena millionen ef-
ter den andra spårlöst uppslukåsaf den kej-
serliga tillställningeas otaliga och bottenlösa
behof.
En så hastig och så fullständig dekoratione-
förändring på ytan af det allmänna lifvet kan,
jag medger det, gifva en briljant text åt den
närvarande maktens blinda anhängare och smic-
krare. Den är i deras ögon eller på deras
läppar bevis på en underbar, af försynen gif-
ven makt; deri ligger, säga de, beviset på att
Louis Napoleon, så att säga, ensam egde kla-
ven till nationalkarakteren, insigten om dess
verkliga önskningar, dess verkliga fallenheter
och verkliga behof, och att således han, ge-
nom de institutioner han gifvit oss, genom
andan som han intryckt och intrycker på dessa
institutioner, löst ett hittills olösligt problem,
det att göra oss nöjda, tillfredsställda och
lyckliga för långliga tider.
Men de allvarsamme och tänkande menni-
skorna se icke saken på samma sätt. Meta-
morfosens hastighet, dess våldsamma kontrast
mot det föregående, synes dem bevisa, att
den endast är tillfällig, ytlig och öfvergående.
Långt ifrån att tro att konstitutionen, för hvil-
ken vi hafva Ludvig Napoleon att tacka, är
en lösning, betrakta de den endast såsom en
öfvergång, måhända nyttig, nödvändig, stödd
på omständigheter, som ännu en gång for-
drade en stark koncentration af makten, men
som icke lång tid skall kunna uthärdas vid
det oundvikliga återvaknandet af vår national-
anda, så snart de konstladt uppdrifna farhå-
gorna lugnat sig. Ni talar,, säga dessa tän-
kare till sina motståndare, xom en underbar,
af försynen gifven makt. Det är gannt. Na-
poleon I och Napoleon III hafva båda haft
en sådan makt. Den första hade för den att
tacka sitt snille, den sednare sin lycka, sin
beräkning, måhända sin skicklighet; men det
är just deri den utomordentliga drifkraften
ligger, som upprätthållit den kejserliga kon-
stitutionen under den ena och som för ett
ögonblick uppehåller den under den andra.
Men en sådan drifkraft är helt och hållet till-
fällig. För Ludvig Napoleon kan den icke
räcka längre än de tillfälliga orsaker som satt
den i rörelse. Frankrike skall då högljudt
fordra en annan författning. - Kejsardömet är
gjordt, men det är icke grundlagdt.
Dessa argumenter, min herre, sakna icke
sin styrka, och denna tanke tycks vara den
nya kejsarens egen; i hans tal till senaten
och legislativa församlingen, då de i S:t Cloud
framburo till honom resultatet af omröstnin-
gen, har ni förmodligen anmärkt denna fras:
sbjelpen mig då att på denna af så många
revolutioner skakade jord grundlägga:en var-
aktig styrelse. Om det vore mig tillåtet att
gifva Hans Majestät ett råd, skulle jag varmt
lägga honom på bjertat att fullfölja denna
tanke, som hänger ganska bra tillsammans
med en som han yttrade då han gaf konsti-
tutionen: jag har ej det anspråket att fängsla
en stor nations verksamhet i en oåterkallelig
form.
Frankrike fordrar glans i sin styrelse, fram-
för allt då dess titel uppväcker så många äro-
rika minnen; men utan en viss frihet, och
dertill litet bullrande frihet, är det icke lätt
för Ludvig Napoleon att gifva Frankrikes sty-
relse den glans hvarom jag talar. Krigets glans,
den uppoffrar han visligen. Festernas, den
blir bra snart utnött; de stora nationella ar-
betenas är bra dyr; glansen af goda och nyt-
tiga inrättningar är utan fråga den bästa af
alla; men den blänker ej nog, den talar föga
till inbillningen, och den franska inbillningen
är tillräckligt liflig och fruktansvärd, att man
ej må underlåta att ofta tala till densamma.
Utom denna svårighet att gifva glans åt det
nya kejsardömet, måste man ytterligare an-
märka, att största delen af dess personlighe-
ter knappast höjt sig ur medelmåttans dun-
kelhet, att nästan ingen af dem har att åbe-
ropa dessa långa, ärorika och vigtiga tjen-
ster, vid hvilka den allmänna meningen fäster
sin vördnad eller sin beundran. Jag vill till
exempel nämna de tre nyutnämnda marskal-
karne. Jag finner visserligen deras utnäm-
ning ganska följdrikti jag är långt ifrån