LITTERATUR.
Dikter af T. K. Upsala 1852.
Man har nyligen offentligen stridt om hu-
ruvida vår tid är poetisk eller ej. Vi hafva
ej deltagit i striden och ämna ej heller nu,
sedan den tystnat, göra det. Men då vi för-
sta gången under detta år hafva att an-
mäla en diktsamling, hvars beskaffenhet be-
rättigar den till ett offentligt omdöme, kunna
vi ej helt och hållet förbigå stridsfrågan, och
skola i största korthet framställa några ideer
till dess besvarande.
Det är otvifvelaktigt att vår tid, till följe af
sina politiska förhållanden, icke kan vara en
poetisk tid i hög mening, emedan dertill i
första rummet fordras tankens frihet, såväl
från yttre bojor, som från det inre tvånget,
att reHektera öfver, lindrigast sagdt, opoetiska
samhällst Ustånd. Samhällenas ideel!a utveck-
ling har blifvit våldsamt hämmad af den sig
så kallande ordningene intressen. Tanken
är en orolig ting, derföre är den fria tanken
förhatlig för denna ordnings målsmän. Man
vet att ideologerna voro den första Napoleo-
niske sjelfherrskarens afsky; den andre för-
följer dem lika grundligt. Allt hvad högre
spekulation, hvad ideal, hvad skapande snille
heter måste offras åt denna moloticsbild. som
man hädiskt kallat med den borgerliga ordnin-
gens förnedrade namn, och följden har varit
att poesien får tiga, då den ej kan beqväma
sig att anlägga maktens livrå och blifva en upp-
vaktande kammarjungfru vid furstliga namns-
dagar.
Å andra sidan har man velat påstå, att den
poetiska hänförelsen ej står tillsammans med
ett lugnt framskridande hos folken, att den
jemna borgerliga och materiella lyckan tvärtom
är till sitt väsende djupt opoetisk, att demo-
kratien följaktligen är den rama prosan, och
att verlden blir allt sämre och sämre.: Denna
åsigt har en skenbar sanniog. Det är under
djupa lidanden eller häftiga ansträngningar
som nationernas medvetande ofta funnit sitt
starkaste uttryck, unler de blodigaste stri-
derna gom Tyrtecrnas stämmor Jjudit mest
glangfullt, under de bittraste pröfningar som
,fosterlandskänslan gifvit sina sångare de mest
Hefvandes inspirationer. Men dessa åsigters
;förfäktare gå vida längre. För dem erbju-
jder den jemna folklyckan ingen skönhet;
samhället måste hafva sina höjder och dalar,
sin kupering, för att förnöja deras öga; de
jsakna den trashöljda tiggaren, för att genom
kontrasten förhöja glansen af den guldsmidda