LITTERATUR. Dikter af T. K. Upsala 1852. Man har nyligen offentligen stridt om huruvida vår tid är poetisk eller ej. Vi hafva ej deltagit i striden och ämna ej heller nu, sedan den tystnat, göra det. Men då vi första gången under detta år hafva att anmäla en diktsamling, hvars beskaffenhet berättigar den till ett offentligt omdöme, kunna vi ej helt och hållet förbigå stridsfrågan, och skola i största korthet framställa några ideer till dess besvarande. Det är otvifvelaktigt att vår tid, till följe af sina politiska förhållanden, icke kan vara en poetisk tid i hög mening, emedan dertill i första rummet fordras tankens frihet, såväl från yttre bojor, som från det inre tvånget, att reHektera öfver, lindrigast sagdt, opoetiska samhällst Ustånd. Samhällenas ideel!a utveckling har blifvit våldsamt hämmad af den sig så kallande ordningene intressen. Tanken är en orolig ting, derföre är den fria tanken förhatlig för denna ordnings målsmän. Man vet att ideologerna voro den första Napoleoniske sjelfherrskarens afsky; den andre förföljer dem lika grundligt. Allt hvad högre spekulation, hvad ideal, hvad skapande snille heter måste offras åt denna moloticsbild. som man hädiskt kallat med den borgerliga ordningens förnedrade namn, och följden har varit att poesien får tiga, då den ej kan beqväma sig att anlägga maktens livrå och blifva en uppvaktande kammarjungfru vid furstliga namnsdagar. Å andra sidan har man velat påstå, att den poetiska hänförelsen ej står tillsammans med ett lugnt framskridande hos folken, att den jemna borgerliga och materiella lyckan tvärtom är till sitt väsende djupt opoetisk, att demokratien följaktligen är den rama prosan, och att verlden blir allt sämre och sämre.: Denna åsigt har en skenbar sanniog. Det är under djupa lidanden eller häftiga ansträngningar som nationernas medvetande ofta funnit sitt starkaste uttryck, unler de blodigaste striderna gom Tyrtecrnas stämmor Jjudit mest glangfullt, under de bittraste pröfningar som ,fosterlandskänslan gifvit sina sångare de mest Hefvandes inspirationer. Men dessa åsigters ;förfäktare gå vida längre. För dem erbjujder den jemna folklyckan ingen skönhet; samhället måste hafva sina höjder och dalar, sin kupering, för att förnöja deras öga; de jsakna den trashöljda tiggaren, för att genom kontrasten förhöja glansen af den guldsmidda