MB VB BDJ UM ARM plagg skola förses med tillverkarens namnstämpel eller bomärke? Oeh när har väl sädant blifvit af skräddareembetets egna medlemmar iakttaget? Mig veterligen har jag aldrig sett nägot enda plagg af den beskaffenhet, hvarom här är fräga, (d. v. s. rockar, västar och byxor) derä tillverkaren satt sitt märke, och säkerligen har icke eller herr stadsfiskalen päträffat nägot sålunda märkt klädesplagg, om icke nu, sedan ifrägavarande beslag blifvit gjordt, en och annan bland herrar skräddare tilläfventyrs funnit sig böra införa en alldeles ny praxis i detta hänseende. Det förefaller ock så mycket besynnerligare at skräddaresocieteten, enligt hvad herr stadsfiskalen uppgifver, kan hafva uppträdt säsom angifvare i detta mäl, då medlemmarne af nämnde societet aldrig sjelfve med namnstämpel försett sina tillverkningar, samt herr stadsfiskalen sålunda, om han handlat lika mot alla, kunnat instämma hela societeten säsom de egentliga lagöfverträdarne, och det med mera fog än att blott vända sin talan mot en handlande, som icke sjelf tillverkat varan och följaktligen icke eller kun nat derä anbringa tillverkarens märke. Hvad det af herr stadsfiskalen äberopade 1759 ärs kongl. bref beträffar, så får jag härjemte öfverlemna en bestyrkt afskrift deraf, utvisande att detsamma endast har afseende å en speciel fråga, och alldeles icke utgör nägot till allmän efterrättelse kungjordt reskript. Detta kongl. bref innefattar nemligen endast bifall till möbelhandlanden Tellerstedts i underdänighet gjorda hemställan, att, i anledning af de olägenheter, som för honom skulle uppkommit deraf att sä kallade bönhasar och fuskare förfärdigade och till salu utbjödo ofullkomliga möbelarbeten, de handtverkare, som förfärdigade de till hans handel hörande saker, borde förse sina tillverkningar med egen stämpel; men brefvet bandlar icke det ringaste om skrädderiarbetens stämplande, hvilket bäst torde bevi sas deraf att skrifvelsen slutar med de orden, att möbelhandlarne kumde öfver verkställigheten af den föreskrifna stämplingen hålla hand, hvilken säledes väl omöjligen kunde afse andra, än sädana varor, som utgjorde föremäl för möbelhandel. tergär man nu till 1720 ärs Skråordning, som är den före 1846 gällande Handtverksordning, så finner man att den ofvan äberopade 7:de artikeln har till Öfverskrift: wOrdning, Mästare emellann. De deruti förekommande föreskrifter utgjorde säledes uteslutande ordningsstadganden för handtverksmästarne, och ansvaret för underlätenhet att uppfylla berörde stadganden kunde följaktligen aldrig tillämpas på andra än desse, hvilket ock tydligen följer deraf, att de utsatte böterne skulle tillfalla lådan. Men hvar finnes väl nu nägon låda, som är behörig att emottaga slika böter? Besinnar man att hela den inrättning, hvarpä skräväsendet hvilade, blifvit i grunden raserad genom 1846 års fabriksoch handtverksordning, enligt hvilken hvarje till myndighetsålder kommen svensk man, som begätt H. H. Nattvard poch eger god frejd, är berättigad, säväl i stad som på landet, att, utan mästerskaps eller burskaps förvärfvande, såsom försörjningsmedel, med egna händer till afsalu ästadkomma handtverksarbeten eller andra tillverkningar, dervid han eger begagna biträde af hustru och hemmavarande barn, sä mäste man, i sanning, förvänas öfver den okunnighet och oförmäga att rätt tolka och uppfatta gällande lagar, som hr stadsfiskalen lätit komma sig till last. Huru är det väl rimligt att stadgandet i 1720 ärs skråordning om handtverksmästares skyldighet att med bomärke förse sin tillverkning vidare kan tillämpas, dä handtverksvaror numera kunna opätaldt tillverkas icke blott af mästare, utan ock af sä kallade fuskare? Och hvartill skulle det väl tjena att bibehälla en så sträng lag, då ingen kunde dechiftrera de tusendetals olika bomärkena, som de respektive tillverkarne, hvar och en efter eget behag och uppfinning, kunde finna för godt att ä varorna anbringa? Då sälunda 1846 ärs Handtyerksordning i 15 föreskrifver, att i afseende på fabriksoch handtverksvarors stämpling skall iakttagas hvad derom redan är eller framdeles kan varda stadgadt, så mäste dermed afses nägot helt annat än de i 1720 ärs skräordning omnämnde bomärken,. Det är nemligen bekant, att före 1846 en del handtverk, dels på grund af 1770 ärs Hallordning, dels jemlikt Kongl. Kommerskollegii kungörelse den 6 November 1821, kunde utöfvas af sä kallade manufakturhandtverkare, hvilka icke lydde under skrå, utan under Hallrätt. Dessa voro skyldige att, i enlighet med 8 art. Hallordningen, läta sina varor undergå behörig besigtning och stämpling i Hallrätten, samt med tillverkarens namn förse varan innan hon i Hallen anmäldes till stämpling. Sedan 1846 ärs näringsförfattningar kommit till verkställighet, befanns det dock olämpligt att bibehälla denna stämpling, för en mängd handtverksvaror, hvilka förut varit stämpling underkastade; och Kongl. kommers-kollegium förordnade alltså uti cirkulärbref af den 4 Dec. 1848, intaget i N:o 62 af Svensk författningssamling för samma år, att till förekommande för framtiden at de hittills ofta uppkomna olika meningar om hvilka varor rätteligen böra stämplas frän och med början af är 1849 endast följande vid inhemske fabriker ästad;komna varor skola tills vidare med svensk tillverkningsstämpel förses nemligen: Väfnader, spelkort; toppsocker, sulläder och saffian, tobak och eigarrer,. Kongl. kommers-kollegii afsigt att förekomma de ofta uppkomna olika meningar om hvilka varor rätteligen böra stämplas, samt sälunda borttaga all anledning till de tvister, som af 15 i 1846 ärs handtverks-ordning samt deri äberopade äldre stadganden kunde härflyta, är uti detta circulärbref så uttryckligen framställd, att det mäste förväna hvar och en, som deraf tager kännedom, huru hr stadsfiskalan kunnat drista sig att, mot sälunda af vederbörlig myndighet meddeladt och behörigen publiceradt stadgande, framkomma med det orimliga päståendet om konfiskation af en vara, som aldrig, äfven under skräåväsendets mest gyllene tider, varit stämpling underkastad och som allra minst numera, sedan besagde väsende upphört, borde kunna åläggas en sådan stämpling. Dä hr stadsfiskalens uppträdande i denna sak grundar sig på en uppenbar antingen förtydning af eller okunnighet om gällande lagstadganden, och dä det ovilkorligen mäste vara hr stadsfiskalens, så väl som hvarje annan officiel tjenstemans pligt att icke wvidtaga embetsätgärder, aldra minst af den väldsamma beskaffenhet som annammandet af enskild persons egendom, utan att derförinnan taga noggrann kännedom om de författningar, hvarmed åtgärden lagligen kan försvaras, kan jag icke undgä yrka det hr stadsfiskalen, som lätteligen bort kunna inse det jag, säsom minuthandlare här i Stockholm, eger obestridlig rätt, att i enlighet med 2 i 1846 ärs Kongl. handelsordning, drifva handel med alla slags inhemsk va vors, och följaktligen äfven med färdiggjorda kläder, måtte jemlikt 31 i sistnämnde Kongl. förordning, fällas till tvähundra rdr böter, samt förpligtas ersätta den mig äbragte skada och hinder i min handtering med minst 500 rdr, samt rättegängskostnaden med 50 rdrallt bko, äfvensom genast mig kostnadsfritt äterställa de i beslag tagne varorna i oskadadt skick eller desamma till fullo ersätta, i hvilket sistnämnde hänseende jag anhäller att derom mot hr stadsfiskalen fäl serskildt föra talan, hvarjemte jag förbehäller mig att hos öfverstäthällare-embetet ä hr stadsfiskalen framställa de ansvarspästäende för tjenstfel, hvartill jag förmenar hr stadsfiskalen, i afseende på beslagets verkställande och godsets förvarande m. m., gjort sig skyldig. Stockholm den 6 Dec, 1852. Carl Arehn, minuthandlare. Efter någon öfverläggning beslutade rätten, att med bifall till herr Mellbins begäran att erhålla del af nämnde till rätten äfven skriftligen ingifne anförande, uppskjuta målet till nästa måndag, då det skulle åligga herr Mellbin att andräga allt hvad han hade att anföra, vid äfventyr att icke vidare varda i saken) hörd, och beslöt rätten, derest laga hinder; icke mötte, då afkunna sitt utslag i målet, Mat urnskofghegIlntet anmälda horr Arvgåhn