MB VB BDJ UM ARM
plagg skola förses med tillverkarens namnstämpel el-
ler bomärke? Oeh när har väl sädant blifvit af skräd-
dareembetets egna medlemmar iakttaget? Mig veter-
ligen har jag aldrig sett nägot enda plagg af den
beskaffenhet, hvarom här är fräga, (d. v. s. rockar,
västar och byxor) derä tillverkaren satt sitt märke,
och säkerligen har icke eller herr stadsfiskalen pä-
träffat nägot sålunda märkt klädesplagg, om icke nu,
sedan ifrägavarande beslag blifvit gjordt, en och an-
nan bland herrar skräddare tilläfventyrs funnit sig
böra införa en alldeles ny praxis i detta hänseende.
Det förefaller ock så mycket besynnerligare at skräd-
daresocieteten, enligt hvad herr stadsfiskalen uppgif-
ver, kan hafva uppträdt säsom angifvare i detta mäl,
då medlemmarne af nämnde societet aldrig sjelfve
med namnstämpel försett sina tillverkningar, samt
herr stadsfiskalen sålunda, om han handlat lika mot
alla, kunnat instämma hela societeten säsom de egent-
liga lagöfverträdarne, och det med mera fog än att
blott vända sin talan mot en handlande, som icke
sjelf tillverkat varan och följaktligen icke eller kun
nat derä anbringa tillverkarens märke.
Hvad det af herr stadsfiskalen äberopade 1759 ärs
kongl. bref beträffar, så får jag härjemte öfverlemna
en bestyrkt afskrift deraf, utvisande att detsamma
endast har afseende å en speciel fråga, och alldeles
icke utgör nägot till allmän efterrättelse kungjordt
reskript. Detta kongl. bref innefattar nemligen en-
dast bifall till möbelhandlanden Tellerstedts i under-
dänighet gjorda hemställan, att, i anledning af de
olägenheter, som för honom skulle uppkommit deraf
att sä kallade bönhasar och fuskare förfärdigade och
till salu utbjödo ofullkomliga möbelarbeten, de handt-
verkare, som förfärdigade de till hans handel hö-
rande saker, borde förse sina tillverkningar med egen
stämpel; men brefvet bandlar icke det ringaste om
skrädderiarbetens stämplande, hvilket bäst torde bevi
sas deraf att skrifvelsen slutar med de orden, att
möbelhandlarne kumde öfver verkställigheten af den fö-
reskrifna stämplingen hålla hand, hvilken säledes väl
omöjligen kunde afse andra, än sädana varor, som
utgjorde föremäl för möbelhandel.
tergär man nu till 1720 ärs Skråordning, som är
den före 1846 gällande Handtverksordning, så finner
man att den ofvan äberopade 7:de artikeln har till
Öfverskrift: wOrdning, Mästare emellann. De deruti
förekommande föreskrifter utgjorde säledes uteslu-
tande ordningsstadganden för handtverksmästarne, och
ansvaret för underlätenhet att uppfylla berörde stad-
ganden kunde följaktligen aldrig tillämpas på andra
än desse, hvilket ock tydligen följer deraf, att de ut-
satte böterne skulle tillfalla lådan. Men hvar fin-
nes väl nu nägon låda, som är behörig att emot-
taga slika böter? Besinnar man att hela den in-
rättning, hvarpä skräväsendet hvilade, blifvit i grun-
den raserad genom 1846 års fabriks- och handtverks-
ordning, enligt hvilken hvarje till myndighetsålder
kommen svensk man, som begätt H. H. Nattvard
poch eger god frejd, är berättigad, säväl i stad som
på landet, att, utan mästerskaps eller burskaps för-
värfvande, såsom försörjningsmedel, med egna hän-
der till afsalu ästadkomma handtverksarbeten eller
andra tillverkningar, dervid han eger begagna bi-
träde af hustru och hemmavarande barn, sä mäste
man, i sanning, förvänas öfver den okunnighet och
oförmäga att rätt tolka och uppfatta gällande lagar,
som hr stadsfiskalen lätit komma sig till last. Huru
är det väl rimligt att stadgandet i 1720 ärs skråord-
ning om handtverksmästares skyldighet att med bo-
märke förse sin tillverkning vidare kan tillämpas,
dä handtverksvaror numera kunna opätaldt tillverkas
icke blott af mästare, utan ock af sä kallade fuskare?
Och hvartill skulle det väl tjena att bibehälla en så
sträng lag, då ingen kunde dechiftrera de tusende-
tals olika bomärkena, som de respektive tillver-
karne, hvar och en efter eget behag och uppfinning,
kunde finna för godt att ä varorna anbringa?
Då sälunda 1846 ärs Handtyerksordning i 15 fö-
reskrifver, att i afseende på fabriks- och handtverks-
varors stämpling skall iakttagas hvad derom redan är
eller framdeles kan varda stadgadt, så mäste dermed
afses nägot helt annat än de i 1720 ärs skräordning
omnämnde bomärken,. Det är nemligen bekant,
att före 1846 en del handtverk, dels på grund af
1770 ärs Hallordning, dels jemlikt Kongl. Kommers-
kollegii kungörelse den 6 November 1821, kunde ut-
öfvas af sä kallade manufakturhandtverkare, hvilka
icke lydde under skrå, utan under Hallrätt. Dessa
voro skyldige att, i enlighet med 8 art. Hallordnin-
gen, läta sina varor undergå behörig besigtning och
stämpling i Hallrätten, samt med tillverkarens namn
förse varan innan hon i Hallen anmäldes till stäm-
pling. Sedan 1846 ärs näringsförfattningar kommit
till verkställighet, befanns det dock olämpligt att bi-
behälla denna stämpling, för en mängd handtverks-
varor, hvilka förut varit stämpling underkastade; och
Kongl. kommers-kollegium förordnade alltså uti cir-
kulärbref af den 4 Dec. 1848, intaget i N:o 62 af
Svensk författningssamling för samma år, att
till förekommande för framtiden at de hittills ofta
uppkomna olika meningar om hvilka varor rätte-
ligen böra stämplas frän och med början af är
1849 endast följande vid inhemske fabriker ästad-
;komna varor skola tills vidare med svensk till-
verkningsstämpel förses nemligen:
Väfnader, spelkort; toppsocker, sulläder och
saffian, tobak och eigarrer,.
Kongl. kommers-kollegii afsigt att förekomma de
ofta uppkomna olika meningar om hvilka varor rätte-
ligen böra stämplas, samt sälunda borttaga all an-
ledning till de tvister, som af 15 i 1846 ärs handt-
verks-ordning samt deri äberopade äldre stadganden
kunde härflyta, är uti detta circulärbref så uttryckli-
gen framställd, att det mäste förväna hvar och en,
som deraf tager kännedom, huru hr stadsfiskalan kun-
nat drista sig att, mot sälunda af vederbörlig myn-
dighet meddeladt och behörigen publiceradt stadgan-
de, framkomma med det orimliga päståendet om
konfiskation af en vara, som aldrig, äfven under skräå-
väsendets mest gyllene tider, varit stämpling under-
kastad och som allra minst numera, sedan besagde
väsende upphört, borde kunna åläggas en sådan
stämpling.
Dä hr stadsfiskalens uppträdande i denna sak grun-
dar sig på en uppenbar antingen förtydning af eller
okunnighet om gällande lagstadganden, och dä det
ovilkorligen mäste vara hr stadsfiskalens, så väl som
hvarje annan officiel tjenstemans pligt att icke wvid-
taga embetsätgärder, aldra minst af den väldsamma
beskaffenhet som annammandet af enskild persons
egendom, utan att derförinnan taga noggrann känne-
dom om de författningar, hvarmed åtgärden lagligen
kan försvaras, kan jag icke undgä yrka det hr stads-
fiskalen, som lätteligen bort kunna inse det jag, säsom
minuthandlare här i Stockholm, eger obestridlig rätt,
att i enlighet med 2 i 1846 ärs Kongl. handels-
ordning, drifva handel med alla slags inhemsk va
vors, och följaktligen äfven med färdiggjorda kläder,
måtte jemlikt 31 i sistnämnde Kongl. förordning,
fällas till tvähundra rdr böter, samt förpligtas ersätta
den mig äbragte skada och hinder i min handtering
med minst 500 rdr, samt rättegängskostnaden med 50
rdrallt bko, äfvensom genast mig kostnadsfritt äterställa
de i beslag tagne varorna i oskadadt skick eller de-
samma till fullo ersätta, i hvilket sistnämnde hänse-
ende jag anhäller att derom mot hr stadsfiskalen fäl
serskildt föra talan, hvarjemte jag förbehäller mig
att hos öfverstäthällare-embetet ä hr stadsfiskalen
framställa de ansvarspästäende för tjenstfel, hvartill
jag förmenar hr stadsfiskalen, i afseende på besla-
gets verkställande och godsets förvarande m. m.,
gjort sig skyldig. Stockholm den 6 Dec, 1852.
Carl Arehn,
minuthandlare.
Efter någon öfverläggning beslutade rätten,
att med bifall till herr Mellbins begäran att
erhålla del af nämnde till rätten äfven skrift-
ligen ingifne anförande, uppskjuta målet till
nästa måndag, då det skulle åligga herr Mell-
bin att andräga allt hvad han hade att anföra,
vid äfventyr att icke vidare varda i saken)
hörd, och beslöt rätten, derest laga hinder;
icke mötte, då afkunna sitt utslag i målet,
Mat urnskofghegIlntet anmälda horr Arvgåhn