KTRS RN II III rad hvita och lysande tänder. Hennes ulliga hår var flätadt i en mängd små hårpiskor, som stucko fram i alla riktningar. Uttrycket i hennes ansigte var en blandning af slughet och illparighet, hvarötver på ett besynnerligt vis låg utbredt, liksom en slöja, ett uttryck af den ängsligt bögtidligaste värdighet och allvar. Hon var klädd i en smutsig och trasig bomullslärftsklädning, och höll händerna ödmjukt hopknäppta framför sig. Allt sammantaget, så låg det någonting besynnerligt och tomteeller spöklikt i hela hennes företeelse, — någonting, såsom miss Ophelia sedermera plögade säga, så hedniskto, att det riktigt skrämde den goda damen. Hon vände sig till S:t Clare och sade: : Augustin, hvad i all verlden är din mening med den här ungen? Att ni skall uppfostra henne, kusin, och lära henne hvad hennes frid tillhör här i verlden. Jag tyckte hon var ett temligen kuriöst exemplar af den svarta sorten. Se så Topsy, tillade han, i det han hvisslade på samma vis som man gör åt en hund, låt osg nu höra en sång, och visa oss lite hur du kan dansa.n : De svarta, glasglänsande ögonen glittrade af ett slags illparig tokrolighet, och det lilla kräket uppstämde med en klar oci; gäll röst en gammal negermelodi, hvartill hon slog takten med händer och fötter, i det hon svängde omkring som en gaurra, klappade med händerna, hopslog knäen, allt i en vild, fantastisk takt, och i det hon genom sin strupe framtvang alia dessa besynnerliga gomljud, som utmärka negerns sång; och slutligen, sedan hon gjort ett par luftsprång, och utbållit en lång slutton lika besynnerlig och olik andra jordiska läten som än: gansh väsning, tvärstadnade hon och stod der med hopknäppta händer, och med det skenheligaste uttryck af ödmjukhet och allvar öfver aitt ansigte, endast litet stördt af de illpariga blickar som på sned utsköto från hennes ögonvrår. Miss Ophelia stod tyst, alldeles bortkommen af förvåning. S:t Clare, tjufpojbe som han var, tyckteg ha en riktig fröjd åt hennes förundran, och sade, i det han vände sig till barnet: