Teater Dikten i vära dagar. — Kongl. Teatern: Guunstlir geno; — Fru Erikson. — Mindre Teatern: h Zetterholms benefice; — Kotzebues Indianerna England; — I Bohuslänska skärgärden., Den oroliga spänning hvarmed i våra daga hvar och en deltager i verklighetens skiftand tilldragelzer synes lemna föga tid öfrig fö utfygter på diktens områdes Tidehvarfvet mäktigaste snillen uppenbara sig ieke längr genom skapelser i poesiens, 1 dramatiken verld; de skära sina lagrar på mekanikens, p industriens, på de praktiska vetenskaperna -område. Snillet söker nu mindre sina trium fer i frambringandet af bilder, som genom sir storhet, sin skönhet, sin sanning äro ämnad att lefva genom århundraden, genom årtusen. den; det gäller fastmer i hvilken grad der menskliga tanken kan tusendubblas i timman i minuten, huru sända blixten till budbärar kring jorden, huru afslöja naturens dolda la gar, huru kufva hennes krafter, hurn gör dem till mensklighetens lydiga tjenare. Det är icke ensamt vårt land som ser sin: största och utmärktaste skalder och författar tillhöra den bortgående, den slocknade elle slocknande generationen, utan att i den fram trädande fmna någon som rätt värdigt träde i de bortgångnes spår. Förhållandet är ena handa i de flesta länder. Vär tids händelse erbjuda utan tvifvel en rik skörd af ämner för konstnärlig behandling, men det ser u som vore det först: det kommande släögtet för behållet att upphemta den. Hvad man i detta afseende kan säga orm poesi och dikt i allmänhet, har äfven sin full: tillämpning på skapelserna för scenen. V lefva sannerligen ej i den dramatiska konstens guldålder. Ingen under således om de, som hos oss hafva att vårda elden på Thalias altare, måste se tillbaka till förflutna tider för at finna offer att frambära i hennes tempel, Styrelserna för båda våra teatrar synas hafvs erkänt denna nödvändighet. Deras repertoire: ha redan under den förflutna delen af gpelåre: uppkallat månget gammalt minne, påmint om månget från fordom kändt namn, och efter hvad det förljudes lära vi hafva att motse ännu flera gamla bekantskaper, och om man utur det förflutnas skattkammare ej just uppletat de dyrbaraste ädelstenarne, så har man dock vetat att finna saker som äro egnade att vinna allmänhetens tycke. På den kongl. scenen hafva viredantvenne gånger återsett mill Birch-Pfeiffers skådespel Gunstlingen. Den namnkunniga författarinnans i raska drag utkastade teckning af Catharina l:s hof, eller rättare hennes förträffliga porträtt af den stora monarkinnan, återser man icke utan stort nöje. Huru fint tecknad, huru väl hållen, huru konseqvent genomförd är icke bilden af denna qvinna, som midt under sina egna känslors brusning och ett lysande hofs skiftande förströelser skipar lag öfver sina undersåter, med vaksamt öga sköter sin öfver Europa utsträckta diplomatis trådar samt utkastar planer till sitt rikes förstoring. Festen på Sarskoje Selo och synnerligen scenerna vid spelborden under denna fest äro verkligen mästerligt utförda. Om grunden af de BirchPfeifferska bildernas natursanning anse viicke nödigt yttra oss. Författarinnan har sett dem i den dager hvari de måste betraktas för att kunna framställas på scenen, och hennes hand har ännu icke varit så djerf som då hon sednare uti En Ring infört oss i Ludvig XV:s yppiga hof. TIlvad sörskildt beträffar hennes Potemkin, så har visserligen historien redan öfver honom fällt sin dom, men författarinnan är dock icke ensam om att se honom sådan som han här, för att tillfredsställa konstens fordringar och fylla sin plats i författerinnans intrig, blifvit framställd.