Teater
Dikten i vära dagar. — Kongl. Teatern: Guunstlir
geno; — Fru Erikson. — Mindre Teatern: h
Zetterholms benefice; — Kotzebues Indianerna
England; — I Bohuslänska skärgärden.,
Den oroliga spänning hvarmed i våra daga
hvar och en deltager i verklighetens skiftand
tilldragelzer synes lemna föga tid öfrig fö
utfygter på diktens områdes Tidehvarfvet
mäktigaste snillen uppenbara sig ieke längr
genom skapelser i poesiens, 1 dramatiken
verld; de skära sina lagrar på mekanikens, p
industriens, på de praktiska vetenskaperna
-område. Snillet söker nu mindre sina trium
fer i frambringandet af bilder, som genom sir
storhet, sin skönhet, sin sanning äro ämnad
att lefva genom århundraden, genom årtusen.
den; det gäller fastmer i hvilken grad der
menskliga tanken kan tusendubblas i timman
i minuten, huru sända blixten till budbärar
kring jorden, huru afslöja naturens dolda la
gar, huru kufva hennes krafter, hurn gör
dem till mensklighetens lydiga tjenare.
Det är icke ensamt vårt land som ser sin:
största och utmärktaste skalder och författar
tillhöra den bortgående, den slocknade elle
slocknande generationen, utan att i den fram
trädande fmna någon som rätt värdigt träde
i de bortgångnes spår. Förhållandet är ena
handa i de flesta länder. Vär tids händelse
erbjuda utan tvifvel en rik skörd af ämner
för konstnärlig behandling, men det ser u
som vore det först: det kommande släögtet för
behållet att upphemta den.
Hvad man i detta afseende kan säga orm
poesi och dikt i allmänhet, har äfven sin full:
tillämpning på skapelserna för scenen. V
lefva sannerligen ej i den dramatiska konstens
guldålder. Ingen under således om de, som
hos oss hafva att vårda elden på Thalias al-
tare, måste se tillbaka till förflutna tider för at
finna offer att frambära i hennes tempel,
Styrelserna för båda våra teatrar synas hafvs
erkänt denna nödvändighet. Deras repertoire:
ha redan under den förflutna delen af gpelåre:
uppkallat månget gammalt minne, påmint
om månget från fordom kändt namn, och ef-
ter hvad det förljudes lära vi hafva att motse
ännu flera gamla bekantskaper, och om man
utur det förflutnas skattkammare ej just upp-
letat de dyrbaraste ädelstenarne, så har man
dock vetat att finna saker som äro egnade
att vinna allmänhetens tycke.
På den kongl. scenen hafva viredantvenne
gånger återsett mill Birch-Pfeiffers skådespel
Gunstlingen. Den namnkunniga författarinnans
i raska drag utkastade teckning af Catharina
l:s hof, eller rättare hennes förträffliga por-
trätt af den stora monarkinnan, återser man
icke utan stort nöje. Huru fint tecknad, huru
väl hållen, huru konseqvent genomförd är icke
bilden af denna qvinna, som midt under sina
egna känslors brusning och ett lysande hofs
skiftande förströelser skipar lag öfver sina un-
dersåter, med vaksamt öga sköter sin öfver
Europa utsträckta diplomatis trådar samt ut-
kastar planer till sitt rikes förstoring. Festen
på Sarskoje Selo och synnerligen scenerna vid
spelborden under denna fest äro verkligen
mästerligt utförda. Om grunden af de Birch-
Pfeifferska bildernas natursanning anse viicke
nödigt yttra oss. Författarinnan har sett dem
i den dager hvari de måste betraktas för att
kunna framställas på scenen, och hennes hand
har ännu icke varit så djerf som då hon sed-
nare uti En Ring infört oss i Ludvig XV:s
yppiga hof. TIlvad sörskildt beträffar hennes
Potemkin, så har visserligen historien redan
öfver honom fällt sin dom, men författarinnan
är dock icke ensam om att se honom sådan
som han här, för att tillfredsställa konstens
fordringar och fylla sin plats i författerinnans
intrig, blifvit framställd.