läkares vägnar, P. 0. Liljevalch. ser omen De flesta stora och ädla tankar, som utsecklade och tillämpade burit välsignelserika rukter för menskligheten, hafva vid sitt förta framträdande blifvit beledda såsom tomma irömmar af en barnslig inbildning. Och hkäl, när man ser närmare efter, huru ofta finver man ej dessa samma tankar tilibaka i afägsna tider, utkastade af något aningsfullt inne, men sjunkna i glömskan under geneationer som ej lyssnade till dem. Det hörer ill vår tids vidsträckta historiska forskning tt ödmjukt erkänna sanningen af den gamla satsen, att intet är nytt under solens. Vår samtids mest öfverraskande upptäckter leda vi tillbaka i deras frö till någon forntidens ankerike lärdomskämpe och vi uppgräfva stäniigt ny vishet ur gamla föraktade folianter. vad har ej samtidens vetenskap återfunnit i sitt frö hos den mäktige tänkaren Swedenborg! Och vår tid, hvilken man eljest icke plägar illerkänna sjelfförsakelsens och blygsamlietens dygder, har mer än någon föregåendel med tacksamhet uppsökt och erkänt fordnal tiders bortglömda förarbeten för dess andliga och materiella framåtskridande. Så är det också med idgen om en allmän fred, denna framtidstanke som man belett och ännu plägar bele som den dåraktigaste bland moderna utopier. Fredsvännernas arbete är ingen modernitet. Två hundrade år tillbaka sysselsatte sig kungliga tänkare med tanken på möjligheten af en evig fred. Det var Frankrikes ridderlige Henrik IV, som med sin vän och rådgifvare Sully på allvar öfverlade om ett fredligt statsförbund, en kristen xtatsrepublik, underkastande alla sina tvister ett af-deputerade sammansatt råd, som äfven skulle hafva den i dessa tider oväntadt moderna uppgiften att biträda vid upprättande af en ordning och ett reglemente emellan regenter och undersåtare, till förekommande af förtryck å ena sidan, och lidande och uppror å den andra. Vi hafva hemtat dessa ord, äfvensom hela föranledningen till vår artikel, ur den inbjudningsskrift, Hvarmed Upsala universitets nuvarande rektor, professor P. E. Bergfalk för några dagar sedan tillkännagaf samma universitets Borgefest öfver framlidne Hertigen af Upland. Värdigare kunde ej den högt värderade universitetsläraren inleda en minnesfest öfver den fridsälle furstlige ynglingen, än. genom sin lärorika och vältaliga teckning at De vigtigaste hemödanden för den ständiga freden under det sista fjerdedels årtusendet. Det har ofta fallit oss i tankarne, att hvad gom mer än något ånnat hämmar den allmänna utvecklingen i ett land är den ensidiga ciler rent af falska framställningen af dess historia. Vi fala ej särskildt om Sveriges, ehuru det vore ett rikt fält för betraktelser. Vi hålla oss denna gång vid det gängse sättet att behandla historieni dess helhet för den stora allmänheten. Vetenskapsmannen, som ser djapåre, vilseledes ej af de yttre dragen utaf krig, eröfringar och furstehusens enskilda öden, Men den som endast får taga en hastig blick öfver verldshändelserna, för att sedan ingå i bestämda och praktiska medborgerliga förkbållanden skall, äfven då han afsina medborgares förtroende kallas att deltaga i sitt lands fagstiftning, till detta maktpåliggande värfmedföra de mest vilseledande föreställningar. Han är kallad att utveckla och befästa tolkfriheten, men han känner ej dess anor, vet ej at det fanns något nationellt medvetande, någre konstitutionella grundsatser, bortom 1789 pi sin höjd. Historien har för honom hittills endast existerat såsom en saga om furstar oct krig, och om folkens öden vet han föga elle intet. Att de lefva ett eget lif, utom och utöfver de individers sora styrt dem, det ana han visst, men hän vet ej hurudant det varit och de stora sträfvanden i samtiden, till hö jande af folkens medvetande, till utvidgande a de medborgerliga rättigheterna, till utveckling af arbetets välgerningar, till befästande af ord ningens och fredens välsignelser, allt detta tage han för nya och onödiga påhitt, emedan har ej ser huru djupt de sträcka sina rötter i forn tiden. Det är betydelsefullt att en af vår ungdom högsta lärare upprullat en sådan tafla af na tioners inre lif som historien om de gaml bemödandena för den ständiga freden, just vic en tidpunkt, då den allmänna politiska belä genheten gifver fredsidens varmaste anhän gare mindre än eljest hopp att snart se der esse ENA ERNA TNE EEE Rn