läkares vägnar,
P. 0. Liljevalch.
ser omen
De flesta stora och ädla tankar, som ut-
secklade och tillämpade burit välsignelserika
rukter för menskligheten, hafva vid sitt för-
ta framträdande blifvit beledda såsom tomma
irömmar af en barnslig inbildning. Och hk-
äl, när man ser närmare efter, huru ofta fin-
ver man ej dessa samma tankar tilibaka i af-
ägsna tider, utkastade af något aningsfullt
inne, men sjunkna i glömskan under gene-
ationer som ej lyssnade till dem. Det hörer
ill vår tids vidsträckta historiska forskning
tt ödmjukt erkänna sanningen af den gamla
satsen, att intet är nytt under solens. Vår
samtids mest öfverraskande upptäckter leda
vi tillbaka i deras frö till någon forntidens
ankerike lärdomskämpe och vi uppgräfva stän-
iigt ny vishet ur gamla föraktade folianter.
vad har ej samtidens vetenskap återfunnit i
sitt frö hos den mäktige tänkaren Swedenborg!
Och vår tid, hvilken man eljest icke plägar
illerkänna sjelfförsakelsens och blygsamlie-
tens dygder, har mer än någon föregåendel
med tacksamhet uppsökt och erkänt fordnal
tiders bortglömda förarbeten för dess andliga
och materiella framåtskridande.
Så är det också med idgen om en allmän
fred, denna framtidstanke som man belett
och ännu plägar bele som den dåraktigaste
bland moderna utopier. Fredsvännernas ar-
bete är ingen modernitet. Två hundrade år
tillbaka sysselsatte sig kungliga tänkare med
tanken på möjligheten af en evig fred. Det
var Frankrikes ridderlige Henrik IV, som med
sin vän och rådgifvare Sully på allvar öfver-
lade om ett fredligt statsförbund, en kristen
xtatsrepublik, underkastande alla sina tvister
ett af-deputerade sammansatt råd, som äfven
skulle hafva den i dessa tider oväntadt mo-
derna uppgiften att biträda vid upprättande af
en ordning och ett reglemente emellan regenter och
undersåtare, till förekommande af förtryck å ena
sidan, och lidande och uppror å den andra.
Vi hafva hemtat dessa ord, äfvensom hela
föranledningen till vår artikel, ur den inbjud-
ningsskrift, Hvarmed Upsala universitets nu-
varande rektor, professor P. E. Bergfalk för
några dagar sedan tillkännagaf samma uni-
versitets Borgefest öfver framlidne Hertigen af
Upland. Värdigare kunde ej den högt vär-
derade universitetsläraren inleda en minnes-
fest öfver den fridsälle furstlige ynglingen, än.
genom sin lärorika och vältaliga teckning at
De vigtigaste hemödanden för den ständiga freden
under det sista fjerdedels årtusendet.
Det har ofta fallit oss i tankarne, att hvad
gom mer än något ånnat hämmar den all-
männa utvecklingen i ett land är den ensidiga
ciler rent af falska framställningen af dess
historia. Vi fala ej särskildt om Sveriges,
ehuru det vore ett rikt fält för betraktelser.
Vi hålla oss denna gång vid det gängse sättet att
behandla historieni dess helhet för den stora all-
mänheten. Vetenskapsmannen, som ser dja-
påre, vilseledes ej af de yttre dragen utaf
krig, eröfringar och furstehusens enskilda öden,
Men den som endast får taga en hastig blick
öfver verldshändelserna, för att sedan ingå i
bestämda och praktiska medborgerliga för-
kbållanden skall, äfven då han afsina medbor-
gares förtroende kallas att deltaga i sitt lands
fagstiftning, till detta maktpåliggande värfmed-
föra de mest vilseledande föreställningar. Han
är kallad att utveckla och befästa tolkfrihe-
ten, men han känner ej dess anor, vet ej at
det fanns något nationellt medvetande, någre
konstitutionella grundsatser, bortom 1789 pi
sin höjd. Historien har för honom hittills
endast existerat såsom en saga om furstar oct
krig, och om folkens öden vet han föga elle
intet. Att de lefva ett eget lif, utom och
utöfver de individers sora styrt dem, det ana
han visst, men hän vet ej hurudant det varit
och de stora sträfvanden i samtiden, till hö
jande af folkens medvetande, till utvidgande a
de medborgerliga rättigheterna, till utveckling
af arbetets välgerningar, till befästande af ord
ningens och fredens välsignelser, allt detta tage
han för nya och onödiga påhitt, emedan har
ej ser huru djupt de sträcka sina rötter i forn
tiden.
Det är betydelsefullt att en af vår ungdom
högsta lärare upprullat en sådan tafla af na
tioners inre lif som historien om de gaml
bemödandena för den ständiga freden, just vic
en tidpunkt, då den allmänna politiska belä
genheten gifver fredsidens varmaste anhän
gare mindre än eljest hopp att snart se der
esse ENA ERNA TNE EEE
Rn