0 AGT MYTAG BVIULIBG BS MNITLU VaLICUAKIAIL, andra
med änga) finnas utefter Jubafloden. Bräderna, som
der sågas, användas för det mesta att bygga flumar
(d. v. s. stora rännor liknande qvarnrännor) för att
deri afieda floden. De mäste bygga sädana rännor,
emedan flodstränderna äro så branta och steniga, att
det är omöjligt att gräfra nägra kanaler. Sägqvar
nar börja nu att finnas nästan öfverallt; här i gran-
skapet finnas ej mindre än trenne stora sågar, gäen-
de med änga. De göra goda affärer. J. och jag
hade mycket besvär med att packa vära bräder på
äsnorna, hvarföre vi ej hemkommo förrän sent på
aftonen. :
Måndagen den 31. Vi flyttade nu värt läger när-
mare intill det blifvande arbetsstället.
Tisdagen. Tidigt på morgonen voro vi alla nere
vid floden och utlade vär claim (d. v. s. så stor sträc-
ka, som hvar och en har rättighet att upptaga). J.
arbetade på längslupen; jag sänkte ett hat (?)i kanten
af floden, men fick ej nägon god prospekt.
Kamraterna som fätt sin långsump färdig, började
att arbeta och gjorde första dagen 3!, d. pr man;
detta sednare anses visserligen nu för tiden för en
god dagspenning; men som J. och jag ansägo arbe-
tet för härdt för vära klena arbetskrafter, eller rät-
tare som vi af tidningarne fingo se, att en kanal
snart skulle blifva färdig, som skulle leda vatten till
rika dikningar, så beslöto vi att skynda oss dit, för
att der se oss ut något godt claim. Vi sälde derföre
vär längsump och begäfvo oss åter ut på vandring
lördagen den 5 Juli och redo den dagen ungefär 28
eng. mil; följande dagen ankommo vi till Marysville
och togo in hos en svensk vid namn Wilson; der
träffades Edward Forsslund. Vi stannade i Marys
ville till tisdags morgon, dä vi begäfvo oss utaf till
Auburn och Gold Hill, det ställe der kanalen
skulle gå fram. Vi ankommo dit följande dagen,
men till vär stora förundran blefvo vi af minarne
derstädes underrättade, att kanalen ej kunde blifva
färdig på flera månader, och äfven detta var osäkert.
På detta sätt ljögo de här i tidningarne för attnarra
minare ifrån det ena stället till det andra. Dä det
ej lyckades oss att uppsöka något claim här i brist
på vatten, beslöto vi att gå ner till Sacramento och
att en af oss skulle gå upp till Coon Hallow till Leo,
för att höra hur det stod till med honom, emedan
vi ej hört utaf honom på en längre tid, taga Leo
med oss till Saeramento och derifrån begifva oss till
Shasta, der det ock finnes gulddikningar, 200 mil
ifrån Sacramento och under vägen taga upp land-
elaim — sådant var då vårt beslut.
Lördagen den 12 vid middagstiden anlände vi till
Sacramento. Efter intagen middag begaf jag mig
genast ästad på vägen till Leo; längtan att träffa bo-
nom päskyndade resan; jeg red samma eftermiddag
23 eng. mil. Vid solnedgängen tog jag ett stycke
af från landsvägen, band min mula vid ett träd, der
hon hade temligen godt gräs, utbredde min pels och
filtar under trädet och lade mig ner att sofva (pisto
lerna vid sidan), men oron att möjligen kunna för-
lora mulan höll mig vaken nästan hela natten. Ti-
digt följande morgon före solens uppgäng var jag re-
dan till häst (eller snarare till mula); efter nägra mils
ridt intog jag frukost på närmaste värdshus, en mängd
sädana finnas här utmed alla vägar, men det är dyrt
att taga in på dessa ställen; hvarje mäl kostar 1 ;
logis från 25 till 50 cents, Half tolf ankom jag till
Coon Hollow; jag hade då ridit 27 eng. mil (nära 4
sv. mil) och var nu mäkta uttröttad efter att sedan
den 3 Maj hafva dels ridit dels gätt 1400 eng. mil
(mer än 200 svenska). Leo träffades ej genast, men
af en handlande i närmaste hus fick jag veta; att
han arbetade vid Weber-Creek, 4 å 5 mil derifrån.
På eftermiddagen träffades flera gamla bekanta, Greth.
sSvedberg, Anders Larsson, m. fl. svenskar. Grotb
följde mig på aftonen och visade mig till Leos och
Iaundboms tält. Dä vi anlände till tältet, red jag flera
slag omkring, och som det var mörkt, dröjde det länge l.
innanoide kunde gissa hvem jag var. Minst af alla
väntade de mig. Leo och Luodbom arbetade nu till-
sammans; Groth, Svedberg, Lundbom och en svensk
vid namn Möller hatva under vintren varit söderut.
men hafva ej varit stort lyckligare än vi, de hade ej
stort mera dä de äterkommo hit, än dä de i höstas
lemnade orten. . .
Måndagen den 14 hvilade vi oeh samspråkade om
Lundbom och Leo. Dä J. och jag sednast träffade
Eduard Forsslund i Marysville, omtalade han för oss
att ban kände till en flatt (d. v. s. en mindre slätt),
som skulle löna att vaska, endast man kunde leda
vatten dit, hvilket dock var förenadt med både svä-
righet och kestnad; han sade att om han kunde få
reda på Lundbom (L. är frän Kopparberget; hans far
bor på Löfnäs nära intill Sundet), och Lundbom trodde
sig om att kunna leda vatten till omnämnde flatt, så
ville han och hans kompani, som bestär af flera
amerikanare, gifva Lundbom 8 om dagen, och tro-
ligen äfven en claim ;: då jag, nu mot förmodan träf-
fade Lundbom, omtalade jag detta för honom. Han
beslöt då genast att uppsöka E. Forsslund och begat
sig i sädant ändamäl följande dagen i väg till Sacra-
mento; jag deremot beslöt att stanna hos Leo oeh
arbeta med honom under ingående vecka, dels för att
öka vår reskassa, dels derföre att Groth, Sredberg
och Anders Larsson funderade på att göra mig säll-
skap, om jag dröjde till nästa vecka; jag skref der-
före till Jaeob och bad honom dröja i Sacramento
och invänta mig derstädes. Leo oeh jag arbetade nu
tillsammans hela veckan och gjorde 46, så att min
kassa med detta och hvad som Leo förut hepsparat
Bkades till 80. Grotb, Svedberg och Anders Lars-
son ändrade sig oeh beslöte att stanna ännu någon
tid; jag mäste derföre begifva mig af ensam. Leo
fiek komma in hos en svensk vid naron Möller och
arbeta på hans claim, och som de trodde att det
skulle betalas bra, sä ansågo vi bäst att Leo stannade
qvar.
Måndagen den 21 begaf jag mig af härifrån med
min mula (Svarten kallad), red den dagen 35 eng.
mil, tog in på ett värdshus 14 mil från Sacramento.
En stund sednare tog en annan ryttare in på samma
ställe; jag säg genast att han ej hade yankeefaso-
ner, d. v. 8. ej var amerikanare. Efter en stunds
förlopp tilltalade jag nämnde person, frågade honom
om han ej var frän Europa; han sade dä att han var
från Sverige; väl! vi kunna då tala svenska. Jaså,
min herre är ock svensk? Nämnde person var en
Uggla, bror till fröken Uggla (sängerskan); han hade
varit i Upsala; vi hade derföre många ämnen att
spräka om; han och en ung Flemming arbetade i
kompani med nägra amerikanare på American River.
Man träftar ofta svenskar, danskar och norrmän här
i Californien, men för det mesta sjömän. Uggla och
jag gjorde följande dagen sällskap till Sacramento,
der vi skiljdes åt. Mitt första göromäl var nu att
uppsöka Jacob; men huru öfverraskad blef jag icke
dä jag fick veta att han för flera dagar sedan lem-
nat Sacramento. Jag skyndade nu till en svensk vid
namn Trädgård, der jag erhöll ett bref frän Jacob,
som deri underrättade mig att Zemdbom hade öfver-
talat honom att göra sig sällskap ; Jacob hade ej er-
hällit mitt bref, utan hade af Lundbom fått de
underrättelser, att Groth, Svedberg etc. skulle göra
mig sällskap. Ensam, som jag nu var, stannade jag
i stor villrådighet hvad beslut som skulle tagas, an-
tingen att gå tillbaka till Leo, eller gå och se efter
land. Som vi alltid önskat oss att få ett stycke jord
och jag nu hade litet pengar på fickan, beslöt jag
att göra ett försök dermed.
Onsdagen den 23, kl. 3 e. m.; gick jag ombord på
ängbäten Kapten Sutter uppföre Sacramentofloden.
Flodstränderna äro bevexte af flera olika slags löfträd
ända ned till vattenytan, men äro låga, så att flod-
vattnet under regntiden på somliga ställen öfver-
svämmar stranden; på andra gär det visserligen ej
öfver sjelfva banken, men stiger dock sä högt, att
det genomdränker marken. Flodstränderna nere i
dalarna äro här i landet i allmänhet beväxte med
träd, men endast en ganska smal remsa utefter sjelfva, a
floden; det öfriga landet såväl i Sacramento som deltc