0 AGT MYTAG BVIULIBG BS MNITLU VaLICUAKIAIL, andra med änga) finnas utefter Jubafloden. Bräderna, som der sågas, användas för det mesta att bygga flumar (d. v. s. stora rännor liknande qvarnrännor) för att deri afieda floden. De mäste bygga sädana rännor, emedan flodstränderna äro så branta och steniga, att det är omöjligt att gräfra nägra kanaler. Sägqvar nar börja nu att finnas nästan öfverallt; här i granskapet finnas ej mindre än trenne stora sågar, gäende med änga. De göra goda affärer. J. och jag hade mycket besvär med att packa vära bräder på äsnorna, hvarföre vi ej hemkommo förrän sent på aftonen. : Måndagen den 31. Vi flyttade nu värt läger närmare intill det blifvande arbetsstället. Tisdagen. Tidigt på morgonen voro vi alla nere vid floden och utlade vär claim (d. v. s. så stor sträcka, som hvar och en har rättighet att upptaga). J. arbetade på längslupen; jag sänkte ett hat (?)i kanten af floden, men fick ej nägon god prospekt. Kamraterna som fätt sin långsump färdig, började att arbeta och gjorde första dagen 3!, d. pr man; detta sednare anses visserligen nu för tiden för en god dagspenning; men som J. och jag ansägo arbetet för härdt för vära klena arbetskrafter, eller rättare som vi af tidningarne fingo se, att en kanal snart skulle blifva färdig, som skulle leda vatten till rika dikningar, så beslöto vi att skynda oss dit, för att der se oss ut något godt claim. Vi sälde derföre vär längsump och begäfvo oss åter ut på vandring lördagen den 5 Juli och redo den dagen ungefär 28 eng. mil; följande dagen ankommo vi till Marysville och togo in hos en svensk vid namn Wilson; der träffades Edward Forsslund. Vi stannade i Marys ville till tisdags morgon, dä vi begäfvo oss utaf till Auburn och Gold Hill, det ställe der kanalen skulle gå fram. Vi ankommo dit följande dagen, men till vär stora förundran blefvo vi af minarne derstädes underrättade, att kanalen ej kunde blifva färdig på flera månader, och äfven detta var osäkert. På detta sätt ljögo de här i tidningarne för attnarra minare ifrån det ena stället till det andra. Dä det ej lyckades oss att uppsöka något claim här i brist på vatten, beslöto vi att gå ner till Sacramento och att en af oss skulle gå upp till Coon Hallow till Leo, för att höra hur det stod till med honom, emedan vi ej hört utaf honom på en längre tid, taga Leo med oss till Saeramento och derifrån begifva oss till Shasta, der det ock finnes gulddikningar, 200 mil ifrån Sacramento och under vägen taga upp landelaim — sådant var då vårt beslut. Lördagen den 12 vid middagstiden anlände vi till Sacramento. Efter intagen middag begaf jag mig genast ästad på vägen till Leo; längtan att träffa bonom päskyndade resan; jeg red samma eftermiddag 23 eng. mil. Vid solnedgängen tog jag ett stycke af från landsvägen, band min mula vid ett träd, der hon hade temligen godt gräs, utbredde min pels och filtar under trädet och lade mig ner att sofva (pisto lerna vid sidan), men oron att möjligen kunna förlora mulan höll mig vaken nästan hela natten. Tidigt följande morgon före solens uppgäng var jag redan till häst (eller snarare till mula); efter nägra mils ridt intog jag frukost på närmaste värdshus, en mängd sädana finnas här utmed alla vägar, men det är dyrt att taga in på dessa ställen; hvarje mäl kostar 1 ; logis från 25 till 50 cents, Half tolf ankom jag till Coon Hollow; jag hade då ridit 27 eng. mil (nära 4 sv. mil) och var nu mäkta uttröttad efter att sedan den 3 Maj hafva dels ridit dels gätt 1400 eng. mil (mer än 200 svenska). Leo träffades ej genast, men af en handlande i närmaste hus fick jag veta; att han arbetade vid Weber-Creek, 4 å 5 mil derifrån. På eftermiddagen träffades flera gamla bekanta, Greth. sSvedberg, Anders Larsson, m. fl. svenskar. Grotb följde mig på aftonen och visade mig till Leos och Iaundboms tält. Dä vi anlände till tältet, red jag flera slag omkring, och som det var mörkt, dröjde det länge l. innanoide kunde gissa hvem jag var. Minst af alla väntade de mig. Leo och Luodbom arbetade nu tillsammans; Groth, Svedberg, Lundbom och en svensk vid namn Möller hatva under vintren varit söderut. men hafva ej varit stort lyckligare än vi, de hade ej stort mera dä de äterkommo hit, än dä de i höstas lemnade orten. . . Måndagen den 14 hvilade vi oeh samspråkade om Lundbom och Leo. Dä J. och jag sednast träffade Eduard Forsslund i Marysville, omtalade han för oss att ban kände till en flatt (d. v. s. en mindre slätt), som skulle löna att vaska, endast man kunde leda vatten dit, hvilket dock var förenadt med både svärighet och kestnad; han sade att om han kunde få reda på Lundbom (L. är frän Kopparberget; hans far bor på Löfnäs nära intill Sundet), och Lundbom trodde sig om att kunna leda vatten till omnämnde flatt, så ville han och hans kompani, som bestär af flera amerikanare, gifva Lundbom 8 om dagen, och troligen äfven en claim ;: då jag, nu mot förmodan träffade Lundbom, omtalade jag detta för honom. Han beslöt då genast att uppsöka E. Forsslund och begat sig i sädant ändamäl följande dagen i väg till Sacramento; jag deremot beslöt att stanna hos Leo oeh arbeta med honom under ingående vecka, dels för att öka vår reskassa, dels derföre att Groth, Sredberg och Anders Larsson funderade på att göra mig sällskap, om jag dröjde till nästa vecka; jag skref derföre till Jaeob och bad honom dröja i Sacramento och invänta mig derstädes. Leo oeh jag arbetade nu tillsammans hela veckan och gjorde 46, så att min kassa med detta och hvad som Leo förut hepsparat Bkades till 80. Grotb, Svedberg och Anders Larsson ändrade sig oeh beslöte att stanna ännu någon tid; jag mäste derföre begifva mig af ensam. Leo fiek komma in hos en svensk vid naron Möller och arbeta på hans claim, och som de trodde att det skulle betalas bra, sä ansågo vi bäst att Leo stannade qvar. Måndagen den 21 begaf jag mig af härifrån med min mula (Svarten kallad), red den dagen 35 eng. mil, tog in på ett värdshus 14 mil från Sacramento. En stund sednare tog en annan ryttare in på samma ställe; jag säg genast att han ej hade yankeefasoner, d. v. 8. ej var amerikanare. Efter en stunds förlopp tilltalade jag nämnde person, frågade honom om han ej var frän Europa; han sade dä att han var från Sverige; väl! vi kunna då tala svenska. Jaså, min herre är ock svensk? Nämnde person var en Uggla, bror till fröken Uggla (sängerskan); han hade varit i Upsala; vi hade derföre många ämnen att spräka om; han och en ung Flemming arbetade i kompani med nägra amerikanare på American River. Man träftar ofta svenskar, danskar och norrmän här i Californien, men för det mesta sjömän. Uggla och jag gjorde följande dagen sällskap till Sacramento, der vi skiljdes åt. Mitt första göromäl var nu att uppsöka Jacob; men huru öfverraskad blef jag icke dä jag fick veta att han för flera dagar sedan lemnat Sacramento. Jag skyndade nu till en svensk vid namn Trädgård, der jag erhöll ett bref frän Jacob, som deri underrättade mig att Zemdbom hade öfvertalat honom att göra sig sällskap ; Jacob hade ej erhällit mitt bref, utan hade af Lundbom fått de underrättelser, att Groth, Svedberg etc. skulle göra mig sällskap. Ensam, som jag nu var, stannade jag i stor villrådighet hvad beslut som skulle tagas, antingen att gå tillbaka till Leo, eller gå och se efter land. Som vi alltid önskat oss att få ett stycke jord och jag nu hade litet pengar på fickan, beslöt jag att göra ett försök dermed. Onsdagen den 23, kl. 3 e. m.; gick jag ombord på ängbäten Kapten Sutter uppföre Sacramentofloden. Flodstränderna äro bevexte af flera olika slags löfträd ända ned till vattenytan, men äro låga, så att flodvattnet under regntiden på somliga ställen öfversvämmar stranden; på andra gär det visserligen ej öfver sjelfva banken, men stiger dock sä högt, att det genomdränker marken. Flodstränderna nere i dalarna äro här i landet i allmänhet beväxte med träd, men endast en ganska smal remsa utefter sjelfva, a floden; det öfriga landet såväl i Sacramento som deltc