snart visade sig Toms kolossala skepnad på brädden a
bergskrefvan.
Georg gaf eld, — kulan träffade Tom i sidan, —
råen ehuru sårad, ville han ej draga sig tillbaka, utan sprang
med ett yrålande likt en ursinnig tjurs, rakt öfver skref!
van fram till. sällskapet.
Go vän, sade Phineas, som hastigt trädde fram i fron-
ten, och mottog honom med en puff: af sina långa ar
mar, du har här intet att skaffa.,
Han störtade ned i ravinen, tumlande utför bland
träd, buskar, stubbar och stenblock, tills han ändtliger
låg stilla, mörbultad och stånkande, trettio fot ned i dju-
pet. Fallet skulle säkert varit dödligt, om det ej saktatt
och mildrats derigenom att hans kläder fastnat igrenarns
af ett stort träd; likväl nedstörtade han med starkare far
an angenämt och nyttigt var.
Bevare oss Gud, de äro riktiga djeflar!, sade Marks.
i det han anförde återtåget ned för berget med vida större
redebogenhet än han ådagalagt vid uppmarsehen, under de
hela följet kom med största brådska efter honom, och flåsade
och pustade, 1 synnerhet den feta konstapeln, på ett gansks
kapitalt vis.
Hör på, go herrars, sade Marks, gå nu ni omkring
och drag upp Tom der borta, medan jag springer och
kastar mig på hästeri och rider tillbaka och skaffar ost
hjelp; det blir det bästa, ser ni; och utan att bry sig
om sitt sällskaps rop och hån, gjorde Marks som har
sagt, och syntes snart galoppera sin väg.
Har man någonsin sett en sådan slyngel och erke:
kruka? sade jen af följet; komma i egusrörenden, och
ta till fötters och lemna oss i sticket!s
ä få fi väl of att ta ng am den der an-
ra karlen. an för öfri. a milj a kä
är lefvande eller död.x figt, van g Brom har
Karlarna, ledda af Toms jemmerrop, klängde och
klättrade genom buskar och snår, öfver stockar och ste-
nar, fram till platsen -der: hjelten låg tjutande och svär.
jande om hvartannat. -
Ni låter bra nog illa om: er, Tomy, sade en. Ärn
illa skadad ? i
Vet inte. Hjelp mig upp, hör ni. -Förbanna den sa-
tans qväkarn! Om inte den rackarn varit, så hade jag
väl ändå knipit någon af dem, och fått se huru det-be-
kommit dem.
Med mycken; möda och under mycket pustande fick
man den fallna hjelten på benen, och på det viset, at