revyer och stora truppdefileringar, var det en full
komligt förfelad ceremoni. Engelsmännen göra orät
uti att afkläda sin natur för att leka soldater. De
anmärkningsvärdaste vid gärdagens begrafningshögtid
lighet var också just denna långa och dubbla rad a
policemen, som bildade hai från den ena änden a
vägen till den andra, och som icke buro nägot anna!
vapen än sin lilla baton. .Se der: hvad som åt de
engelska offentliga högtidligheterna ger en egendom-
lig och originel anblick; det är frånvaron af den be-
väpnade styrkan, fränvaron -af militärmakten. Men
för en generals begrafning, och för en general som
hette Wellington, fordrades emellertid utvecklandet
af en militärisk stät; England har följaktligen expo
nerat sina trupper af alla vapen.
Nä ja, dessa trupper äro ganska vackra, hafva ep
ganska god hällning, om man sä vill; men det fin-
nes icke mycket af dessa trupper. Londons invänare
sägo savnolikt flera: soldater på en gäng än de förut
sett under hela sin lefnad; men den eskort som be-
stäs en simpel marskalk af Frankrike vid hans färd
till Invalidernas hotel i Paris, skulle öfverträffat Wel-
lingtons i militäriskt afseende. . Jag vet icke huru det
kommer sig att de engelska soldaterna ständigt hafva
ett slags artificielt utseende; de se ut som modell.
soldater, hvilkas danare för dem skulle hafva erhållit
pris och :-medaljer.. Kanonerna se också ut att vara
gjorda för ett artilleri-museum ; de se. ut att vara af
poleradt stäl, de glänsa. som polerade kaminer, de
likna helt och bället lyxartiklar. I stället för kaskar
har gardernas musik små sammetskasketter, som,
jemte de röda drägterna, gifva dem utseende af att
vara stadda på bjortjagt. Allt detta vill dock icke
säga att icke de--epgelska trupperha äro lika goda
som andra, och historien lär oss detta ganska riktigt;
men det. är emedlertid klart; att för denna stat är
landtarmeen-en fullkomligt underordnad sak, och att
dess styrka lika litet som dess sinne ligger åt det
hället.
För:att- bedöma huru fremmande och tafatta pen-
gelsmännen äro då de skola tillställa ett militäriskt
skädespel, är det nog att hafva sett den sällsamma
oeh snart sagdt groteska effekt som blandningen at
eivila personer med truppcortågen i gär gjorde. Än
var det medlemmarne i de högre domstolarne som
defilerade förbi i sina vagnar, med sina traditionella
peruker; än biskoparae och erkebiskoparne, ocksä med
sina peruker, Sedan kom: the speaker, eller underhu-
sets. talman, -prydd,..om dets är. möjligt, med ännu
större peruk än domrarne: och biskoparne, ochäkande
uti en ofantlig statsvagn, förgyld ofvanifrän och ned
igenom, stor som ett hus, ochsefter, allt utseende för-
fördigad etter mönstret. af Noachs-ark.. Ännu bättre
blef det dä täget anlände: till ,Temple-Bar,- hvilket
som man vet är. porten till City.. Der kom dord-
mayorn, som befann, sig. på sitt område, att intaga
sin plats i processionen med ännu ett tillskott af pe-
ruk, samt likaledes i en gsalavagn, sådana man för
se.dem endast på gamla taflor och i Londons City.
Lord-mayorn intog sin plats i.täget omedelbart fram-
för prins Albert; hau hade visserligen velat samtycka
att afstä företrädet ät drottningens gemål, men detta
var en frivillig artighet frän. hans sida, ty ni vet att
lord-mayora är kung i: City .och att han endast af-
stär företrädet ät den regerande suyveränen.
Det mest monumentala i tiget, förutom de med-
borgerliga vagnarne, var den char som förde liket.
De engelska tidningarne skola underrätta er att den
var tjugosju fot läng, tio fot bred och sjutton fot hög
samt att den: vägde tolf tons. Af vördnad för hvad
den bar vill jag icke tala.om den. Denna char mä-
ste passera under Temple-Bar, och detta var just icke
den lättaste operation. Konstruktören hade för än-
damölet anbragt en mekanism, genom hvilken den
ofantliga maschinen sänktes nägra fot dä den passe-
rade under hvalfvet. Sälunda hyllade den gamle
hertigen af Wellington, äfven efter sin död, sitt lands
uräldriga lagar; och militärmaktens representant böj-
de sig ännu en gäng för attihelsa den civila makten.
Det är sälunda stoftet af Englands hjelte fördes
till S:t Paul, der det blifvit nedsatt vid sidan af
Nelsons. Omkring kistan stodo prins Albert, hällande
sin marskalksstaf, samt de engelska och utländska
marskalkarne. Bärtäcket uppbars af Wellingtons
gamla vspenbröder, och främst bland dem hans ef-
terträdare i chefskapet öfver armeen, lord Hardinge.
Hertigens marskalksstaf bars af markisen af Angle-
sea, som här ett ben begrafvet på slagfältet vid Wa-
terloo, och som. för närvarande räknar sina 84 är.
Hela diplomatiska kåren var närvarande, franske am-
bass. dören inbegripen. Belgien hedrade ännu mer
hertigens af Wellington nMnme; det. var represente-
radt af sin konungs söner, hertigen af Brabant och
grefven af Flandera. j
Ni bar att motse de: engelska tidningarne med
tjugu I svart ram infattade spalter, innehällande beö-
skrifningen på dagens högtidlighet. Det är helt na-
turligt att de finna allting förträffligt. För min del har
jag funnit tvenne saker företrädesvis anmärkningsvär-
da: Först folkmanifestationen i och för sig, och vi-
dare den sä att säga kosmopolitiska karakteren af
den hyllning som egnats ät hertigens af Wellington
minne. Vid betraktandet af denna hela Europas hyll-
ning, framställde sig ovilkorligen för alla sinnen ettl
minne : Waterloo! :
Hertigen af Wellington hade sju utländska mar-
skalkstafvar. Till hans begrafning hade alla dessa
länder hvardera skickat en general för att bära staf-
ven. Hertigen af Ossuna bar den spanska; prins
Gorchakoft den ryska; grefve Nostiz den preussiska;
hertigen af Terceira den portugisiska; baron Omphall:
den nederländska; och general Halkort den hanover-
ska. Österrike ensamt representerades icke af nägon.
general ; ni vet att kejsaren formligen vägrat attlätal
i London ätersynas den i general Haynaus person,
genom Barclays bryggardrängar skymfade uniformen. :
Dessa utländska uniformer, beledsagande Wellingtons
lik, voro Europa af 1815, egnandeen sista hyllning
ät den man, som det hade valt för att kommendera
sin sista batalj; de voro de allierade, äterfinnande
hvarandra tillsammans efter 37 ärs mellahbtid.
Hvad beträffar den nationella, den- engelska de-
monstrationen, sä var den allmän, och, frän denna
synpunkt betraktad, var: den - storartad. Mer ön
1,500,000 män, qvinnor och barn hade sammanström-
mat från alla delar af riket för att följa den störste
bland Englands söner till hans sistahvilorum. Dagen
förut och under hela natten var ett förfärligt väder.
Aldrig har man bättre kunnat tillämpa det gamla
yttrandet, att bimmelen sjelf syntes deltaga i hög-
tidligheten; och emedan högtidligheten var en be-
grafning, visade sig den engelska himlen mera en-
gelsk än vanligt genom att kläd sig i sorg och gjuta
tärefloder. Men ingenting afhöll folket. Jernvägarne
hade organiserat begrafnings-trainer, fineral trains,
som under hela aftonen och natten tillförde tusentals
äskådare. - Tusendetals tillbragte natten -på gatorna,
under strömmar af regn; för att till morgondagen
innehafva de bästa platserna. De som gingo ut re-
dan i dagbräckningen hade tillfälle att-se barrigrer
och pallisader redan garnerade af en ofantlig men-
niskomassa, som oförskräckt postade i två fots smuts
och en isande köld.
Det ärcett helt folks allmänna medverkan som 8y-
nes mig vara det mest utmärkande draget vid denna
högtidliga likbegängelse. Hertigen af Wellington,
längt ifrån att smickra massorna och deras Passioner,
hade tvertom ständigt behandlat dem med myndig-
het och ett visst förakt. Och emellertid hafva mas-
sörna med ursinnig ifver trängts -kring hans liktåg
för att gifva hannm en sista falkhullnina Fö
NM AR