revyer och stora truppdefileringar, var det en full komligt förfelad ceremoni. Engelsmännen göra orät uti att afkläda sin natur för att leka soldater. De anmärkningsvärdaste vid gärdagens begrafningshögtid lighet var också just denna långa och dubbla rad a policemen, som bildade hai från den ena änden a vägen till den andra, och som icke buro nägot anna! vapen än sin lilla baton. .Se der: hvad som åt de engelska offentliga högtidligheterna ger en egendomlig och originel anblick; det är frånvaron af den beväpnade styrkan, fränvaron -af militärmakten. Men för en generals begrafning, och för en general som hette Wellington, fordrades emellertid utvecklandet af en militärisk stät; England har följaktligen expo nerat sina trupper af alla vapen. Nä ja, dessa trupper äro ganska vackra, hafva ep ganska god hällning, om man sä vill; men det finnes icke mycket af dessa trupper. Londons invänare sägo savnolikt flera: soldater på en gäng än de förut sett under hela sin lefnad; men den eskort som bestäs en simpel marskalk af Frankrike vid hans färd till Invalidernas hotel i Paris, skulle öfverträffat Wellingtons i militäriskt afseende. . Jag vet icke huru det kommer sig att de engelska soldaterna ständigt hafva ett slags artificielt utseende; de se ut som modell. soldater, hvilkas danare för dem skulle hafva erhållit pris och :-medaljer.. Kanonerna se också ut att vara gjorda för ett artilleri-museum ; de se. ut att vara af poleradt stäl, de glänsa. som polerade kaminer, de likna helt och bället lyxartiklar. I stället för kaskar har gardernas musik små sammetskasketter, som, jemte de röda drägterna, gifva dem utseende af att vara stadda på bjortjagt. Allt detta vill dock icke säga att icke de--epgelska trupperha äro lika goda som andra, och historien lär oss detta ganska riktigt; men det. är emedlertid klart; att för denna stat är landtarmeen-en fullkomligt underordnad sak, och att dess styrka lika litet som dess sinne ligger åt det hället. För:attbedöma huru fremmande och tafatta pengelsmännen äro då de skola tillställa ett militäriskt skädespel, är det nog att hafva sett den sällsamma oeh snart sagdt groteska effekt som blandningen at eivila personer med truppcortågen i gär gjorde. Än var det medlemmarne i de högre domstolarne som defilerade förbi i sina vagnar, med sina traditionella peruker; än biskoparae och erkebiskoparne, ocksä med sina peruker, Sedan kom: the speaker, eller underhusets. talman, -prydd,..om dets är. möjligt, med ännu större peruk än domrarne: och biskoparne, ochäkande uti en ofantlig statsvagn, förgyld ofvanifrän och ned igenom, stor som ett hus, ochsefter, allt utseende förfördigad etter mönstret. af Noachs-ark.. Ännu bättre blef det dä täget anlände: till ,Temple-Bar,hvilket som man vet är. porten till City.. Der kom dordmayorn, som befann, sig. på sitt område, att intaga sin plats i processionen med ännu ett tillskott af peruk, samt likaledes i en gsalavagn, sådana man för se.dem endast på gamla taflor och i Londons City. Lord-mayorn intog sin plats i.täget omedelbart framför prins Albert; hau hade visserligen velat samtycka att afstä företrädet ät drottningens gemål, men detta var en frivillig artighet frän. hans sida, ty ni vet att lord-mayora är kung i: City .och att han endast afstär företrädet ät den regerande suyveränen. Det mest monumentala i tiget, förutom de medborgerliga vagnarne, var den char som förde liket. De engelska tidningarne skola underrätta er att den var tjugosju fot läng, tio fot bred och sjutton fot hög samt att den: vägde tolf tons. Af vördnad för hvad den bar vill jag icke tala.om den. Denna char mäste passera under Temple-Bar, och detta var just icke den lättaste operation. Konstruktören hade för ändamölet anbragt en mekanism, genom hvilken den ofantliga maschinen sänktes nägra fot dä den passerade under hvalfvet. Sälunda hyllade den gamle hertigen af Wellington, äfven efter sin död, sitt lands uräldriga lagar; och militärmaktens representant böjde sig ännu en gäng för attihelsa den civila makten. Det är sälunda stoftet af Englands hjelte fördes till S:t Paul, der det blifvit nedsatt vid sidan af Nelsons. Omkring kistan stodo prins Albert, hällande sin marskalksstaf, samt de engelska och utländska marskalkarne. Bärtäcket uppbars af Wellingtons gamla vspenbröder, och främst bland dem hans efterträdare i chefskapet öfver armeen, lord Hardinge. Hertigens marskalksstaf bars af markisen af Anglesea, som här ett ben begrafvet på slagfältet vid Waterloo, och som. för närvarande räknar sina 84 är. Hela diplomatiska kåren var närvarande, franske ambass. dören inbegripen. Belgien hedrade ännu mer hertigens af Wellington nMnme; det. var representeradt af sin konungs söner, hertigen af Brabant och grefven af Flandera. j Ni bar att motse de: engelska tidningarne med tjugu I svart ram infattade spalter, innehällande beöskrifningen på dagens högtidlighet. Det är helt naturligt att de finna allting förträffligt. För min del har jag funnit tvenne saker företrädesvis anmärkningsvärda: Först folkmanifestationen i och för sig, och vidare den sä att säga kosmopolitiska karakteren af den hyllning som egnats ät hertigens af Wellington minne. Vid betraktandet af denna hela Europas hyllning, framställde sig ovilkorligen för alla sinnen ettl minne : Waterloo! : Hertigen af Wellington hade sju utländska marskalkstafvar. Till hans begrafning hade alla dessa länder hvardera skickat en general för att bära stafven. Hertigen af Ossuna bar den spanska; prins Gorchakoft den ryska; grefve Nostiz den preussiska; hertigen af Terceira den portugisiska; baron Omphall: den nederländska; och general Halkort den hanoverska. Österrike ensamt representerades icke af nägon. general ; ni vet att kejsaren formligen vägrat attlätal i London ätersynas den i general Haynaus person, genom Barclays bryggardrängar skymfade uniformen. : Dessa utländska uniformer, beledsagande Wellingtons lik, voro Europa af 1815, egnandeen sista hyllning ät den man, som det hade valt för att kommendera sin sista batalj; de voro de allierade, äterfinnande hvarandra tillsammans efter 37 ärs mellahbtid. Hvad beträffar den nationella, denengelska demonstrationen, sä var den allmän, och, frän denna synpunkt betraktad, var: den storartad. Mer ön 1,500,000 män, qvinnor och barn hade sammanströmmat från alla delar af riket för att följa den störste bland Englands söner till hans sistahvilorum. Dagen förut och under hela natten var ett förfärligt väder. Aldrig har man bättre kunnat tillämpa det gamla yttrandet, att bimmelen sjelf syntes deltaga i högtidligheten; och emedan högtidligheten var en begrafning, visade sig den engelska himlen mera engelsk än vanligt genom att kläd sig i sorg och gjuta tärefloder. Men ingenting afhöll folket. Jernvägarne hade organiserat begrafnings-trainer, fineral trains, som under hela aftonen och natten tillförde tusentals äskådare. Tusendetals tillbragte natten -på gatorna, under strömmar af regn; för att till morgondagen innehafva de bästa platserna. De som gingo ut redan i dagbräckningen hade tillfälle att-se barrigrer och pallisader redan garnerade af en ofantlig menniskomassa, som oförskräckt postade i två fots smuts och en isande köld. Det ärcett helt folks allmänna medverkan som 8ynes mig vara det mest utmärkande draget vid denna högtidliga likbegängelse. Hertigen af Wellington, längt ifrån att smickra massorna och deras Passioner, hade tvertom ständigt behandlat dem med myndighet och ett visst förakt. Och emellertid hafva massörna med ursinnig ifver trängts -kring hans liktåg för att gifva hannm en sista falkhullnina Fö NM AR