i alla fall från hans sida företaget ejl kunnat ske sed. nare än 988, som ej instämmer med sagornas tidräkning. t 2) Oaktadt Håkan Jarl efter segern öfver Joms. vikingarne vann den högsta popularitet, blef han dock sedan så förhatad, att folket vid Olof Tryggvasons ankomst gjorde uppror mot honom. Detta hat kunde ej vara få mänaders verk och omtalas dessutom som gradvis tilltagande under längre tid. Men Oiof kom till Norge redan vären 995. 3) Flera af deltagarne i slaget tillhöra uppenbart en äldre tid än tionde seklets sista decennium. (Härpå anföras flera bevis.) 4) Einar Skaleglam berättas vara den, som nöjaktigast berättade på Island om Jomsvikingeslaget ; förf. visar, att han afled före 994. ; 5) Olof den heliges saga läter Jomsvikingarne segla mot Norge, dä Harald och Häkan jarl blefvo oeniga. Likaså Olof Tryggvasons saga af Odd munk. Händelserna i Danmark vid Haralds död äro de oredigaste och torftigaste at alla nordiska sagornas berättelser om Danmark. De nämna ej med ett or Danmarks eröfring efter Haralds död af Erik Segersäll. Det omtalade grafölet i Jomsborg var sannolikt endast efter Strut-Harald, ej efter Harald Blätand, och Sven hade dermed intet att beställa. Saxo läter Sven Tjugeskägg i sju år, Adamus deremot i två gänger sju är (bis septem) vara borta frän Danmark under Erik Segersälls eröfringstid, sedan han en kort tid efter fadrens död varit i besittning af Danmark och tillika fången af Jomsvikingarna. När vi dock sett att Sven äfven kring 980 var i landsflykt, blir det rimligt att antaga två serskilda sädana perioder för honom, hvarje omkring sju är. Då Erik Segersäll dog 995, faller Svens sista flyktingsperiod mellan 989—996. Då Harald dödades 986, faller den första mellan 978 och 985, hvilket väl instämmer med tiden då Harald anföll Norge, stod i förbindelse med Styrbjörn och vann Jomsborg, hvilket allt knappt skett om, Sven, som nu ej alls nämnes, varit hemma vid. Aren 986—9 var Sven hemma, till dess Erik Segersäll fördref honom. Dä Styrbjörn dog 985, blir det nästan visst att Jomsvikingarnes täg till Norge inträftade 985 eller 986 och att deras fränvaro från Danmark just var grunden till att Sven öfverföll och slog sin far. Man har i stiftandet af Jomsvikingssamfundet velat se en bestämd sträfvan hos patriotiska danskar att sätta en motvigt mot kristendomens och tyskhetens förfinande inverkan. Serskildt har man framställt Palne-Toke som en sådan äkta dansk patriot och asalärans förfäktare. Men detta må ej allenast bortfalla med Palne-Toke, utan är alldeles falskt. Jomsvikingarne uppträdde för Harald, mot Sven, alltså för det tysk-kristna partiet mot det nordiskt-hedna. Harald, slagen af Sven, flyr till Jomsborg och aflider der. Sedan fänga Jomsvikingarne Sven, afpressa en stor lösesumma och tvinga honom till förbund med den polska hertigen. Intet bevis finnes, att Jomsvikingarne voro hedningar; snarare kristna, då engelska kungen sedan tog dem i sin tjenst och ingenstädes då talas om deras dop. Den kristne ifraren Olof den helige inträdde i deras skara. Snorre m. fl. nämner ock att de vid det omtalade grafölet drucko till Christi och Michaels minne.