i alla fall från hans sida företaget ejl kunnat ske sed.
nare än 988, som ej instämmer med sagornas tidräk-
ning. t
2) Oaktadt Håkan Jarl efter segern öfver Joms.
vikingarne vann den högsta popularitet, blef han dock
sedan så förhatad, att folket vid Olof Tryggvasons
ankomst gjorde uppror mot honom. Detta hat kunde
ej vara få mänaders verk och omtalas dessutom som
gradvis tilltagande under längre tid. Men Oiof kom
till Norge redan vären 995.
3) Flera af deltagarne i slaget tillhöra uppenbart
en äldre tid än tionde seklets sista decennium. (Härpå
anföras flera bevis.)
4) Einar Skaleglam berättas vara den, som nöjak-
tigast berättade på Island om Jomsvikingeslaget ; förf.
visar, att han afled före 994. ;
5) Olof den heliges saga läter Jomsvikingarne segla
mot Norge, dä Harald och Häkan jarl blefvo oeniga.
Likaså Olof Tryggvasons saga af Odd munk.
Händelserna i Danmark vid Haralds död äro de
oredigaste och torftigaste at alla nordiska sagornas
berättelser om Danmark. De nämna ej med ett or
Danmarks eröfring efter Haralds död af Erik Seger-
säll. Det omtalade grafölet i Jomsborg var sannolikt
endast efter Strut-Harald, ej efter Harald Blätand,
och Sven hade dermed intet att beställa.
Saxo läter Sven Tjugeskägg i sju år, Adamus der-
emot i två gänger sju är (bis septem) vara borta frän
Danmark under Erik Segersälls eröfringstid, sedan
han en kort tid efter fadrens död varit i besittning
af Danmark och tillika fången af Jomsvikingarna.
När vi dock sett att Sven äfven kring 980 var i lands-
flykt, blir det rimligt att antaga två serskilda sädana
perioder för honom, hvarje omkring sju är. Då Erik
Segersäll dog 995, faller Svens sista flyktingsperiod
mellan 989—996. Då Harald dödades 986, faller
den första mellan 978 och 985, hvilket väl instäm-
mer med tiden då Harald anföll Norge, stod i för-
bindelse med Styrbjörn och vann Jomsborg, hvilket
allt knappt skett om, Sven, som nu ej alls nämnes,
varit hemma vid. Aren 986—9 var Sven hemma,
till dess Erik Segersäll fördref honom. Dä Styrbjörn
dog 985, blir det nästan visst att Jomsvikingarnes täg
till Norge inträftade 985 eller 986 och att deras frän-
varo från Danmark just var grunden till att Sven
öfverföll och slog sin far.
Man har i stiftandet af Jomsvikingssamfundet velat
se en bestämd sträfvan hos patriotiska danskar att
sätta en motvigt mot kristendomens och tyskhetens
förfinande inverkan. Serskildt har man framställt
Palne-Toke som en sådan äkta dansk patriot och asa-
lärans förfäktare. Men detta må ej allenast bortfalla
med Palne-Toke, utan är alldeles falskt. Jomsvikin-
garne uppträdde för Harald, mot Sven, alltså för det
tysk-kristna partiet mot det nordiskt-hedna. Harald,
slagen af Sven, flyr till Jomsborg och aflider der.
Sedan fänga Jomsvikingarne Sven, afpressa en stor
lösesumma och tvinga honom till förbund med den
polska hertigen. Intet bevis finnes, att Jomsvikin-
garne voro hedningar; snarare kristna, då engelska
kungen sedan tog dem i sin tjenst och ingenstädes
då talas om deras dop. Den kristne ifraren Olof den
helige inträdde i deras skara. Snorre m. fl. nämner
ock att de vid det omtalade grafölet drucko till Chri-
sti och Michaels minne.