ICKU SRAll BUODUDG Tyla:.
sem
LITTERATUR.
Det norske Folks Historie af P. A. Munch.
2 Binds 1 Hefte.
Med detta häfte har förf. kommit närmare
in på historiens säkrare områden. Vi skola
något uppehålla oss vid de delar som beröra
Sveriges häfder och hemta ljus af förf:s nog-
granna kritik.
Sven Tjugeskägg är i flera afseenden så
nära förbunden med: vår historia t. ex. genom
sitt gifte med Sigrid Storråda, Skaguls-Tostes
(efter valkyrian Skagul) dotter, sitt förbund
med Olof Skötkonung o. s. v., att en utred-
ning af hans invecklade historia äfven för oss
har en serskild vigt. Det samma gäller om
Jomsvikingarna. Vi följa dervid förf:s led-
ning.
Sven Tjugeskägg var oäkta son af Harald Blåtand.
Hans mor var af låg börd, hvilket föranledde fadrens
hat och snart ömsesidig förbittring. Saxos uppgift,
att bans mor var Haralds gemål Gyrit, brorsdotter
till Erik Segersäll, vederlögges. Sven uppfostrades
af den mäktige Pans Toke på Fyn, der han var född
och der hans mor, Saum-Aisa, bodde. Toke är en
fullt historisk person, säsom jarl på Jutland, men
hans öden äro utsmyckade med äldre sägner, som
sakna historisk trovärdighet, t. ex. då orsaken till
hans hat mot Harald hos Saxo uppgifves vara, att
denne, dä T. skröt af :sin färdighet i bägskjutning,
tvang honom att skjuta ett äple af sin egen sons huf-
vud. Denna berättelse är grundad dels på hvad i
Norge förmäles om Heming, i Schweiz om Wilhelm
Tell o. 8. v. och tillhör ursprungligen sagokretsen
om Valund. Den må derföre anses som alldeles ohi-
storisk, hvilket ock visar sig deraf att man ännu i
Skäne visar Toke Skyttes graf vid Klaustrup och i
granskapet af Hemingsdynge, sä att man alltså
här har både Toke och Heming tillsammans. Den
förbindelse, hvari Palne-Toke är satt med Jomsborg,
härrör mähända frän äldre sägner om Harald Hilde-
tand, ej om Harald Blåtand, ty i förteckningen på
Haralds kämpar i Starkads qväde nämnes en Toke
från Jum,. En mäktig man vid namn Toke lefde
verkligen på Harald Bläåtands tid, ty Schol. 37 till
Adamus nämner honom som far till den med Sven
Tjugeskägg samtidige biskop Odinkar i Ribe och til-
lägger att han var dux Vinlandensis och att tredje-
delen af terra Vinlandensis, var hans ättegods. Dä
Adamus berättar, att Odinkar skall ha stiftat biskops-
dömet Ribe af sitt eget arfgods, synes dei som om
Vinland här betyder en del af södra Jutland. Men
de nordiska sagobearbetare, som tidigt begagnade
Adamus, kunna måhända ha tagit det i betydelsen
Vinland eller Vendernas land. Palne-Tokes herra-
döme i Venden kan alltså anses som ohistoriskt, och
hvad man vet med visshet blir blott tillvaron af den
mäktige Toke, jarl på Jutland.
Sven Tjugeskägg föddes omkring 960 och döptes
i sin barndom, dä fadren antog kristendomen. Re-
dan i femtonde äret trugade han på fosterfadrens in-
gifvelse kungen att lemna sig folk och skepp till att
draga i viking och härjade dermed på Danmarks
egna kuster. Svens äldre historia är höljd i mycken
dunkelhet. Det enda säkra vi veta är att han lefde
i strid med fadren och snart vände sig till hedendo-
men samt att de danskar, som hyllade gamla läran,
slöto sig till honom.
Det kan ej betviflas, att en skara af Svens anhän-
gare, anförda af den mystiske Palne-Toke eller ej,
satt sig i besittning af Jomsborg och derifrän hotat
Harald med så stor fara att denne gerna önsksde
dem aflägsnade. Detta blef ej möjligt, förr än den
tappre äfventyraren Styrbjörn (af styr, orolighet, strid)
kom med sin talrika, dels af svenskar, dels väl ock
af krigare från alla östersjöländerna besatta flotta.
Harald tog honom som ett slags kondottier i sin tjenst
och genom hans hjelp eröfrades Jomsborg. Strax
derpä uppträdde Styrbjörn på äkta kondottiermarör
som Haralds herre och tvang honom att lemna sin
dotter segraren till äkta samt att sjelf följa till Sve-
rige för att angripa Erik Segersäll och störta honom
frän tronen. Efter Styrbjörns fall tillföll det herre-
lösa Jomsborg Harald, som här fann en säker tiil-
flykt under sin strid mot Sven. Enligt den opålitliga
Jomsvikingsagan skulle Toke och Sven äter fätt Joms
borg i sitt väld. Det förhåller sig ej sä; berättelsen
hvilar på missförständ af en utaf de förnämsta Joms-
höfdingarnes namn.
Som kondottierhöfding öfver Jomsvikingarne följde
härefier Sigvalde, som ock fick jarlsnamn af Harald.
Sigvalde, med bröderna Thorkel och Heming, voro
söner af skänska jarlen Strut-Harald. Efter Sigval
des död ärfde de chefskapet. Den bekanta gamla
sägnen om Heming, alldeles, densamma som Saxo be-
rättar om Toke, kunde nog ge anledning till att To-
kes namn infördes i stället för Hemings. 1 Styr-
björns Thattr stär uttryckligt att Heming jarl var
med på Fyrisvall. Och lika väl som Toke i sägnen
om bägskjutningen intager Hemings plats eller ora-
vändt, lika väl kan en förvexling egt rum i Jomsvi
kipgarnes historia. Nu är det otvifvelaktigt, alt He-
ming verkligen var till och att han var en at Joms-
vikiogarnes sednare höfdingar. Tokes tillvarelse är
deremot mera osäker. Säledes är det alltid större
sannolikhet för att Palne-Tokes namn genom misstag
inkommit i Jomsvikingshistorien än Hemings.
Styrbjörns framträdande sätter förf. mellan 989
och 985, som blef dödsäret. Erik Segersälls död sät-
tes till 995. Harald lefde neppe lxenger end til
986,. Samma dödsär har Dahlmann. Petersen sä-l
ger emellan 980 och 988, Molbech (Hist. Aarböger)
mellan 988 och 991, Strinnbolm 990 eller 991.
Omkring 980 finner man Sven Tjugeskägg lands-
flyktig på Eoglands kuster, och detär knappt rimligt
att han kom tillbaka förrän dä han sista gängen öf-
verföll sin far samt skilde bonom frän lif och krona.
Från denna sida kände sig Harald under tiden lugn.
Sedan sista kuiget med tyska kejsaren var han ät-
minstone till ået yttre en ifrig kristen, som sjelf för-
följde hedendomen och bygde kyrkor. Han vari bä-
sta förständ med kejsaren och dess vasall Mieczyslav
af Polen, utan hvars vänskap han väl ej blifvit i lugn
besittning af Jomsborg under oron bland de hedniska
Venderna efter kejsar Otto II:s död 983. Emellertid
kunde han nu sända Jomsvikingarne mot Norge.
Detta i Norges historiz så märkliga Jomsvikinga-
täg hänföres i fornnordiska skrifter till Svens rege-
ring och 994, och dessa meddela en omständlig be
rättelse om huru det aftalades i ett stort graföl, som
Sven höll till sin fars och den byss döde Strut-Ha-!
ralds ära, att Jomsvikingarse skulle anfalla Norgej
och ej fly i striden. Att detta skett på deres fiendes.
Svens uppmaning och till hans fördel är otroligt och
ej möjligt så sent som 994. Då Sxo, fom i hela!