ICKU SRAll BUODUDG Tyla:. sem LITTERATUR. Det norske Folks Historie af P. A. Munch. 2 Binds 1 Hefte. Med detta häfte har förf. kommit närmare in på historiens säkrare områden. Vi skola något uppehålla oss vid de delar som beröra Sveriges häfder och hemta ljus af förf:s noggranna kritik. Sven Tjugeskägg är i flera afseenden så nära förbunden med: vår historia t. ex. genom sitt gifte med Sigrid Storråda, Skaguls-Tostes (efter valkyrian Skagul) dotter, sitt förbund med Olof Skötkonung o. s. v., att en utredning af hans invecklade historia äfven för oss har en serskild vigt. Det samma gäller om Jomsvikingarna. Vi följa dervid förf:s ledning. Sven Tjugeskägg var oäkta son af Harald Blåtand. Hans mor var af låg börd, hvilket föranledde fadrens hat och snart ömsesidig förbittring. Saxos uppgift, att bans mor var Haralds gemål Gyrit, brorsdotter till Erik Segersäll, vederlögges. Sven uppfostrades af den mäktige Pans Toke på Fyn, der han var född och der hans mor, Saum-Aisa, bodde. Toke är en fullt historisk person, säsom jarl på Jutland, men hans öden äro utsmyckade med äldre sägner, som sakna historisk trovärdighet, t. ex. då orsaken till hans hat mot Harald hos Saxo uppgifves vara, att denne, dä T. skröt af :sin färdighet i bägskjutning, tvang honom att skjuta ett äple af sin egen sons hufvud. Denna berättelse är grundad dels på hvad i Norge förmäles om Heming, i Schweiz om Wilhelm Tell o. 8. v. och tillhör ursprungligen sagokretsen om Valund. Den må derföre anses som alldeles ohistorisk, hvilket ock visar sig deraf att man ännu i Skäne visar Toke Skyttes graf vid Klaustrup och i granskapet af Hemingsdynge, sä att man alltså här har både Toke och Heming tillsammans. Den förbindelse, hvari Palne-Toke är satt med Jomsborg, härrör mähända frän äldre sägner om Harald Hildetand, ej om Harald Blåtand, ty i förteckningen på Haralds kämpar i Starkads qväde nämnes en Toke från Jum,. En mäktig man vid namn Toke lefde verkligen på Harald Bläåtands tid, ty Schol. 37 till Adamus nämner honom som far till den med Sven Tjugeskägg samtidige biskop Odinkar i Ribe och tillägger att han var dux Vinlandensis och att tredjedelen af terra Vinlandensis, var hans ättegods. Dä Adamus berättar, att Odinkar skall ha stiftat biskopsdömet Ribe af sitt eget arfgods, synes dei som om Vinland här betyder en del af södra Jutland. Men de nordiska sagobearbetare, som tidigt begagnade Adamus, kunna måhända ha tagit det i betydelsen Vinland eller Vendernas land. Palne-Tokes herradöme i Venden kan alltså anses som ohistoriskt, och hvad man vet med visshet blir blott tillvaron af den mäktige Toke, jarl på Jutland. Sven Tjugeskägg föddes omkring 960 och döptes i sin barndom, dä fadren antog kristendomen. Redan i femtonde äret trugade han på fosterfadrens ingifvelse kungen att lemna sig folk och skepp till att draga i viking och härjade dermed på Danmarks egna kuster. Svens äldre historia är höljd i mycken dunkelhet. Det enda säkra vi veta är att han lefde i strid med fadren och snart vände sig till hedendomen samt att de danskar, som hyllade gamla läran, slöto sig till honom. Det kan ej betviflas, att en skara af Svens anhängare, anförda af den mystiske Palne-Toke eller ej, satt sig i besittning af Jomsborg och derifrän hotat Harald med så stor fara att denne gerna önsksde dem aflägsnade. Detta blef ej möjligt, förr än den tappre äfventyraren Styrbjörn (af styr, orolighet, strid) kom med sin talrika, dels af svenskar, dels väl ock af krigare från alla östersjöländerna besatta flotta. Harald tog honom som ett slags kondottier i sin tjenst och genom hans hjelp eröfrades Jomsborg. Strax derpä uppträdde Styrbjörn på äkta kondottiermarör som Haralds herre och tvang honom att lemna sin dotter segraren till äkta samt att sjelf följa till Sverige för att angripa Erik Segersäll och störta honom frän tronen. Efter Styrbjörns fall tillföll det herrelösa Jomsborg Harald, som här fann en säker tiilflykt under sin strid mot Sven. Enligt den opålitliga Jomsvikingsagan skulle Toke och Sven äter fätt Joms borg i sitt väld. Det förhåller sig ej sä; berättelsen hvilar på missförständ af en utaf de förnämsta Jomshöfdingarnes namn. Som kondottierhöfding öfver Jomsvikingarne följde härefier Sigvalde, som ock fick jarlsnamn af Harald. Sigvalde, med bröderna Thorkel och Heming, voro söner af skänska jarlen Strut-Harald. Efter Sigval des död ärfde de chefskapet. Den bekanta gamla sägnen om Heming, alldeles, densamma som Saxo berättar om Toke, kunde nog ge anledning till att Tokes namn infördes i stället för Hemings. 1 Styrbjörns Thattr stär uttryckligt att Heming jarl var med på Fyrisvall. Och lika väl som Toke i sägnen om bägskjutningen intager Hemings plats eller oravändt, lika väl kan en förvexling egt rum i Jomsvi kipgarnes historia. Nu är det otvifvelaktigt, alt Heming verkligen var till och att han var en at Jomsvikiogarnes sednare höfdingar. Tokes tillvarelse är deremot mera osäker. Säledes är det alltid större sannolikhet för att Palne-Tokes namn genom misstag inkommit i Jomsvikingshistorien än Hemings. Styrbjörns framträdande sätter förf. mellan 989 och 985, som blef dödsäret. Erik Segersälls död sättes till 995. Harald lefde neppe lxenger end til 986,. Samma dödsär har Dahlmann. Petersen sä-l ger emellan 980 och 988, Molbech (Hist. Aarböger) mellan 988 och 991, Strinnbolm 990 eller 991. Omkring 980 finner man Sven Tjugeskägg landsflyktig på Eoglands kuster, och detär knappt rimligt att han kom tillbaka förrän dä han sista gängen öfverföll sin far samt skilde bonom frän lif och krona. Från denna sida kände sig Harald under tiden lugn. Sedan sista kuiget med tyska kejsaren var han ätminstone till ået yttre en ifrig kristen, som sjelf förföljde hedendomen och bygde kyrkor. Han vari bästa förständ med kejsaren och dess vasall Mieczyslav af Polen, utan hvars vänskap han väl ej blifvit i lugn besittning af Jomsborg under oron bland de hedniska Venderna efter kejsar Otto II:s död 983. Emellertid kunde han nu sända Jomsvikingarne mot Norge. Detta i Norges historiz så märkliga Jomsvikingatäg hänföres i fornnordiska skrifter till Svens regering och 994, och dessa meddela en omständlig be rättelse om huru det aftalades i ett stort graföl, som Sven höll till sin fars och den byss döde Strut-Ha-! ralds ära, att Jomsvikingarse skulle anfalla Norgej och ej fly i striden. Att detta skett på deres fiendes. Svens uppmaning och till hans fördel är otroligt och ej möjligt så sent som 994. Då Sxo, fom i hela!