tet och särskildt fransmannen alltid inlägga vad mot dessa af okunnigheten eller afunden dikterade domslut. Talarne kunna trösta sig, i fall några sådana finnas qvar; man har afkunnat än värre omdömen om poeterna och poesien alltifrån Plato. Men icke desto mindre skall man, så snart skaldeådran flyter ren och klar, med lust skynda att försänka sig deri. Så ofta den ström af tankar och ord, som man kallar vältalighet, framqväller ur ett menskligt bjerta, lika ofta skall ettrop af beundran och sympati utgå från nationens hjertan. Ända till denna stund finnes det ingenting, som de upplysta helsat med större hänförelse än den sanna vältaligheten; och med undantag för de sällsynta snillen, hvilka religionen ensam ingifvit, ställer ryktet ingen högre än Demosthenes och Cicero, Burke och Mirabeau, alla deras svagheter oaktadt. Vi falla ned till det bannala; deras bedröfliga lott, som egna sig åt det otacksamma värfvet att vederlägga en paradox. I går var det eganderättens begrepp, som måste tagas i försvar; i dag har ordningen kommit till det menskliga ordet. Det är vår tids öde att se, huru det nödvändigaste, huru de mest solklara sanningar efter hvarandra omtvistas och försvaras. Detta är en lärdom och ett straff för dess högmod. Till någon tröst kunna vi försätta oss tillbaka till den dag, då under Notre Dames hvalf, dit en ädel och andaktsfull ungdom samlat sig, pater Lacordaire höll liktalet öfver OConnell och till dem, som förakta ordet, sade: så länge det finnes en rättfärdig själ med läppar, som icke rädas att öppna sig, så länge är despotismen orolig; han kastar sig i onda drömmar; han fruktar att den Evige sjelt stämplar mot honom. Man förföljer slutligen med sina sarkasmer den den lilla hop af missnöjda, som sakna sin försvunna, inflytelse, och man skäratar fint öfver dem, som lida at den förlorade maktens och det förlorade ordets obotliga sjukdom. Ja, jag vet det väl, den parlamentariska makten har sina svagheter och sina löjlighe: ter, likasom all makt. Innan hon haft sine bebrefvade belackare, har hon haft sina hofmän. och smickrare, sina anhängare och parasiter, sina. intriganter och spioner, sin Dangean och sin Fouche. Det bör tillåtas en man att säga detta, som begråtit kulissintrigerna och partimanövrerna inom de lagstiftande församlingarna. Men när allt kommer omkring kunna förmaken till en sådan församling vara lika goda med förmaken i ett palats. Oaktadt sina svagheter stå tribunens tactici bra mycket högre än den absoluta maktens Dangeau eller Fouche. Det finns mycket annat att begråta än den förlorade makten och det förlorade ordet, synnerligast när man aldrig egt den förra och föga eller alls intet begagnat det sednare. Man kan begråta den förlorade friheten, det förlorade menniskovärdet. Man kan sörja öfver att man skall vara dömd till att lefva i en tid, då det mest blygsamma oberoende utskrikes såsom ett bevis på att man är dålig medborgare; då det enda, som adlar menniskan uti alla lifvets ställningar, karakteren, icke aktas högre än ett förnött mynt, som kan vara tjenligt till att upptaga en archeologs lediga stunder. Man kan beklaga ett samhälle, som sjunker allt mer, ett land som står redo för hvarje djerft grepp, som alltjemt låter öfverraska sig och sjelft förbehåller sig blott att stundom förbanna, stundom med bifallsrop helsa sina våldskräktare. Sådana tider har man sett en gång förr; man vet hvilken rang de intaga uti historien. Kejsar Napoleon har försökt framställa Tacitus som en baktalare; men Tacitus har icke destomindre bestämt verldens opinion. Då som nu fanns det unga qvickhufvuden, nyss hemkomna från Athen, der de lärt sig att uteslutande hylla den sköna litteraturen, för att håna Thraseas; men hur man än vill ställa till, är det Thraseas som i menniskoslägtets hågkomst behåller sig friskt. Hvem kommer ihåg de dithyramber, som diktades till den segrande Ceesars ära? Men hvem minnes icke den hyllning, som en återstod af blygsel aftvang Mecenas klient ock Augusti smickrare: Et cuncta terrarum subacta Preter atrocem animum Catonis. — Tnrtermsegracerinoen har i dag haft sam.