tet och särskildt fransmannen alltid inlägga vad
mot dessa af okunnigheten eller afunden dikte-
rade domslut. Talarne kunna trösta sig, i fall
några sådana finnas qvar; man har afkunnat än
värre omdömen om poeterna och poesien allt-
ifrån Plato. Men icke desto mindre skall
man, så snart skaldeådran flyter ren och klar,
med lust skynda att försänka sig deri. Så
ofta den ström af tankar och ord, som man
kallar vältalighet, framqväller ur ett mensk-
ligt bjerta, lika ofta skall ettrop af beundran
och sympati utgå från nationens hjertan. Ända
till denna stund finnes det ingenting, som de
upplysta helsat med större hänförelse än den
sanna vältaligheten; och med undantag för
de sällsynta snillen, hvilka religionen ensam
ingifvit, ställer ryktet ingen högre än Demo-
sthenes och Cicero, Burke och Mirabeau, alla
deras svagheter oaktadt. Vi falla ned till det
bannala; deras bedröfliga lott, som egna sig
åt det otacksamma värfvet att vederlägga en
paradox. I går var det eganderättens begrepp,
som måste tagas i försvar; i dag har ordnin-
gen kommit till det menskliga ordet. Det är
vår tids öde att se, huru det nödvändigaste,
huru de mest solklara sanningar efter hvar-
andra omtvistas och försvaras. Detta är en
lärdom och ett straff för dess högmod. Till
någon tröst kunna vi försätta oss tillbaka till
den dag, då under Notre Dames hvalf, dit
en ädel och andaktsfull ungdom samlat sig,
pater Lacordaire höll liktalet öfver OConnell
och till dem, som förakta ordet, sade: så
länge det finnes en rättfärdig själ med läppar,
som icke rädas - att öppna sig, så länge är
despotismen orolig; han kastar sig i onda
drömmar; han fruktar att den Evige sjelt
stämplar mot honom.
Man förföljer slutligen med sina sarkasmer
den den lilla hop af missnöjda, som sakna sin
försvunna, inflytelse, och man skäratar fint öf-
ver dem, som lida at den förlorade maktens
och det förlorade ordets obotliga sjukdom.
Ja, jag vet det väl, den parlamentariska
makten har sina svagheter och sina löjlighe:
ter, likasom all makt. Innan hon haft sine
bebrefvade belackare, har hon haft sina hof-
män. och smickrare, sina anhängare och para-
siter, sina. intriganter och spioner, sin Dan-
gean och sin Fouche. Det bör tillåtas en
man att säga detta, som begråtit kulissintri-
gerna och partimanövrerna inom de lagstif-
tande församlingarna. Men när allt kommer
omkring kunna förmaken till en sådan för-
samling vara lika goda med förmaken i ett
palats. Oaktadt sina svagheter stå tribunens
tactici bra mycket högre än den absoluta mak-
tens Dangeau eller Fouche. Det finns myc-
ket annat att begråta än den förlorade mak-
ten och det förlorade ordet, synnerligast när
man aldrig egt den förra och föga eller alls
intet begagnat det sednare. Man kan begråta
den förlorade friheten, det förlorade mennisko-
värdet. Man kan sörja öfver att man skall
vara dömd till att lefva i en tid, då det mest
blygsamma oberoende utskrikes såsom ett be-
vis på att man är dålig medborgare; då det
enda, som adlar menniskan uti alla lifvets
ställningar, karakteren, icke aktas högre än
ett förnött mynt, som kan vara tjenligt till
att upptaga en archeologs lediga stunder.
Man kan beklaga ett samhälle, som sjunker
allt mer, ett land som står redo för hvarje
djerft grepp, som alltjemt låter öfverraska sig
och sjelft förbehåller sig blott att stundom
förbanna, stundom med bifallsrop helsa sina
våldskräktare. Sådana tider har man sett en
gång förr; man vet hvilken rang de intaga
uti historien. Kejsar Napoleon har försökt
framställa Tacitus som en baktalare; men Ta-
citus har icke destomindre bestämt verldens
opinion. Då som nu fanns det unga qvick-
hufvuden, nyss hemkomna från Athen, der
de lärt sig att uteslutande hylla den sköna
litteraturen, för att håna Thraseas; men hur
man än vill ställa till, är det Thraseas som i
menniskoslägtets hågkomst behåller sig friskt.
Hvem kommer ihåg de dithyramber, som dik-
tades till den segrande Ceesars ära? Men
hvem minnes icke den hyllning, som en åter-
stod af blygsel aftvang Mecenas klient ock
Augusti smickrare:
Et cuncta terrarum subacta
Preter atrocem animum Catonis.
— Tnrtermsegracerinoen har i dag haft sam.