uppfunnen af publicister, som under den sednare benämningen anfalla all representatif styrelse. Men vi låta författaren sjelf tala och meddela i dag början af hvad han säger om Om den parlamentariska styrelseformen och tillvitelserna mot densamma. Jag tycker mig redan höra mina motståndares svar. Vi äro lika stora vänner af friheten som ni; vi egna henne vår trohet och vår peuna; det som vi ej tycka om, som vi förkasta, hvars fall vi helsa med hänförelse, det är den representativa, konstitutionela, parlamentariska styrelseformen. Jag svarar utan betänkande: den styrelseform, som förkastas af er, är nu för tiden, uti det skick, hvari Europas seder och institutioner befinna sig, den politiska frihetens enda möjliga form. Detta vill jag försöka bevisa efter några reflexioner öfver det stackars parlamentariska systemet, hvilket våra moderna publicister dagligen roa sig med ait åter väcka till lif för att rida sperr deremot, sedan de förut förklarat det dödt och begrafvet. Vid slutet af nästlidne år hade Frankrike i en oerhörd massa petitioner, genom sina generalkonseljers allmänna röst och genom aila lagliga utvägar, hos sina representanter bönfallit att de måtte bevilja landet revisionen af en författning, som ögonskenligen förde till förderfvets brant. Allt var fåfängt. Icke blott den socialistiska minoriteten, utan en vigtig fraktion af det konservativa partiet vägrade obevekligt en sådan revision, medan en annan ännu mer talrik fraktion uttalade sitt bifall dertill så utan all energi, att den till och med undvek en motion i sådan syftning. Man ifrågasatte till och med ärligheten af de petitioner, som utgått från dessa massor, hvilka framdeles förstodo att med mindre tvetydighet uttrycka sin vilja, som redan då kunde genomskådas af alla tänkande. I saknad af all tillit till institutionernas regelbundna gång, med djup förtrytelse bevittnande nationalförsamlingens blinda envishet och bedröfliga tvedrägt, skyndade Frankrike, nu bragt till det yttersta, att omfatta och välsigna den möjlighet till räddning, som erbjöds detsamma. Men allt sedan den 2 Dec., då man måste välja mellan socialismen och diktaturen samt derföre omfattade den sistnämnda, — alltsedan denna dag finnes det en hel klass skriftställare, som skulle häraf vilja draga den slutsatsen, att Frankrike vid samma tillfälle förnekat alla vilkoren för ett fritt land, och att genom denna dags händelser friheten, hvilken de wundanskymma bakom benämningen den parlamentariska styrelseformenn, fått snaran om halsen och blifvit strypt med allo. Jag tror att de misstaga sig bådei afseende på sjelfva händelsen och framförallt om principen, och jag hoppas, att man skall förunna mig samma frihet att säga detta, som den Proudhon fick åtnjuta, då han bevisade hurusom den 2 December vore den sociala revolutionens triumf och begynnelsen till Antichrists ankomst. Man torde hafva godheten anmärka, attjag kan vara lika berättigad som någon annan till att upphäfva mig till censor öfver denna fallna styrelseform. Till en början bör jag känna densamma och detta möjligtvis något bättre än dess närvarande belackare, eftersom jag länge haft del deri: Testis et pars aliqua jui. Jag har på nära håll sett dess missbruk, dess faror, partiernas dåraktiga illusioner, deras grymma och alldeles ofruktsamma lek. Jag har utpekat dem, jag har klagat deröfver på tribunen, när tribunen ännu fanns, och under ögonen på dem som styrde leken, hvilka icke förlåtit mig det. Jag har lika mycket som någon annan, mer än någon annan, kunnat få vidkännas de missräkningar, den svaghet, de nedslående erfarenheter, som äro oskiljaktiga från denna med talrika besvärligheter förenade styrelseform. Jag skulle kunna döma densamma så mycket strängare, som ingen sett mig till någon grad deltaga i de intriger, de koalitioner och partimanövrer, som nedsatt den och bragt den i vanrykte. Men jag åtnöjer mig med det, som jag sade derom när den var triumferande och till utseendet oangriplig. Jag vill icke förfölja den med stenkast nu, när den är besegrad och ett mål för hån åf det fiendtliga lägrets Thersiter. De öfvervunnes ansvar förefaller mig, när allt kommer omkring, mindre svårt än de segrandes, och jag vill derföre heldre undersöka, huruvida jag icke genom något för mig sjelf okändt fel förtjenat att bli uppslukad i det stora sjjeppsbrottets för hvilket mer ryktbara lotsarsånsamma synas ansvariga. Hvem är iföfrigt den man med heder och bjerta, hvilkeml om han än har de rättvisaste klagomål sgttfänföra mot den parlamentariska formen, ändock skulle kunna känna sig frestad till att öka åntalet af. dess nuvarande belackare? Af hvilka består dessas hop? Ser man icke der, tillika med alla segerns vanliga smickrare, äfven alla de otillfredsställda örelystne, alla de snåla medelmåttor, alla de lycksökare af pennan som, under alla de makter de tjenat, aldrig kunnat klättra ända upp till det allmännas högaktning; består den icke af alla de fallna styrelseformernas komparser, af alla dem, som uppvaktat oss i församlingens förmak och hvilkas hufvudsakligaste skäl att fördöma tribunen ligger just i deras vanmäktiga försök att träda upp derpå eller att lyckas. der? — — — — — — — Jag förstår den nedslagenhet, de tvifvelsmål, det missnöje som måst härleda sig från äsynen af det ständiga famlandet, bristen ÖS 2 OP AR RK AL RR