VS PE — Rn Sverige för 200 år sedan. beskrifvet af engelska diplomater). VII. Om ställningen inom Rådet, samt vid domstolarne och -embetsverken. (Forts.) Sveriges lagar, hvilka äro innefattade uti en ganska liten volym, hafva särskilda stadganden endast för några få fall, som kunna förekomma vid domstolarne; och ehuru domrarne stundom, för att tillfredsställa det lägre folket, eller när det tjenar att befordra deras afsigter, citera lagarne och uppsätta sina utslag i enlighet med dem, så äro de likväl i allmänhet ganska godtyckliga, och efterfölja hellre sådana präktiga skäl som ynnest eller eget intresse ingifva dem, än några slags lagligen bestämda rättesnören. Detta är orsaken hvarföre (oaktadt hvarje magistratsperson aflägger en sträng ed i motsatt syftning) man håller före att det icke finnes något land i verlden, hvarest utslaget mera beror på domarens sinnesstämning eller egna fördel eller hvarest processers skyndsamma afgörande eller odrägligt långsamma utdragande på tiden mera håller jemna steg med domarens varma eller kalla böjelse, än i Sverige. Ja, man har ofta sett att en sak som blifvit rekommenderad hos ordföranden i en domstol af en obehaglig person (måhända oförtjent så anskrifven), har blifvit afvisad med en bestämd vägran eller med ett undvikande svar, då deremot samma sak sedermera på vederbörande parts blotta anhållan blifvit behandlad med lika mycken lätthet som skyndsamhet: Sedan jag sålunda i allmänhet framställt dessa förhållanden, skall jag nu gifva eder ett exempel härpå uti förhållandet med en engelsk köpman benämnd Green, hvilken länge haft tvenne mål af vigt till afgörande uti ett kollegium kalladt hofrätten, hvarest Bengt Horn är president; och af det sätt hvarpå vi blifvit af honom behandlade i den yätt, deruti han nu sitter, öfverlemnar jag åt eder sjelf att göra eder en föreställning om buru han skall handtera oss uti kansliet, dit han nu kommer att förflyttas. Sedan !denne mr Green länge och förgäfves fullföljt sina mål på det vanliga sättet med biträde af advokater, och då han fann att de icke gingo ett enda steg framåt, så vände han sig uti förliden November månad till Sir Edward Wood F), ödmjukt bedjande honom att han ville hos herr Bengt Horn rekommendera hans mål till skyndsamt afgörande, hvilket också envoygen med största beredvillighet lofvade att göra, sedan han blifvit fullkomligt öfvertygad om mannens rättvisa sak. Följaktligen, på envoygens befallning, tog jag morgonen derpå köpmannen med mig och gick att uppvakta excellensen,. hvilken jag fann hållande gig hemma i sitt rum af lindrigt illamående, och hos honom voro tre eller fyra personer. Sedan jag helsat honom från envoyen samt både mundtligen utvecklat och rekommenderat de ofvannämnde målen åt honom, sade han till mig att det icke fanns någon, eho det vara måtte, bland de svenska herrarne som var mera villig att tjena vår nation än han, men att han skulle hafva önskat att hans tjenster hade blifvit lika väl framställda wid det engelska hofvet som de varit menade af honom; och så öfvergick han omedelbart till detaljerna af de mål som blifvit af mig rekommenderade. Härtill var jag högst angelägen att hitta på någonting att svara (som jag också gjorde), på det att jag desto bättre skulle kunna undvika att besvara den första unkten (rörande sättet hvarpå hans tjenster blifvit framställda uti England), helst jag väl visste och på stället drog mig till minnes hvar skon klämde honom. Derpå, sedan vi genomgått det förevarande ärendet och derifrån öfvergått till vanliga samtalsämnen, tog jag afsked af hans excellens, och då han gjorde mig den äran att följa mig ut i nästa rum, presenterade jag der köpmannen för honom, hvilken han efter allt utseende emottog ganska vänligt, äfvensom han gaf honom vackra löften om ett snart afgörande af hans angelägenheter. Så snart jag vid min hemkomst hade underrättat envoygen om det svar jag fått, erinrade vi oss båda genast hvad envoygen för flera månader sedan skref till eder rörande ett oskickligt yttrande af Bengt Horn till honom öfver de skäl som vår komnung gifvit åt herr Sparre, hvarföre han icke kunde bistå Sverige i det närvarande kriget; och vi hade intet tvifvel att Bengt Horn fått höra detta och med anledning deraf uttryckt sig på ofvannämnde sätt för mig. Efter några dagar kom mr Green åter till mig, och berättade mig att han, sedan han sist träffade mig, varit i sällskap med en aj de personer, hvilka voro hos Bengt Horn när jag hade den äran att tala med honom, och att denne bland annat nämnt för honom, att hans excelleng, då ban kom tillbaka till sitt sum, kastade sig vårdslöst på soffan och sade: huru gerna skulle jag icke vilja hjelpa denne engelske köpman! Men om jag nu gjorde det, sedan jag blifvit så illa anskrifven hos hans mejestät af Storbritannien, skulle det kunna uttydas såsom härrörande icke af min egen fria vilia. utan af fruktan för detta hofg mise