Fabrikaniten betraktade honom från topp till tå med
ett slags menlös förundran, :
,Georg, du har blifvit på ett besynnerligt vis förän-
drad. Du håller upp hufvudet, och talar och rör dig
alldeles som en annan menniska, sade herr Wilson.
Emedan jag är en fri man! sade Georg stolt. xJa,
gir; det är för sista gången jag kallat någon menniska
masser. Jag är frils
Tag dig till vara! Du är icke säker ännu. — de
kunna gripa dig.n
Alla menniskor äro jemlikar och fria i grafven, om
det kommer derhän, herr Wilson, sade Georg.
,Du gör mig alldeles perplex med din djerfhet ! sade
fabrikanten; — att komma så här oförsynt och tega in
på närmaste värdshus!
Herr Wilson, det är så djerft, och- detta värdshus
ligger så nära, att ingen kan tänka på mig, ingen. vänta
att få se mig hör; ni sjelf höll ju på att ej känna igen
mig. Jims herre bor ej i detta grefskapet; han är ej
känd här i orten. Dessutom har man gifvit honom för-
lorad ; ingen spejar efter honom, och ingen lär känna
igen mig på beskrifningen i efterlysningen, detjag ekulle
tro.
Men märket i din hand.
Georg drog af sig handsken och visade ett nyss läkt
sår i sin hand.
Detta är en liten afskedsgåfva af herr Harris, sade
han föraktligt. -För en fjorton degar sedan föll det ho-
nom in att ge mig den, emedan, sade han, det kunde
falla mig in att ge mig af en vacker dag. Ser det inte
hyggligt ut, hvaba?. sade han, och drog åter på sig
handsken,
Jag måste bekönna att det går mig en isköld genom
all min blod bara jag tänker på det — din belägenhe
och alla de faror du löper !a sade herv Wilson.
sEn sådan isköld i mitt blod har jag känt i mångs
herrans år, herr Wilfon; men ru gjuder det inom miga
gade Georg. .
Och hör nu, min goda herre, sade Georg efter nå:
gra minuters tystnad. Jag såg att ni kände igen mig
jag tänkte det var bäst att begära det här samtalet mec