Fabrikaniten betraktade honom från topp till tå med ett slags menlös förundran, : ,Georg, du har blifvit på ett besynnerligt vis förändrad. Du håller upp hufvudet, och talar och rör dig alldeles som en annan menniska, sade herr Wilson. Emedan jag är en fri man! sade Georg stolt. xJa, gir; det är för sista gången jag kallat någon menniska masser. Jag är frils Tag dig till vara! Du är icke säker ännu. — de kunna gripa dig.n Alla menniskor äro jemlikar och fria i grafven, om det kommer derhän, herr Wilson, sade Georg. ,Du gör mig alldeles perplex med din djerfhet ! sade fabrikanten; — att komma så här oförsynt och tega in på närmaste värdshus! Herr Wilson, det är så djerft, ochdetta värdshus ligger så nära, att ingen kan tänka på mig, ingen. vänta att få se mig hör; ni sjelf höll ju på att ej känna igen mig. Jims herre bor ej i detta grefskapet; han är ej känd här i orten. Dessutom har man gifvit honom förlorad ; ingen spejar efter honom, och ingen lär känna igen mig på beskrifningen i efterlysningen, detjag ekulle tro. Men märket i din hand. Georg drog af sig handsken och visade ett nyss läkt sår i sin hand. Detta är en liten afskedsgåfva af herr Harris, sade han föraktligt. -För en fjorton degar sedan föll det honom in att ge mig den, emedan, sade han, det kunde falla mig in att ge mig af en vacker dag. Ser det inte hyggligt ut, hvaba?. sade han, och drog åter på sig handsken, Jag måste bekönna att det går mig en isköld genom all min blod bara jag tänker på det — din belägenhe och alla de faror du löper !a sade herv Wilson. sEn sådan isköld i mitt blod har jag känt i mångs herrans år, herr Wilfon; men ru gjuder det inom miga gade Georg. . Och hör nu, min goda herre, sade Georg efter nå: gra minuters tystnad. Jag såg att ni kände igen mig jag tänkte det var bäst att begära det här samtalet mec