1ILvB ha Id AMARIIIV VVS VISS Me ar MVED AVIUVISVE AVE UM
män helsovård, för pauperism, att ban icke vet lä-
karekonstens betydelse för dessa vitala frägor? Har
ban sä utan tanka fördömt läkarebetygen vid sin egen
berättelse om hummerförgiftningarne, att han ej der-
vid hågkommmit ordet rättsmedicin, och derat fätt
sin uppmärksamhet riktad på vigten af läkarens ve-
tenskapliga dom, säsom grund för den juridiska? Vi
frukta på förf:s vägnar att, huru päkostande det än
må vara, läkarens betydelse i samhället icke så oge
neradt kan förnekas eller veterskapen derur uteslutas
Vi vilja äfven päminna förf. om ett par smä fact:
som gjort hans utflygter mot läkarevetenskapen i ko-
!erafrägan öfverflödiga, om han velat eller vetat hälla
sig till sanningen, nemligen, att låkarne, längtifrär
att förklara koleram icke smictosam, tvertom vid dess
första uppträdande, och innan de af egen erfarenhet
kunde bedöma graden af denna alltid antagna smitt-
barhet, förordade vidtagande af försigtighetsmätt, att
på deras tillstyrkan Ryssland och Preussen, med sina
stora resurser, gjorde det storartade experimentet at
icke blott ex enkel kordong, utan af iredubbel, hvar
till härar uppbädades, att det sedan var läkarne,
som i förening med tyskt, franskt, engelskt, ja t. o.
m. ryskt bondförständ af den då och sedan gjorda
erfarenbeten lärde sig, att kordonger dugde: till intet,
att koleran avgrep kordongens folk liksom vanlig:
Mmenniskor, hoppade öfver dem o. 8. v. Från denna
erfarenhet i stort var det man sedan drog sina slut-
satser; men just under eller strax efter första knäe-
ten var det som vära karantänslagar grundades, orm
de ock nu 8ro betydligt modifierade.
På grund af den då rädande och genom dessa la-
gar uttryckta äsigten om kolerans förfårliga. smitt-
barhet, samt spärrningarnes kraft, hvilken äsigt ännu
gär igen i vissa hjernor och skrifter, är det som ännu
en stor del af folket byser förtröstan till spärrning.
Den härflyter icke från nägon folkets känsla af dess
oatur, utan af samma känsla som bringar den att
hellre söka kloka gummor än läkare, att frukta pest
och svär tid när kometer och meteorer synas, ati
skylla kreaturens sjukdom på troll och pysken, ati
söka kolerans orsak i de förmögnares, i judarnes,
eller andra -samhällsklassers lust att utrota dem ge-
nom källornas förgiftande, samma känsla som fordom
bragte den att vid hunger, pest etc. dylikt offra sina
furstar; med få ord: Det är en inbiten folktro, det
är okunnighet om verkliga förhällandet, det är van-
tro, — eller om detta ord är för härdt — det är
bondförständ.
Emedan en sädan tro existerar mäste emellertid,
enl. vär förf., Sverige spärra sig. Det eger icke rät:
att hemta erfarenhet från utlandet, det mäste sjelft
bekosta experimenterna. England, menar han, kar
cke spärra för bandelns skuld, Frankrike icke för
sin täta befolkning, Tyskland emedan detär sä mång-
viljsnde, Ryssland emedan det lyder en vilja och ar-
betar sig framät, Danmark emedan det nyss blöd:
och nu fruktar att blifva strypt. I Sverige eger intet
af dessa förhällanden rum, menar förf., det har inger
handel, gles befolkning, kryper baklänges och fruktar
cke strypning. Mä Ryssland:i öster, Tyskland i sö-
der, Norge, Danmark och England ivester upphätve
eller till ett intet mildra karantänerna. De äro upp-
lysta dessa land., menar: förf., och lyssnar till sina
vetenskapsmän. Mä de göra så. Vi äro svenskar och
böra derföre göra tvertom. Midt i rörelsen,i de pp:
tifvade kommunikationerna, skola vi derföre stä stilla,
bindra beröringen med andra land, isolera oss, följa
ett slags igelkott-system.
Det gär nog för sig, ty, säger han, i Sverige ut-
gör handeln på utrikes ort icke nägon af folkets lifs-
adrors, Hvad: säger kongl. kommerskollegium om
denna sats? Hvad säger tuliverket, som ändå har er
droppe på nägra millioner ur denna lilla ädra?: Evad
säga Sveriges vexande sjöstäder, som hafva denna
Handel att tacka för sin existens? Hvad säger hela
landet, som genom denna för —g okända handel fär
en sä betydlig del af hvad till dess dagliga behof och
komfort tarfvas?P Hvad skulle förf. sjelf säga om han
ej fick salt till sin mai? och för att döma at hans
artiklar, hur skulle han kunna lefva utan peppar?
En sådan smä-ådras stämgving gör, menar förf.,
obetydligt, icke mer än för vära klimatkamrater skä-
larpa att vara hela timmar under vattnet.. Vi er-
känna liknelsens sanning, ty Sveriges handel skulle
dö lika visst som skälarna.
Hvarje nation har sin egen kroppskonstitution,
och en åtgärd som skulle döda England verkar hos
oss ingenting farligare, än att kaffet stiger 1 sk. på
skälpundet etc. Om England skulle vara så myc
ket lättare dödadt än Sverige, hvarutinnan är dä väl
kroppskonstitution starkare än Englands? Är det i
räämnens produktion, deras förarbetning genom in-
dustri, åkerbruk, boskapsskötsel, bergverk? Vi äro
underlägsna i allt, och det mätte välicke bevisa styrka.
England är i jemförelse med oss af frisk kroppskon-
stitution, och vi tilläta oss derföre tro, att en funk-
tions skadande skulle verka mindre på det starka
England än på det svaga Sverige, ty der alla delar
äro svaga är hvar del för sig af större betydelse än
der alla äro starka.
Vära inre kommunikationer äro ej så mänga att
de icke kunna stävgas, icke heller sä vigtiga att er
spärrbing på nägra dagar kan anses göra betydlig
skada,, säger förf. Det ör fullkomlig sanning au
våra kommunikationer äro däliga; men det är ett nä-
got bakvändt argument att de just derföre utan be-
tydlig skada skulle kunna stängas. Man skulle väj
annars tro, att ju mindre. medel för beröring och
transport finnas, desto vigtigare äro de som finnas;
så tro åtminstone de upplyste,.
Men vi ätergå frän denna lilla. blick på —gs hönp-
delspolitiska betraktelser, till hans icke mindre märk-
värdiga kolera-äsigter.
I likbet med förf., och med de flesta om ej alla
iärda och olärda, anse vi koleran s:vittosam. Vi tro
ock, lika med förf. att inga medel hittills äro funna,
hvarigerom- den, fullt utbildad, kan med säkerhet bo
tas. Men vi bafva oss bekant, att kylan, bläheten,
pulslöshbeten etc. icke är hela sjukdomen utan blott
dess acme, dess högsta intensitets-tillständ, och vi
tro, att om det före, äende stadiet iakttages och be-
bandlas, sä förlorar sjukdomen sitt rykte om obot-
!ighet och kan med sll förhoppning mötas.
Om —g egt sig detta bekant, bade det nästan va-
rit större skäl att derom underrätta pfolket, än om
att han anser koleran smiitosam, en öfvertygelse,
hvartill detta folk, enligt hans uppgift, redan af in-
stinkt kommit, och bvarom ingen man med omdöme
numera gerna tviflar.
Däå man anser koleran smittosam, mäste man, me-
nar —g, tänka pä sättet att hindra smittans spri-
lande. - Nerv- och rötfebrar äro ock smittosamma
samt - bortrycka ärligen tusendetals menniskor, flera
än koleran alla gänger den varit i värt land. Bör
man dä möta henne säsom dessa? Söka behandla,
mildra eller förekomma henne med läkemedel, frisk
iutt, renlighet, sund näring C,? Nej, bevars, det
år för litet. Koleran ör en ailtför förnäm gäst att
tagas emot på hvardagsmarer. Hon är af alldeles
för een natur, bon lyder inga naturlagar, kan icke
influeras af mensklig åtgärd, hon är ingen sjukdom,
utsn en natut-olycka, ett öde eller ätminstone ep
buse, om man skall tro karantänsförsvararne. Mot
henne måste följaktligen äfven ovanliga medel till-
gripas. Man mäste spärra kommunikationerna med
utlandet och inom landet draga kordonger. Näväl,
mä man göra det!
Mä man i detta hänseende så öm om folkviljan gå
henne till mötes. Vi skola tillse kopseqvenserna.
(Forts. töljer.)
RÄTTEGÅNGS- ech POLISSARER,
Skepparen Wenzerqvist från Wexbolm, hvilken
med sin skuta ligger vid Museibyggnaden ä Blasie-
bolinen, är uti Poliskammaren tilltalad att i mändags
eftermiddag hafva. gäväl å skutan som i land illa
An nn
mt - —
0 FE a I fr Jr
TS MWMRO LI WARM hy
nn
mö dd TN Om I
a fr PR fä fr RE RR 6 Då
W Fet I å rr rg
rt In bt AR