1ILvB ha Id AMARIIIV VVS VISS Me ar MVED AVIUVISVE AVE UM män helsovård, för pauperism, att ban icke vet läkarekonstens betydelse för dessa vitala frägor? Har ban sä utan tanka fördömt läkarebetygen vid sin egen berättelse om hummerförgiftningarne, att han ej dervid hågkommmit ordet rättsmedicin, och derat fätt sin uppmärksamhet riktad på vigten af läkarens vetenskapliga dom, säsom grund för den juridiska? Vi frukta på förf:s vägnar att, huru päkostande det än må vara, läkarens betydelse i samhället icke så oge neradt kan förnekas eller veterskapen derur uteslutas Vi vilja äfven päminna förf. om ett par smä fact: som gjort hans utflygter mot läkarevetenskapen i ko!erafrägan öfverflödiga, om han velat eller vetat hälla sig till sanningen, nemligen, att låkarne, längtifrär att förklara koleram icke smictosam, tvertom vid dess första uppträdande, och innan de af egen erfarenhet kunde bedöma graden af denna alltid antagna smittbarhet, förordade vidtagande af försigtighetsmätt, att på deras tillstyrkan Ryssland och Preussen, med sina stora resurser, gjorde det storartade experimentet at icke blott ex enkel kordong, utan af iredubbel, hvar till härar uppbädades, att det sedan var läkarne, som i förening med tyskt, franskt, engelskt, ja t. o. m. ryskt bondförständ af den då och sedan gjorda erfarenbeten lärde sig, att kordonger dugde: till intet, att koleran avgrep kordongens folk liksom vanlig: Mmenniskor, hoppade öfver dem o. 8. v. Från denna erfarenhet i stort var det man sedan drog sina slutsatser; men just under eller strax efter första knäeten var det som vära karantänslagar grundades, orm de ock nu 8ro betydligt modifierade. På grund af den då rädande och genom dessa lagar uttryckta äsigten om kolerans förfårliga. smittbarhet, samt spärrningarnes kraft, hvilken äsigt ännu gär igen i vissa hjernor och skrifter, är det som ännu en stor del af folket byser förtröstan till spärrning. Den härflyter icke från nägon folkets känsla af dess oatur, utan af samma känsla som bringar den att hellre söka kloka gummor än läkare, att frukta pest och svär tid när kometer och meteorer synas, ati skylla kreaturens sjukdom på troll och pysken, ati söka kolerans orsak i de förmögnares, i judarnes, eller andra -samhällsklassers lust att utrota dem genom källornas förgiftande, samma känsla som fordom bragte den att vid hunger, pest etc. dylikt offra sina furstar; med få ord: Det är en inbiten folktro, det är okunnighet om verkliga förhällandet, det är vantro, — eller om detta ord är för härdt — det är bondförständ. Emedan en sädan tro existerar mäste emellertid, enl. vär förf., Sverige spärra sig. Det eger icke rät: att hemta erfarenhet från utlandet, det mäste sjelft bekosta experimenterna. England, menar han, kar cke spärra för bandelns skuld, Frankrike icke för sin täta befolkning, Tyskland emedan detär sä mångviljsnde, Ryssland emedan det lyder en vilja och arbetar sig framät, Danmark emedan det nyss blöd: och nu fruktar att blifva strypt. I Sverige eger intet af dessa förhällanden rum, menar förf., det har inger handel, gles befolkning, kryper baklänges och fruktar cke strypning. Mä Ryssland:i öster, Tyskland i söder, Norge, Danmark och England ivester upphätve eller till ett intet mildra karantänerna. De äro upplysta dessa land., menar: förf., och lyssnar till sina vetenskapsmän. Mä de göra så. Vi äro svenskar och böra derföre göra tvertom. Midt i rörelsen,i de pp: tifvade kommunikationerna, skola vi derföre stä stilla, bindra beröringen med andra land, isolera oss, följa ett slags igelkott-system. Det gär nog för sig, ty, säger han, i Sverige utgör handeln på utrikes ort icke nägon af folkets lifsadrors, Hvad: säger kongl. kommerskollegium om denna sats? Hvad säger tuliverket, som ändå har er droppe på nägra millioner ur denna lilla ädra?: Evad säga Sveriges vexande sjöstäder, som hafva denna Handel att tacka för sin existens? Hvad säger hela landet, som genom denna för —g okända handel fär en sä betydlig del af hvad till dess dagliga behof och komfort tarfvas?P Hvad skulle förf. sjelf säga om han ej fick salt till sin mai? och för att döma at hans artiklar, hur skulle han kunna lefva utan peppar? En sådan smä-ådras stämgving gör, menar förf., obetydligt, icke mer än för vära klimatkamrater skälarpa att vara hela timmar under vattnet.. Vi erkänna liknelsens sanning, ty Sveriges handel skulle dö lika visst som skälarna. Hvarje nation har sin egen kroppskonstitution, och en åtgärd som skulle döda England verkar hos oss ingenting farligare, än att kaffet stiger 1 sk. på skälpundet etc. Om England skulle vara så myc ket lättare dödadt än Sverige, hvarutinnan är dä väl kroppskonstitution starkare än Englands? Är det i räämnens produktion, deras förarbetning genom industri, åkerbruk, boskapsskötsel, bergverk? Vi äro underlägsna i allt, och det mätte välicke bevisa styrka. England är i jemförelse med oss af frisk kroppskonstitution, och vi tilläta oss derföre tro, att en funktions skadande skulle verka mindre på det starka England än på det svaga Sverige, ty der alla delar äro svaga är hvar del för sig af större betydelse än der alla äro starka. Vära inre kommunikationer äro ej så mänga att de icke kunna stävgas, icke heller sä vigtiga att er spärrbing på nägra dagar kan anses göra betydlig skada,, säger förf. Det ör fullkomlig sanning au våra kommunikationer äro däliga; men det är ett nägot bakvändt argument att de just derföre utan betydlig skada skulle kunna stängas. Man skulle väj annars tro, att ju mindre. medel för beröring och transport finnas, desto vigtigare äro de som finnas; så tro åtminstone de upplyste,. Men vi ätergå frän denna lilla. blick på —gs hönpdelspolitiska betraktelser, till hans icke mindre märkvärdiga kolera-äsigter. I likbet med förf., och med de flesta om ej alla iärda och olärda, anse vi koleran s:vittosam. Vi tro ock, lika med förf. att inga medel hittills äro funna, hvarigeromden, fullt utbildad, kan med säkerhet bo tas. Men vi bafva oss bekant, att kylan, bläheten, pulslöshbeten etc. icke är hela sjukdomen utan blott dess acme, dess högsta intensitets-tillständ, och vi tro, att om det före, äende stadiet iakttages och bebandlas, sä förlorar sjukdomen sitt rykte om obot!ighet och kan med sll förhoppning mötas. Om —g egt sig detta bekant, bade det nästan varit större skäl att derom underrätta pfolket, än om att han anser koleran smiitosam, en öfvertygelse, hvartill detta folk, enligt hans uppgift, redan af instinkt kommit, och bvarom ingen man med omdöme numera gerna tviflar. Däå man anser koleran smittosam, mäste man, menar —g, tänka pä sättet att hindra smittans sprilande. Nervoch rötfebrar äro ock smittosamma samt bortrycka ärligen tusendetals menniskor, flera än koleran alla gänger den varit i värt land. Bör man dä möta henne säsom dessa? Söka behandla, mildra eller förekomma henne med läkemedel, frisk iutt, renlighet, sund näring C,? Nej, bevars, det år för litet. Koleran ör en ailtför förnäm gäst att tagas emot på hvardagsmarer. Hon är af alldeles för een natur, bon lyder inga naturlagar, kan icke influeras af mensklig åtgärd, hon är ingen sjukdom, utsn en natut-olycka, ett öde eller ätminstone ep buse, om man skall tro karantänsförsvararne. Mot henne måste följaktligen äfven ovanliga medel tillgripas. Man mäste spärra kommunikationerna med utlandet och inom landet draga kordonger. Näväl, mä man göra det! Mä man i detta hänseende så öm om folkviljan gå henne till mötes. Vi skola tillse kopseqvenserna. (Forts. töljer.) RÄTTEGÅNGSech POLISSARER, Skepparen Wenzerqvist från Wexbolm, hvilken med sin skuta ligger vid Museibyggnaden ä Blasiebolinen, är uti Poliskammaren tilltalad att i mändags eftermiddag hafva. gäväl å skutan som i land illa An nn mt — 0 FE a I fr Jr TS MWMRO LI WARM hy nn mö dd TN Om I a fr PR fä fr RE RR 6 Då W Fet I å rr rg rt In bt AR