Svenska Tidningen och koleran. Vi hade visserligen icke tänkt att ytterligare vidröra de högbröstade uppsatser i detts ämne, som Svenska Tidningen för något me än en vecka sedan inrymt bland sina ledande artiklar, utan all synlig föranledning. Mer då en aktad vetenskapsman begärt rum för er uppsats, som på ett klart och träffande sött åskådliggör konseqvensen af det system hvar till Svenska Tidningen bekänner sig, lemun: vi gerna utrymme derför i våra spalter, med den önskan och äfven den. förhoppning, att hela saken för vårt land icke må behöfva tillläggas någon annan vigt än den teoretisks diskussionens. Den insända artikeln lyder som följer: Under denna rubrik har en förf., —g, i Svenska Tidningen N:is 245—7, i särdeles vresiga ordalag, an. fört att nägra illasinnade personer skola finnas inon sambället, som anse koleran icke smittosam, och på derma basis, den han sjelf funnit upp, ondgöres bar mycket öfver den obegripliga halsstarrighet hos dess: personer. Vi skulle icke bafva vetat hvem han ment, ty det är oss obekant att nägon förklarar kolerav icke smittosam, om han icke ytterligare i sina artiklar, — trenne liksom Trons, — säsom moraliska och intellektuela krymplingar päpekade dem af sarobället: medlemmar, som väga instämma i andra länders erfarenhet om koleran, och om grunden at dess smitt barhet, samt på grund deraf anse karantäner, sundhetskordonger etc., mot koleran overkställbara, följaktligen otjenliga, ja skadliga. Med ovanlig liberalitet kallar han dem likväl de upplystes, de bildade, yvetenskapsmännen,, och sätter dem i sträng motsats mot sig och sina likar, hvilka han förklarar ledas af bondförståndet, hvilket han åter förmenar, med upplysningens, bildningens och vetenskapens uteslutande, böra företrädesvis leda regeringens beslut och läkarnes omdömen i frågan, Han berättar vidare att ;Folket förklarat sig för spärrningar och karantäner, vet ganska väl att vi hafva denna välsignelse, men finner ändock för goåt att rifva regn i denna fråga, mot den arma, af författningarneoch det mäktiga bondförständet redan nog tryckta minoriteten, de upplyste,. Det är härdt för dem, det är hårdt för deras nampgifne.representant, prof. Sommer, att säder utan absolution dräpas; men vi hoppas dock att bäde ban och de andra pa turforskaremötets medlemmar, som 1851 med blott 2 undantag förklarade sig mot karantåners duglighet, icke alldeles tappa modet, ty liksom förf. i.Sv. Tidn. icke vill veta af någon vetenskaplig despotismn; sä lära väl dessa vetenskapsmän hafva erfarit att ovetenskaplighetens despotism hvarken är farlig eller längvarig. Då dessa personer, oss vetterligen, dessutom icke förnekat kolerans smittbarbet, så torde deras lugn ännu mindre störas. Le bon Dieup styre emellertid —gs vrede, ty han tycks hafva förbsla krufte äfven på det vetenskapliga fältet; der han bland a0dra nya och förbluffeliga saker kalar puke och röd: sot för sporadisk. kolera, döper sedan om depna till epidemisk, berättar att den asiatiska koleran i sit hemland icke är värre än nervcch rötfeber, säge: den der vara epidemisk jemte smittosam, men hä