ledamot af konstitutionella venstern, vid namn Harkort, utgifven valmanskateches och fördrifvit ur Berlin en gammal deputerad, som var anklagad att hafva utdelat nägra exemplar af denna 1 särdeles hofsamma ordalag författade skrift; så hafva i flera större städer, såsom Königsberg, polisagenter gätt ur hus i hus, för att angifva för invånarne, hvem de borde välja till valman. Man stöter til! följe häraf på mänga kuriösa omständigheter. Så hafva t. ex. i Berlin många småhandlande, som till sin öfvertygelse äro demokrater, icke våga: hvarken afhålla sig från valen eller rösta mot regeringen. De fruktade trakasserier från polisens sida. För att slippa ifrån allt krångel, ha de hittat på ett eget medel: de ha röstat på polissergeanterna och konstaplarna! De hafva härigenom emanciperat sig från den ministeriel:a listan, men tillika hållit sig från hvarje anklagelse för opposition. Oaktadt denna ntomordentliga verksamhet hos styrelsen, som verkligen skulle göra heder åt mr Maupas och hans själsfränder, har det icke lyckats regeringen att väcka folket ur sin djupa indifferentism för hvad som händer. I provinserna äro många distrikter, der icke en tiondedel af valmän infunnit sig. Många distrikter hafva icke ens kunnat utse valmän. emedan inga primärväljare infunno sig. Demokratien har sålunda erbållit hvad deu önskade, minoritetskamrar; men har den härigenom vunnit någonting? Men hvad som är förvånande och som jag ej nog kan framhålla för edra lösare är, att oaktadt den allmänna slöheten, oaktadt polisen och regeringens intriger vid valen, har den liberala venstern dock icke dukat alldeles under. . Edra läsare skola kanske förundra sig, att regeringens så föga skickliga politik i Zollvereins frågan icke medfört bättre resultater under valen. Men saken är att ministåren och dess tidningar lyckats så väl att inveckla frågan ait den mindre borgarklassen blifvit alldeles yr i hufvudet. Den håller regeringen räkning för dess skenbara fasthet. Det allmänna tärkesättet är ännu ganska uppretadt mot Österrike, och om kamrarne skulle ha någon politisk färg, så vore det väl en utomordentlig animositet mot koalitionen och Wiener-kabinettet. Men nog om valen för denna gång. Ni har märkt, att Hugos Napoleon le petit blifvit förbjuden i nästan alla tyska stater på en gång. I Preussen har man nöjt sig med att förbjuda den vackra öfversättningen af Elsassaren Savoie, f. d. medlem af franska nationalförsarclingen och franska republikens sändebud i Frankfurt, Man förbjöd den offentliga försäljningen af denna öfversättning sedan halfva upplagan redan var utsåld. Originalet säljes och slukas med begärlighet. Det partiella men samtidiga förbudet i Tyskland mot författarens till Notre Dame fruktansvärda anklagelseakt har gifvit anledning till det ryktet att förbundsförsamlingen hatt sin hand med i spelet och att Bonaparte hos konfederaticnen insisterade på den presslag för hela Tyskland, som Österrike yrkar sedan så lång tid tillbaka. Franska ministern i Berlin, mr de Varennes, bar visserligen i de halfofficiella berlinerbladen gifvit en dementi åt denna förmodan, men man vet hvad dessa officiella förklaringar hafva att betyda. För öfrigt tillstå sjelfva de ministeriella bladen att franska regeringen ärnar upprätta ett konsulat uti Leipzig, den tyska bokhandelns hufvudstad, med hviiket konsulat skulle vara förenadt ett slaga poliskabinett med uppdrag att vaka öfver Tysklands press och litteratur. Derifrån skulle sedermera till de särskilda regeringarne riktas motiverade klagomål mot tidningar och böcker, som vore fiendtliga mot franska regeringen. Detta ger mig anledning att nämna, det allmänna opinionen i Tys land vänder sig allt mer och mer ifrån Frankrike. Man betraktar det såsom det bästa stöd åt den europeiska reaktionen, såsom en ofantlig hjelpkälia åt Ryssland. Alla partier, huru hätska de må vara mot hvarandra, äro fullkomiigt ense i bedömandet af den nuvarande franska regeringen. Sjeifva Kreuzzeitung har två gånger bhfvit varnad för anfall mot prins-presidenten. Den tyska demokratien låter också på intet sätt, narra sig af den socialistiska komedi, som prins-presidenten spelar inför de förblindade massorna i detta land, som alltid velat taga iniativet i den nyare historien och som vi ha att tacka än för anarkien och än för despotismen.