ledamot af konstitutionella venstern, vid namn
Harkort, utgifven valmanskateches och för-
drifvit ur Berlin en gammal deputerad, som
var anklagad att hafva utdelat nägra exemplar
af denna 1 särdeles hofsamma ordalag förfat-
tade skrift; så hafva i flera större städer, så-
som Königsberg, polisagenter gätt ur hus i hus,
för att angifva för invånarne, hvem de borde
välja till valman. Man stöter til! följe häraf
på mänga kuriösa omständigheter. Så hafva
t. ex. i Berlin många småhandlande, som till
sin öfvertygelse äro demokrater, icke våga:
hvarken afhålla sig från valen eller rösta mot
regeringen. De fruktade trakasserier från polisens
sida. För att slippa ifrån allt krångel, ha de
hittat på ett eget medel: de ha röstat på polis-
sergeanterna och konstaplarna! De hafva häri-
genom emanciperat sig från den ministeriel:a
listan, men tillika hållit sig från hvarje an-
klagelse för opposition.
Oaktadt denna ntomordentliga verksamhet
hos styrelsen, som verkligen skulle göra he-
der åt mr Maupas och hans själsfränder, har
det icke lyckats regeringen att väcka folket ur
sin djupa indifferentism för hvad som händer.
I provinserna äro många distrikter, der icke
en tiondedel af valmän infunnit sig. Många
distrikter hafva icke ens kunnat utse valmän.
emedan inga primärväljare infunno sig.
Demokratien har sålunda erbållit hvad deu
önskade, minoritetskamrar; men har den här-
igenom vunnit någonting?
Men hvad som är förvånande och som jag
ej nog kan framhålla för edra lösare är, att
oaktadt den allmänna slöheten, oaktadt poli-
sen och regeringens intriger vid valen, har
den liberala venstern dock icke dukat alldeles
under.
. Edra läsare skola kanske förundra sig, att re-
geringens så föga skickliga politik i Zollvereins -
frågan icke medfört bättre resultater under
valen. Men saken är att ministåren och dess
tidningar lyckats så väl att inveckla frågan ait
den mindre borgarklassen blifvit alldeles yr
i hufvudet. Den håller regeringen räkning
för dess skenbara fasthet. Det allmänna tär-
kesättet är ännu ganska uppretadt mot Öster-
rike, och om kamrarne skulle ha någon poli-
tisk färg, så vore det väl en utomordentlig
animositet mot koalitionen och Wiener-kabi-
nettet.
Men nog om valen för denna gång. Ni
har märkt, att Hugos Napoleon le petit blifvit
förbjuden i nästan alla tyska stater på en gång.
I Preussen har man nöjt sig med att förbjuda
den vackra öfversättningen af Elsassaren Sa-
voie, f. d. medlem af franska nationalförsarc-
lingen och franska republikens sändebud i
Frankfurt, Man förbjöd den offentliga för-
säljningen af denna öfversättning sedan halfva
upplagan redan var utsåld. Originalet säljes
och slukas med begärlighet. Det partiella
men samtidiga förbudet i Tyskland mot för-
fattarens till Notre Dame fruktansvärda ankla-
gelseakt har gifvit anledning till det ryktet
att förbundsförsamlingen hatt sin hand med
i spelet och att Bonaparte hos konfederatic-
nen insisterade på den presslag för hela Tysk-
land, som Österrike yrkar sedan så lång tid
tillbaka. Franska ministern i Berlin, mr de
Varennes, bar visserligen i de halfofficiella ber-
linerbladen gifvit en dementi åt denna förmo-
dan, men man vet hvad dessa officiella för-
klaringar hafva att betyda. För öfrigt tillstå
sjelfva de ministeriella bladen att franska
regeringen ärnar upprätta ett konsulat uti Leip-
zig, den tyska bokhandelns hufvudstad, med
hviiket konsulat skulle vara förenadt ett slaga
poliskabinett med uppdrag att vaka öfver Tysk-
lands press och litteratur. Derifrån skulle
sedermera till de särskilda regeringarne riktas
motiverade klagomål mot tidningar och böc-
ker, som vore fiendtliga mot franska rege-
ringen.
Detta ger mig anledning att nämna, det
allmänna opinionen i Tys land vänder sig
allt mer och mer ifrån Frankrike. Man be-
traktar det såsom det bästa stöd åt den euro-
peiska reaktionen, såsom en ofantlig hjelpkälia
åt Ryssland. Alla partier, huru hätska de
må vara mot hvarandra, äro fullkomiigt ense
i bedömandet af den nuvarande franska rege-
ringen. Sjeifva Kreuzzeitung har två gånger
bhfvit varnad för anfall mot prins-presidenten.
Den tyska demokratien låter också på intet
sätt, narra sig af den socialistiska komedi, som
prins-presidenten spelar inför de förblindade
massorna i detta land, som alltid velat taga
iniativet i den nyare historien och som vi ha
att tacka än för anarkien och än för despo-
tismen.